Predikningar

Predikan 33 söndagen under året 2024

Kära bröder och systrar, kära ungdomar och barn, Kan vi alla de tio budorden, Guds budord? Från det första ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan om mig” till det sista ”Du skall inte ha begär till din nästas hus och hem” och däremellan det sjätte, ”Du skall inte begå äktenskapsbrott”, Även om vi kan dem – kan vi säga dem – högt? Det var bland det första vi fick lära oss som barn, så det är ingenting nytt för oss. Men är det viktigt i dag i vår tid som skiljer sig så från Bibelns tid? Och gällde det inte först och främst för judarna? Svaret på den frågan är att de gäller lika mycket för oss eftersom Jesus säger om sig själv att han inte kommit för att avskaffa lagen utan för att uppfylla den. Alltså ska vi inte bara uttala lagens ord utan – också vi – uppfylla dem i våra gärningar. För att vara Kristus trogna, måste vi inte bara kunna buden utan uppfylla dem. Gör vi det inte, biktar vi synden.

Predikan 33 söndagen under året 2024

Inga mänskliga framsteg kommer göra allt bättre. Kära systrar och bröder i Kristus, Kyrkoåret går mot sitt slut och liturgin påminner om de yttersta tingen. I Mässans läsningar får vi höra många Jesus-ord som inte är bekväma. Men för att tala med förre påven Benedikt XVI: som kristna är vi inte kallade till bekvämlighet utan till helighet, dvs att vara helt och fullt till för Gud. Och det är ofta, i det korta, tillfälliga perspektivet, också obekvämt.

Predikan 32 söndagen under året 2024

Kära bröder och systrar, kära ungdomar och barn, Livets nödtorft är en rikedom! Det allra minsta räcker.  Det är vad nödtorft betyder. Klarar man sig med det lilla, blir man stolt och tacksam. Har man överflöd och inte vet vad man ska göra med det, blir man missnöjd och på dåligt humör. När Jesus satte sig mitt framför tempelkistan och iakttog folk som gav sina gåvor kanske han inte tänkte så mycket på pengarna som på just den här skillnaden mellan stolthet och tacksamhet och missnöje och dåligt humör som avspeglades i människors sätt att ge sina gåvor.

Predikan 32 söndagen under året 2024

Det är alltid en särskild glädje att i Karmel få höra om den helige profeten Elia, vår ledare och fader i vad gäller att välkomna Vår Herre Jesus Kristi evangelium och dess löften. Idag hörde vi om Elias underbara sändning till änkan i Sarefat i närheten av Sidon (1 Kung 17: 10–16). En änka är en kvinna som förlorat sin make. Hennes fattigdom är så inte nödvändigtvis av ekonomiskt slag, utan består främst i saknaden av den människa som skulle varit hennes livs stöd och kärlek. Hon är en som man själv snarast skulle vara förpliktigad att hjälpa, snarare än man förväntar hon att ge åt andra. Änkan här befinner sig dock, förstår vi snart, i en yttersta nöd: mjölet och oljan därhemma är nästan slut, det finns bara kvar för en sista måltid åt henne och hennes pojke.

Predikan 32 söndagen under året 2024

Att samtidigt vara som en änka och en präst. Kära systrar och bröder i Kristus, Två av dagens läsningar handlar om änkor, och en om att göra tjänst som präst. Och de hänger faktiskt nära ihop och berör oss alla, även de som varken är änkor eller präster i en sakramental, vigd, mening. På biblisk tid var ”faderlösa och änkor”, som vår responsoriepsalm idag nämnde, liktydigt med ”de fattigaste i samhället”. Som kulturen och ekonomin fungerade då, fanns det för dem som förlorade man eller pappa små möjligheter till försörjning. Det här är bakgrunden till både första läsningen ur Första Kungaboken och evangeliet, där det grekiska originaluttrycket faktiskt t o m understryker att änkan var ”urfattig”.

Kortpredikan 9 november 2024, Lateranbasilikans invigning

Paulus talar om ett bygge. Grun­den finns redan. Den är Jesus Kristus. Men när han kom­mer till stenarna i bygget ställer han en retorisk fråga: ”Förstår ni inte att ni är Guds tempel?” Petrus skall kalla dem ”levande ste­nar”. Jesus talar om samma bygge när han rensat templet, uppmanat judarna att riva ner det, och sedan säger att ”det skall uppstå igen på tre dagar”. Han talar om sin kropp. Stenarna blir lemmar i hans kropp.

Kortpredikan 7 november 2024, S. Willibrord, biskop

I gårdagens avsnitt från Filipperbrevet uppmanades vi att ”arbe­ta med fruktan och bävan på vår frälsning”. Men så fortsatte apos­teln: ”Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gär­ning förverkligar hans syfte”. Den äkta paradoxen och det verkli­ga mys­teriet! Det fullbordas in­te utan männi­skans arbete och vil­ja, ändå är det Gud som ”ver­kar”.

Kortpredikan 6 november 2024

”Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning… ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte.” I förstone verkar det motsägelsefullt. Människan upp­­manas att arbeta, samtidigt som Gud tycks göra allt. Men samverkan mellan Gud och människa har sin grund i Logos, som blev män­niska för att frigöra och fullborda människan.

Kortpredikan 5 november 2024

Människans elände började när Adam ville vara ”som Gud”, när han ville vara sin egen her­re. Han upphöjde sig, men blev förödmjukad. Gud botade människans grundskada genom att göra motsatsen, genom att ödmjuka sig. Kristus ”ägde Guds gestalt”, han var Gud, men avstod från allt och blev som vi. Gud ödmjukade sig i Kristus och blev människa.

Kortpredikan 4 november 2024, S. Carlo Borromeo, biskop

Carlo Borromeo (d. 1584) var präst och biskop till fullo. Men där­igenom påverkade han också lekmännen och blev till hjälp för he­la Guds folk. Till sina präster säger han: ”Om du frambär mässan, me­ditera över vad du frambär. Må allt du gör ske i kärlek.” Men det gäller ju alla, präster, ordensfolk, lekfolk. Var närvarande i det du gör. Låt de andras kallelse sporra dig att göra vad du gör.