Predikningar

Jesus har botat den lame mannen i Betesda, men hänvisar till att det är Fadern som verkar genom ho-nom. ”Sonen kan inte göra nå­got av sig själv.” Detta blir en ännu större anstöt för judarna än att botandet sked­de på en sabbat. Jesus jämställde sig med Gud. De hade förstått Jesu anspråk rätt. Tragiken för dem som av­visar detta anspråk består i att just i det an-stötliga lig­ger själva evangeliet. ”Liksom Fadern uppväc­ker de dö­da och ger dem liv, så ger också Sonen liv åt vem han vill”.

Profeten Hesekiel ser i en vision hur vatten rinner från templet ut i havsvattnet för att göra det friskt. Allt får liv och alla slags frukt­träd växer upp. Deras frukter tjänar till föda och deras löv till läkedom. Jesus Kristus är källan till den nåd som rinner fram i den heliga Kyrkan. ”En ström går fram, vars flöden ger glädje åt Guds stad.”

Vi skymtar dopundervisning bakom valet av läs­ning­ar. De beskriver vägen till tro och antyder en ny ska-pelse. Jesaja berättar om den nya skapelsen. Redan i för­väg fyller den honom med fröjd och jubel. Där skall inte mer höras gråt och klagorop. Vägen dit går genom tro. ”En man i kunglig tjänst” hade hört om Jesus och ber honom bota sin son.

Vad är frihet? Vad är frihet och varför är den så svår att hantera? Sonen som gick hemifrån, glad i hågen och stadd vid kassa, nyfiken på det bru­sande livet borta i främmande land, för honom slutade friheten i elände. Han slösade inte ba­ra bort sina pengar. Ordet för-mögenhet (lat.substantia) står för hela hans liv. Han över­gav det land där han hade sin förankring. När han till slut tvingades leva bland svinen hade han ingenting kvar av värdighet. Men vi hör­ inte ens en varning ur faderns mun. So­nen hade laglig rätt till sin del av arvet. Men, måste människan hamna i elände in­nan hon för­står? Då kan det ju vara för sent. Vartill har människan fått sin frihet?

Den ödmjuke tullindrivaren möter vi i Benedictus regel, på öd­mjuk­­he­tens tolfte steg. Det är den broder som gör tull­indri­varens ord till si­na: ”Her­re, jag är inte värdig, jag syndare, att lyfta mina ögon mot himlen”. Med honom händer det något. Benedictus säger att han ”strax når den fullkomliga kärleken till Gud som ’driver ut fruktan’”. Det märks inte i ”fromma” gester, men däri att ”det goda blir en vana och dygden en lust”. Vad är det som händer med honom?

”Den som är vis, han må ge akt på detta, den som är förståndig må besinna detta.” Profeten Hosea föregriper kärleksbudet, som uppmanar människan att älska Gud ”av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft”. Profeten hjälper oss genom att beskriva Guds kärlek, så att vi kan spegla oss i den. Hans kärlek liknar ”ett olivträd i fägring, och doft skall han sprida som Libanon”. Redan hans namn skall vara ”som Libanons vin”.

Mitt i fastetiden hör vi profeten Jeremia tala Herrens ord: ”Hör min röst, så vill jag vara er Gud, och ni skall va­­ra mitt folk.” Bistert tvingas profeten konstatera: ”Men de ville inte höra eller böja sitt öra till mig, utan vandrade ef­­ter sina egna rådslag.” Att följa de egna rådslagen betyder att köra över sitt eget sam­vete, det vetande som är samstämt med Guds vilja och vetande. Människans inre blir ett rike i strid med sig självt.

”Akta dig väl, så att du inte glömmer vad dina ögon såg och inte låter det vika från ditt hjärta.” Mose manar folket att inte glömma vad de sett med sina egna ögon när Herren förde dem ut ur Egypten och sedan in­gick förbund med dem på Sinai. När de glömmer förlorar de kraften att hålla ut i motgångar och lockas av de tomma avgudarna.