Predikningar Göran Fäldt

Kära kristna, Idag kan vi i vår tro uppleva en stor glädje som när en familj får veta att en hustru väntar barn. Guds folk tar emot det lyckliga beskedet om en kommande födelse. Maria blir havande och skall föda en son, den utlovade Messias. Det är den händelse som blivit en folklig tradition i många kristna länder, Angelusbönen, inramad av klockringning, morgon, middag, kväll, före och efter de heliga orden i Gabriels bebådelse till Jungfru Maria.

Kära medbröder och medsystrar, Vi firar idag den tredje söndagen i fastan och närmar oss Påsken. Kyrkan lär att all förlåtelse och frälsning till det eviga livet sker genom Jesus Kristus, Faderns Son. Det är det vi vill försöka förhålla oss till på nytt under fastan. En Frälsare var utlovad till Guds första egendomsfolk, judarna. Deras historia kan vi följa i Gamla testamentet. Han var den väntade Messias.

Kära bröder och systrar, Vad ska vi då idag på högtidsdagen säga om S:t Josef, Marias äkta man, hennes brudgum och Jesu fosterfader? Vi är tacksamma att Kyrkan låter oss fira en högtid för att uppskatta och förstå vilken stor betydelse S:t Josef har. Man brukar säga att han är ett tystnadens helgon eftersom han inte är så framträdande i evangelierna. Men egentligen säger Matteus och Lukas mycket om honom som handlar om hans inre liv, hans drömmar och beslut. Få personer i Bibeln är så noggrant beskrivna som han när det gäller det inre livet.

Kära medbröder och medsystrar, kära barn i familjerna, Jesus är ju i många olika situationer vår mästare, men nu i fastetiden vi måste göra klart för oss att han är vår ende mästare, inte en bland flera och inte en som vi följer den ena dagen men inte den andra. Många kristna litar på sin barnatro, den de haft sedan föräldrarna bad med dem och för dem. Många har upplevt en andra omvändelse, som Augustinus, som skrev de berömda orden: ”För sent kom jag att älska dig, din skönhet så uråldrig och så ung, sent kom jag att älska dig” (se Bekännelser).

Kära medbröder och medsystrar, kära barn i familjerna, Idag är det första söndagen i fastan och vi har hört hur Jesus själv fastade fyrtio dagar ensam i öknen. Men var han verkligen ensam i den nakna öknen, så glödhet på dagen och så iskall på natten? Nej, någon annan som inte fastade, men som ville förgöra Jesus, var också i samma öken under tiden Jesus var där. Vem var denne någon. Ja, han har många namn, men det spelar mindre roll. Det som är viktigt med denne någon är att man aktar sig för att vara i hans närhet. Man skall aldrig umgås med djävulen. Varför? Man kan aldrig omvända honom och tro honom om gott. Jesus har inte vandrat omkring med djävulen och diskuterat livet med honom. Till varje förslag från djävulen har Jesus sagt nej. Djävulen vill ha ett deal med vår Herre. Det finns fördelar. Det låter lockande, eller hur? Men svaret är alltid, nej. Inget deal! No deal!

Syr 27 : 4-7; Ps 92, 1 Kor 15: 54-58; Luk 6: 39-45

Kära medbröder och medsystrar, kära barn i familjerna, Idag den 8 söndagen under året lyssnar vi till Biskop Anders’ herdabrev till fastetiden som börjar med Askonsdagen nästa vecka. Herdabrevet är skrivet så att det innehåller något för alla. Det läser vi alla med tacksamhet!

Den här söndagen har Gud något att säga oss om kärleken till vår nästa. När vår Herre säger att vi ska älska också våra fiender, invänder säkert många. Vi har ju rätt att försvara oss mot en ond angripare. En fiende kan vara någon eller några som visserligen är emot oss men som inte står med vapen i hand för att döda oss. Ett exempel på barmhärtighet mot en fiende har vi i berättelsen om David och Saul. Kungen Saul hade blivit smord av Guds profet Samuel men han hade fattat hat till David för hans seger över filistéernas Goliat. Läsningen i dag visar att David hade tillfälle att döda sin fiende men han avhöll sig och skonade kungen. David hade ett särskilt skäl. Han sa till sin tjänare: ”Du får inte dräpa honom. Vem kan ostraffat bära hand på Herrens smorde?”

Kära medkristna, Herren är ”med på de rättfärdigas väg”, säger psalmisten idag, men ”de gudlösas väg leder till intet”. Det är livet som ett korthus som faller ihop vid minsta stöt. Den rättfärdiges väg talar Jesus om i sin predikan inför folket på berget: ”Saliga är ni som nu är fattiga, saliga ni som nu gråter, saliga ni när man för mitt namns skull hatar er och stöter bort er” (Luk 6:22).

Kära bröder och systrar i Kristus Jesus, Läsningarna denna söndag börjar med den helige profeten Jesajas syn av Herren Gud. Vi kan behöva denna syn för att sätta in händelserna i vår tid i evighetens perspektiv. Jesaja levde några hundra år efter Kung David och Kung Salomo under vars tid templet i Jerusalem uppfördes. När Jesaja kallades av Gud fick han denna syn: ”Herren satt på en hög och upphöjd tron och hans mantelsläp fyllde templet. Serafer stod ovanför honom, var och en med sex vingar, med två skylde de ansiktet, med två skylde de kroppen och med två flög de” (Jes 6:1-2).

Kära medkristna, Jesu frambärande i templet är en händelse som bara Sankt Lukas berättar om i Nya Testamentet. Vi får lyssna till hur Josef och Maria uppfyller den judiska lagen och kommer till Herrens tempel för helga sin son åt Gud. De gör som deras föräldrar gjort och deras föräldrar i sin tur också gjort, när tiden för reningen efter födseln av ett barn var inne. De medförde gåvor som lagen föreskrev. De hade tidigare tagit emot gåvor av de tre vise männen, konungarna från Österlandet, guld, rökelse och myrra. De mindes hur herdar utifrån landet hade kommit till stallet i Betlehem och berättat om änglarna som sjungit i den mörka natten.