Predikningar Ingmar Svanteson

Må Kristi ljus förjaga allt vårt mörker. Så bad vi när påskljuset tändes. Vi fick våra ljus tända och följde påskljuset in i kyrkan. Vi såg in i påskljusets låga och blev upplysta om dess hemlighet genom att lyssna till Påsk­bud­skapet, Exsultet, den kanske mest innehållsmättade och vackraste av kyrkans liturgis­ka texter. Vi bländades av ljusets väldiga strålglans och bad att hela jordkretsen skulle mär­­ka att dess mörker har skingrats. Vi hörde om natten som ”ensam fick veta tiden och tim­man då Kristus vände åter från de dödas rike”. Själva natten blev ”lysande som da­gen”.

Ljuset i mörkret och vad som hindrar oss att se det. I Johannespassionen skymtar det fram stråk av ljus, trots allt mörker. Johannes berättar inte om en förlorare, trots att huvudpersonen mister livet. Han berättar om någon som fullbordar sitt liv. Je­sus tas inte till fånga. Han går själv ut till dem som söker honom med lyktor, facklor och vapen. Det är dessa som faller till mar­ken. En förövning till påskmorgonen, där vak­terna vid graven skall falla till mar­ken när ängeln rullar undan stenen.

Där barm­härtighet och kärlek finns, där är Gud. Jesus faller på knä och tvättar lärjungarnas fötter. En bild av hela hans liv och gärning. Han som var ett med Fadern i det höga, steg ned och utförde slavens syssla. Han genom vilket allting blivit till, faller på knä för sin skapelse, för att betjäna den, för att rena de orena och ge liv åt de döds­dömda. Fottvagningen före­griper vad han skall göra på korset, där han tjänar oss genom att ge sitt liv för oss. Ingen tar livet från ho­nom. Han ger det. Detta fö­regrips symboliskt redan när han tvättar sina lärjungars fötter.

Profeten ber morgonbön. ”Herren väcker varje mor­gon mitt öra, han väcker det till att höra på lärjungars vis”. Munkarna behöver enligt Benedictus tolv psalmer för att vakna och komma på rätt spår. Före dessa psalmer säger de realistiskt: ”Se, Herre, så många mina ovän­ner är”. Bön är det första den troende gör var­je mor­gon, det är hans ”förstlingsoffer” till Gud, innan de egna tankarna slinker in, innan han utsätter sig för tid­ning­ar, ra­dio och an­nan påver­kan.

Redan profeten hade förutsagt det Jesus säger om sig själv när Judas gått ut i natten: ”Nu har Människosonen förhärligats”. Profeten hade sagt: ”Du är min tjänare, genom vilken jag vill för­härliga mig”. Det sades vid den sista målti­den där stämningen var spänd. Jesus har förut­sagt förräde­riet. ”En av er skall förråda mig”. Petrus vågar inte ens själv fråga vem det är utan låter Johannes göra det.

Under de första dagarna i Stilla vec­kan låter Kyrkan oss höra tre av sångerna om ”Herrens tjänare” hos pro­feten Jesaja. Den fjärde får vi höra på Långfredagen. Den första sången vidgar horisonterna. Profeten ger konturerna till en tjänare med ett universellt och allomfattande uppdrag. Han skall bli ”ett ljus för folkslagen, öpp­­na blinda ögon och föra fångar och dem som sit­ter i mörkret ut ur fängel­set”.

Passionsberättelsen har många mycket mänskliga inslag. Petri löfte och fall. Judas förräderi dyker upp i olika varianter i den mänskliga historien. Lärjungarnas svaghet i Get­sema­ne, där de inte orkar hålla sig vakna, är inte svår att känna igen i den egna historien. Pilatus förvåning över Jesu tystnad är heller inte svår att förstå. Soldater­nas hån och spydiga hyllning, folkets och de ledandes smädelser av den korsfäste – vi känner igen det både från historien och dagens medier. Passionsberättelsen är mänsklig, mycket mänsk­lig, nästan som en kort­form av den mänskliga historien.

Många av judarna hade kommit till tro när de gått ut till Maria i Betania och sett Jesus upp­väcka Lasaros. Det kunde hota den politiska balan­sen. Men Kajafas är realpolitiker. En man, Je­sus, får off­ras för folket. Ända­må­let får hel­ga medlen, även om priset är en männi­skas liv. Vår tro säger oss att Gud tar Kajafas politiska plan i sin tjänst. Den skru­­pelfrie Ka­ja­fas talar inte ”av sig själv”. Enligt evangelisten Johan­nes talar han profe­tiskt: ”Jesus skulle dö för folket, och inte ba­ra för folket, utan också för att Guds sking­ra­de barn skulle sam­las och bli till ett”.

Profeten Jeremia är i Gamla Testamentet en av de tyd­ligaste förebil­derna till Je­sus. Profetens ord och var­ningar avvisas, men anklagelser och hotelser kan inte tysta honom. De får ho­nom inte på fall. Herren är med honom ”som en väldig hjälte”. I dagens avsnitt ur Johannesevangeliet försöker judarnas repre­sen­tan­ter på nytt att stena Jesus. Han hänvisar till de gärningar han ut­fört: ”Tro åtminstone på dem, om ni nu inte kan tro på mig”.

För det inre sinnet kan det verka förvirrande att fira Bebådelsen så nä­ra påsk. Bilder och ”tonen” i dagens högtid ”låter” mera jul än påsk. Men påsken förutsätter julen och inkarnationen når sin fullbordan i vår Herres död och uppståndelse. Tre gånger om dagen, när vi ber Angelus, påminns vi om dagens hög­tid. ”Vi som genom ängelns budskap fått veta att din son har blivit män­niska.” Bönen fortsätter: så att vi ”genom hans lidan­de och kors når fram till uppståndelsens härlighet”.