Predikningar Ingmar Svanteson

Trons tillbedjan i ande och sanning. Vi har firat påsk, festernas fest och högtidernas högtid. De räddhåga­de lär­jungarna för­vand­lades. ”Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att Herren Jesus hade upp­stått.” Deras frimo­di­ga uppträdande vore obe­griplig om inte något avgörande hade ägt rum. Den tron behövs i en tid som någon kallade ”ny­hednisk”. Här räcker det inte med kon­­ven­tionell och halvljum­men tro. Utan uppståndelsen blir kristendomen en religion bland andra, som ett påsk­ljus – utan låga. I andra läsningen hör­de vi frågan: ”Vem kan besegra världen utan den som tror att Jesus är Guds son?

De äldste och skriftlärda kan inte förneka att ett märkligt tecken har skett genom apostlarna. De förvånas, men förbjuder dem att tala till någon i ”det nam­net”. De ”enkla och olärda” apostlarna svarar den prästerliga och teo­logiska eliten: ”Tänk efter själva om det är rätt inför Gud att lyda er mer än ho­nom”. ”Tänk efter själva”. Det finns något i varje människa som inser att sanning och rätt inte får hindras med yttre makt. Det förnedrar män­niskan och skadar hela sam­hällsgemenska­pen. Något i män­niskan vet och förstår att hon bär på en inre värdighet, ett samve­te som inte får kränkas.

Petrus och de andra apostlarna får tillfälle att vittna inför samma råd som hans Herre fick göra för inte så länge sedan. Med oerhörd frimodighet vittnar Petrus om stenen som förkas­ta­des, men som nu blivit en hörnsten. Det är i hans namn, och bara i det, som män­niskan kan räd­das. Orden låter för många anstötliga och exklusiva. ”Hos ingen annan finns fräls­ning­en.” Det är en frestelse för kyrkan att tona ner sådana ord eller förneka dem, inte minst idag, när den enda sanning som accepteras är att det inte finns nå­gon sanning.

”Ni skall vittna om allt detta.” Det är Lukas som förmedlar denna befallning. Samme Lukas berättar hur folket skockades kring Petrus och Jo­han­nes, när de botat den lame mannen. Petrus klargör vad som hänt. Det är in­te ”vår kraft eller fromhet som fick mannen att gå. Nej, Abra­hams, Isaks och Jakobs Gud har för­här­ligat sin tjänare Je­sus”.

När Petrus och Johannes möter den lame mannen vid Sköna por­­ten fäs­ter de sin blick på honom och Petrus säger: ”Se på oss! Mannen ser spänt på honom”. Deras blickar möts, de ser varandra. Det bereder väg för att mannen botas. Inte ens Gud gör under med den människa som ser bort eller har ett be­gränsat hopp.

Lukas berättar om Petrus pingstpredikan, hur hans ord träf­far lyss­narna i hjärtat. Johannes berättar om Marias möte med den Uppståndne. Hon är först blind, men Jesus till­ta­lar henne och hennes ögon öppnas. Petri ord träffar folket ”i hjärtat”. Han ta­lar om ”den­ne Jesus som ni har korsfäst”. Hur kan han säga det? Många av hans lyssnare var inte ens i Jerusalem när det hände.

Också De heliga Skrifterna förjagar mörkret. Kyrkan fortsätter att fira påsk. Hela denna påskvecka, den s.k. påskoktaven, är en för­längd påskdag. Påskljuset står kvar och påsktiden varar ända fram till pingst. Kyr­kan fortsätter att med sin liturgi förja­ga allt vårt mörker. Hennes liturgi har sin källa i de heliga Skrifterna. Vi får del av ljuset genom ord och sakrament, så att det tänds och växer till i våra hjärtan. Ljuset lyser genom att Kristi Ande i ”tungor som av eld” tändes i kyrkan, som Lukas berättar i Apostla­gär­ningarna.

Jag är ännu hos dig för att förjaga allt mörker. I påskdagens högmässa hör vi en ”stillsam­ma­re” ton­art än i påskvakan. Kyrkan medi­terar över det oerhörda som har skett. I ingångsversen låter hon samma psal­tar­psalm som vi hör­de i natt vid påskljuset ut­trycka sin lågmälda förundran. Först talar Kristus: ”Jag har upp­stått, jag är än­nu hos dig”. Så svarar Kyrkan: ”Du omger mig på alla si­dor, jag är helt i din hand. Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt för­stånd”.

Må Kristi ljus förjaga allt vårt mörker. Så bad vi när påskljuset tändes. Vi fick våra ljus tända och följde påskljuset in i kyrkan. Vi såg in i påskljusets låga och blev upplysta om dess hemlighet genom att lyssna till Påsk­bud­skapet, Exsultet, den kanske mest innehållsmättade och vackraste av kyrkans liturgis­ka texter. Vi bländades av ljusets väldiga strålglans och bad att hela jordkretsen skulle mär­­ka att dess mörker har skingrats. Vi hörde om natten som ”ensam fick veta tiden och tim­man då Kristus vände åter från de dödas rike”. Själva natten blev ”lysande som da­gen”.

Ljuset i mörkret och vad som hindrar oss att se det. I Johannespassionen skymtar det fram stråk av ljus, trots allt mörker. Johannes berättar inte om en förlorare, trots att huvudpersonen mister livet. Han berättar om någon som fullbordar sitt liv. Je­sus tas inte till fånga. Han går själv ut till dem som söker honom med lyktor, facklor och vapen. Det är dessa som faller till mar­ken. En förövning till påskmorgonen, där vak­terna vid graven skall falla till mar­ken när ängeln rullar undan stenen.