Predikningar Ingmar Svanteson

”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.” Moraliskt verkar uppmaningen hopplöst omöjlig – men, om vi tänker ef­ter, är den det enda naturliga. Människan är ju skapad till Guds av­bild och likhet. Paulus ger ett exempel på hur det kunde se ut. De kristna i Makedonien, som var fat­ti­ga, ”tiggde och bad om att få vara med och hjälpa de heli­ga” i Jerusalem som var i stor nöd. De gav ”först och främst sig själva”, sedan ”över sin förmåga”, en ”fri­kos­tig­hetens gåva”.

”Vänd andra kinden till!” Jesu uppmaning kan bli ett problem om det används utan urskiljning. Det vore till exempel grymt att utan vidare uppmana den som mobbas att bara acceptera allt. Uppmaningen ingår i bergspredikan, som beskriver det nya li­vets lag i Kris­ti ef­terföljd. Paulus vittnar om detta nya liv när han säger om sig själv: ”Jag är tuktad men inte till döds, plågad men alltid glad. Jag är fattig men gör många ri­ka”. Det är inte av uppgiven svaghet som han ”vänder andra kinden till”, utan av rätt använd styrka.

En märklig frimodighet. En röst i dagens läsningar säger: ”Vi är alltid vid gott mod”. Rösten tillhör aposteln Pau­lus och han hade haft en rad skäl till modlöshet. När han på ett annat ställe räk­nar upp sina mot­gångar och sitt livs vedervärdigheter frågar man sig snarast hur han fortfarande kunde stå på benen. Han erkänner att han helst vill ”flytta hem till Herren”, men inte ens denna önskan gör honom passiv eller dröm­man­de.

Denna minnesdag har sitt historiska ursprung i Fatima (Portu­gal) 1917, där Maria uppenbarade sig för tre barn, med upp­maning till bot och ro­senkransbön. Minnesdagen firas da­gen efter Jesu hjärtas dag. Ma­rias re­na hjär­ta har sin källa i Sonens. Minnesdagen liknar högti­den den 8 december, Jung­­fru Marias utkorel­se och full­komliga renhet. Då firar kyrkan hur Gud i Ma­ria be­re­der en värdig boning åt sin Son. Idag firar vi hur Maria tar emot denna utko­relse och nåd.

”När Israel var ung fick jag honom kär.” Profeten beskri­ver Gud som en som blivit förälskad. När kärleken inte tas emot beskriver han Gud som en mo­der. ”Jag lärde Efraim att gå, jag tog dem upp i mi­na armar. Med le­na band drog jag dem, med kärlekens band.” När det vo­re rättvist att straffa får vi se in i ett hjärta som vån­das: ”Mitt hjär­ta vänder sig i mig, all min barm­här­tighet vak­nar… med vrede vill jag inte komma.” När Gud måste vredgas strider det mot hans innersta vil­ja, trots att han inte kan blunda för det onda.

”Alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Her­rens här­lighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna här­lig­het som kommer från Herren, Anden.” Det tredje kapitlet i andra korinthierbrevet har, med början hos Orige­nes, varit vägledande för kyrkans sätt att läsa den heliga Skrift och gö­ra det på ett andligt sätt. En slöja för våra ögon måste lyf­tas bort så att vi kan se.

”Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla.” Jesus kommer inte med något absolut nytt. Däremot med något förnyat. En återställd skapelse och en förnyad lag. Det okända och det som framställs som absolut nytt kan locka och verka häftigt. I jäm­fö­relse med sådant kan det katolska fram­stå som svagt.

Människans ord avslöjar hennes inre. Inte minst hennes vankel­mod och inre splittring. De snabba och upprörda or­den som se­dan måste tas tillbaka. Hur många har inte fått bita sig i tung­an? Om Kristus säger aposteln: ”Han var inte både ja och nej, i ho­nom finns bara ett ja.” Det är hans ja till människan. För att hela henne. ”Alla Guds löf­ten har fått sitt ja ge­nom honom.” Guds löften är pålitliga och san­na.

Saligprisningarna öppnar ett fönster mot Guds rike. Ja, snarare en portal för dem som vill gå in i det nya livet. Också Paulus öppnar ett fönster och en portal. Han beskriver li­vet i Kristi försonande och därmed förhärligade kropp. Där finns kommunicerande kärl. De starka lemmarna stöder de svaga. De som får tröst delar med sig till dem som saknar den. De som lider förlorar inte modet, utan lider för dem som har det svårt.

Det nya och eviga förbundets offer. Kristi kropps och blods högtid lyfter fram pärlan i kyrkans skattkammare. Den heliga euka­ristin är källan och höjdpunkten i kyrkans liv. Ingen kan tillräckligt beskriva sötman i detta sakra­ments”, säger Tho­mas av Aquino. Av pedagogiska skäl väljer vi att samla sakramen­tets outtömliga rikedom un­der ett tema det nya och eviga för­bun­dets offer. När eukaristin instiftades vid Jesu sista måltid med sina lärjungar hör vi att det inte bara är en måltid. Jesus sade inte bara: ”tag och ät, detta är min kropp, tag och drick, detta är mitt blod”. Enligt den äldsta källan sade han: ”Detta är min kropp som offras för er”. Om vi­net sade han: ”Detta är mitt blod, förbunds­blodet, som blir utgjutet för många”.