Mitt i den framväxande kyrkans dramatik växer också hennes heliga ordningar fram. I går hörde vi hur Paulus insatte präster i de församlingar han grundat. Lukas kallar dem ”presbyterer/äldste”. Det motsvarar vad vi kallar präster, insatta och vigda av apostlarnas efterföljare, biskoparna.

”… tappa inte modet.” I Lystra har Paulus botat en man som var född lam. Folket uppfattar Paulus och Barnabas som gudar. Men några judar kommer dit och stämningen svänger 180 grader. Nu stenar man Paulus och släpar honom ut ur staden i tron att han är död.

Paulus och Barnabas förkunnar i Lystra. Där fanns en man som varit lam sedan födelsen. Lukas berättar: ”Han hörde på när Paulus talade.” Paulus måste ha märkt det och fäster blicken på honom. Han ser att mannen har tro så att han kan bli botad. Så sker också. De flesta som bevittnar det underverk som skedde såg bara något mirakulöst och häftigt. De gav sig inte tid att tänka efter.

Vägens, sanningens och livets människa. ”Jag är vägen, sanningen och livet”. Jesu ord om sig själv rymmer ett hisnande budskap! Som kristna kan vi vara stolta och glada över en sådan beskrivning av vår Herre. Det är rentav en risk att orden blir för stora och hör hemma i en annan värld. Därför tar vi omvägen över oss själva. De tre orden, ’vägen, sanningen och livet’, är också en beskrivning av människan. Hon är en vägens, sanningens och livets varelse. Det kan inte sägas om någon annan i hela universum.