Predikningar Clemens Karlsson

Idag firar Kyrkan den Heliga familjens fest: Jesu, Marias och Josefs familj. Festen instiftades 1893 och firas numera alltid på söndagen efter jul. Den Heliga familjen är viktig eftersom den är en modell för alla familjer att följa. Det beror inte på att Jesus, Maria och Josef skulle ha haft ett stort och vackert hus, eller lätta liv där allt bara flöt på fint. I själva verket var det tvärtom! De levde anspråkslöst, och fick definitivt bemöta svåra händelser.

Dagens liturgi fäster vår blick vid Maria (Luk 1:39–45). Vi ser henne utföra en daglig, enkel gest, den att stiga upp på morgonen. Det är en bild som förvisso bara varar ett ögonblick. Tiden det tar att sätta ned fötterna på marken, och se, Maria ger sig i väg med hast till Juda bergsbygd. Övergången är märkbar, från den mjuka bädden till de hårda stege. Den saliga jungfrun Maria dröjer sig inte kvar i förberedelser, även om sträckan att avlägga kommer att dröja 3–4 dagar, och hon kommer att, som vi senare får veta, kommer att vara hemifrån under tre månader.

Det är alltid en särskild glädje att i Karmel få höra om den helige profeten Elia, vår ledare och fader i vad gäller att välkomna Vår Herre Jesus Kristi evangelium och dess löften. Idag hörde vi om Elias underbara sändning till änkan i Sarefat i närheten av Sidon (1 Kung 17: 10–16). En änka är en kvinna som förlorat sin make. Hennes fattigdom är så inte nödvändigtvis av ekonomiskt slag, utan består främst i saknaden av den människa som skulle varit hennes livs stöd och kärlek. Hon är en som man själv snarast skulle vara förpliktigad att hjälpa, snarare än man förväntar hon att ge åt andra. Änkan här befinner sig dock, förstår vi snart, i en yttersta nöd: mjölet och oljan därhemma är nästan slut, det finns bara kvar för en sista måltid åt henne och hennes pojke.

Mötet idag mellan en av de skriftlärde och Jesus utmärker sig av en atmosfär kännetecknad av förtröstan, uppskattning och ömsesidigt tillmötesgående. Det hela utspelar sig någon av dagarna efter Jesu intåg i Jerusalem och den nalkandes påskens fullbordan. Denne man närmar sig Jesus, intresserad av ett personligt möte och vad det tycks helt utan önskan att väcka polemik eller leva utifrån någon polemik. Det gör oss alla gott.

Vi har kommit till den 30:e söndagen under året, och evangeliet vi just hört utgör i själva verket en kulmen på en längre undervisning Jesus givit om vad det innebär att vara hans lärjunge. Jesus Kristus – vår levnads ljus –botar den blinde utanför Jeriko, och ger oss med detta också en strålande förebild just om att komma till honom, lyftas in på vägen, lyftas upp till att vara hans.

Herren tänker på oss och välsignar oss. Han gör det genom Vår Herres Jesu Kristi evangelium och genom det yttersta kärleksbevis som vi i den heliga mässan får del i genom detta trons mysterium. Införda i den gemenskap som denna totalitet av kärlek som kommer från Gud åstadkommer, så kan vi steg för steg också själva alltmer utöva trohet mot de sammanhang som Herren också välsignar oss med här i tiden, om vilket vi idag fått några klara och underbara ord om.

Var söndag bekänner vi med den nicenska trosbekännelsen att vi tror på ”en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka.” Det är ganska klart: det finns en Kyrka, samlad av den helige Ande och helig genom sin konstitution. Hon är katolsk på grund av sin helhet och för att hon är utrustad med trons fullhet. Och hon är apostolisk eftersom hon undervisas, betjänas och leds av apostlarna och deras vigda efterträdare.

Mitt i sommaren firar vi denna högtid till åminnelse av den saliga Jungfru Maria av Berget Karmel, av hennes beskydd och bistånd för oss som kristna. Det brukar ofta vara en av årets varmaste dagar (idag verkar det kanske inte helt vara så), men i Guds försyn är det i alla fall en dag där en viss sommarledighet har hunnit infinna sig, en ledighet och frihet som hjälper oss också att ta emot den särskilda gåvor som Gud vill skänka de som han genom sin nåd redan gjort fria och lediga för sig.

Att vi just hört liknelsen om sådden är helt klart för oss alla, men att läsningen denna söndag är relativt lång beror på att kyrkan vill låta oss höra, förutom denna liknelsen även Jesu egen kommentar till varför han talat i liknelser, och allra sist fick vi också förklaringen till liknelsen i vanliga ord, vilket förstås var det som gick åt mest ord till att förmedla eftersom det skulle vara med vanliga ord.

Vi har kommit en bit in i fastan, och kanske har vi börjat kunna komma in lite i vad kyrkan egentligen ägnar oss åt under tid och vi själva rent konkret det här året. I dagens evangelium  (Joh 4:1-42) så får vi allting lagt ut för oss på det rätta hållet, med Kristi initiativ, och inriktat på mötet med honom, och på öppnandet för oss av Gud gåva. Här får vi hela den sköna och vackra sidan av också vad omvändelse är, och hur skönhet och omvändelse är förknippade med varandra, i och genom att de sker just som ett möte.