Predikningar Clemens Karlsson

Det är alltid en särskild glädje att i Karmel få höra om den helige profeten Elia, vår ledare och fader i vad gäller att välkomna Vår Herre Jesus Kristi evangelium och dess löften. Idag hörde vi om Elias underbara sändning till änkan i Sarefat i närheten av Sidon (1 Kung 17: 10–16). En änka är en kvinna som förlorat sin make. Hennes fattigdom är så inte nödvändigtvis av ekonomiskt slag, utan består främst i saknaden av den människa som skulle varit hennes livs stöd och kärlek. Hon är en som man själv snarast skulle vara förpliktigad att hjälpa, snarare än man förväntar hon att ge åt andra. Änkan här befinner sig dock, förstår vi snart, i en yttersta nöd: mjölet och oljan därhemma är nästan slut, det finns bara kvar för en sista måltid åt henne och hennes pojke.

Mötet idag mellan en av de skriftlärde och Jesus utmärker sig av en atmosfär kännetecknad av förtröstan, uppskattning och ömsesidigt tillmötesgående. Det hela utspelar sig någon av dagarna efter Jesu intåg i Jerusalem och den nalkandes påskens fullbordan. Denne man närmar sig Jesus, intresserad av ett personligt möte och vad det tycks helt utan önskan att väcka polemik eller leva utifrån någon polemik. Det gör oss alla gott.

Vi har kommit till den 30:e söndagen under året, och evangeliet vi just hört utgör i själva verket en kulmen på en längre undervisning Jesus givit om vad det innebär att vara hans lärjunge. Jesus Kristus – vår levnads ljus –botar den blinde utanför Jeriko, och ger oss med detta också en strålande förebild just om att komma till honom, lyftas in på vägen, lyftas upp till att vara hans.

Herren tänker på oss och välsignar oss. Han gör det genom Vår Herres Jesu Kristi evangelium och genom det yttersta kärleksbevis som vi i den heliga mässan får del i genom detta trons mysterium. Införda i den gemenskap som denna totalitet av kärlek som kommer från Gud åstadkommer, så kan vi steg för steg också själva alltmer utöva trohet mot de sammanhang som Herren också välsignar oss med här i tiden, om vilket vi idag fått några klara och underbara ord om.

Var söndag bekänner vi med den nicenska trosbekännelsen att vi tror på ”en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka.” Det är ganska klart: det finns en Kyrka, samlad av den helige Ande och helig genom sin konstitution. Hon är katolsk på grund av sin helhet och för att hon är utrustad med trons fullhet. Och hon är apostolisk eftersom hon undervisas, betjänas och leds av apostlarna och deras vigda efterträdare.

Mitt i sommaren firar vi denna högtid till åminnelse av den saliga Jungfru Maria av Berget Karmel, av hennes beskydd och bistånd för oss som kristna. Det brukar ofta vara en av årets varmaste dagar (idag verkar det kanske inte helt vara så), men i Guds försyn är det i alla fall en dag där en viss sommarledighet har hunnit infinna sig, en ledighet och frihet som hjälper oss också att ta emot den särskilda gåvor som Gud vill skänka de som han genom sin nåd redan gjort fria och lediga för sig.

Att vi just hört liknelsen om sådden är helt klart för oss alla, men att läsningen denna söndag är relativt lång beror på att kyrkan vill låta oss höra, förutom denna liknelsen även Jesu egen kommentar till varför han talat i liknelser, och allra sist fick vi också förklaringen till liknelsen i vanliga ord, vilket förstås var det som gick åt mest ord till att förmedla eftersom det skulle vara med vanliga ord.

Vi har kommit en bit in i fastan, och kanske har vi börjat kunna komma in lite i vad kyrkan egentligen ägnar oss åt under tid och vi själva rent konkret det här året. I dagens evangelium  (Joh 4:1-42) så får vi allting lagt ut för oss på det rätta hållet, med Kristi initiativ, och inriktat på mötet med honom, och på öppnandet för oss av Gud gåva. Här får vi hela den sköna och vackra sidan av också vad omvändelse är, och hur skönhet och omvändelse är förknippade med varandra, i och genom att de sker just som ett möte.

Kära bröder och systrar, Advent är tiden som förbereder att vi kan låta Gud gå oss till mötes, så som han har etablerat det i den nya och eviga frälsningsordningen. Det är värt att låta det sjunka in: adventstiden syftar till vår förberedelse på Guds handlande, de förberedande åtgärdernas tid så att Gud, som han etablerat det i Kristus, kan få komma oss människor till ett verkligt möte, till en saliggörande förening.

Lärjungarna bjuder oss idag på en situation med en hög igenkänningsfaktor. De vänder sig till Jesus med den korta men uppriktiga bönen: «Föröka vår tro!» Och det sker med dem – det är en bön som, bara den framställs med uppriktigt hjärta, innehållsmässigt förstås är så fylld av ändamålsenlighet och välbehag inför Gud (Luk 17:5-10) Jesus skulle förstås vilja ge dem en tro som så småningom också kommer att slå igenom så mycket större, men redan nu händer det alltså en tillväxt i tro, och därmed omvandlar lärjungarnas liv. Tron är ju ett förhållande, snarare än ett ting, och något som därför inte kan mottas annat än så vi och vår tillvara förändras också med detta förhållande.