”…tappa inte modet.” I Lystra har Paulus botat en man som var född lam. Folket uppfattar Paulus och Barnabas som gudar. Men några judar kommer dit och stämningen svänger 180 grader. Nu stenar man Paulus och släpar honom ut ur staden i tron att han är död. Men när lärjungarna samlas omkring Paulus reser han sig igen. En slags påsk i miniatyr.

Paulus och Barnabas förkunnar i Lystra. Där fanns en man som varit lam sedan födelsen. Lukas berättar: ”Han hörde på när Paulus talade.” Paulus måste ha märkt det och fäster blicken på honom. Han ser att mannen har tro så att han kan bli botad. Så sker också. De flesta som bevittnar det underverk som skedde såg bara något mirakulöst och häftigt. De gav sig inte tid att tänka efter. De trodde att ”gudarna” har stigit ner ibland dem. De ger dem grekiska gudanamn och kallar Paulus för Zeus och Barnabas för Hermes.

”Se, jag gör allting nytt.” En röst i dagens läsningar säger: ”Se, jag gör allting nytt”. Det är lätt att lockas av det som låter nytt, fräscht och ungdomligt. Reklamen utnyttjar det hänsynslöst. Något i människan attraheras. Den bittra erfarenheten säger förvisso att mycket av det nya snart är föråldrat och gammalt. Ändå – det finns en äkta längtan efter ett liv utan åldrande och död. Egentligen är det en längtan efter ett förlorat paradis. En tillvaro där det nya förblir nytt, för evigt. Vi hör i dagens läsningar om den nya människan, den nya sången, det nya budet, det nya förbundet. Vi anar att detta nya är en frukt av uppståndelsen. Den som gör allting nytt är den uppståndne Herren.