Predikningar Ingmar Svanteson

Går det att distansera sig från talet om och tanken på Covid-19 i dessa tider? Den som sitter vid sin dator, som när denna kortpredikan förbereds, har bara ett knapptryck till de senaste nyhe­terna och de många kom­mentarerna. Distans är nödvändigt för att inte gå under. Tänk om vi var lika angelägna att undvi­ka smittan från den verklige fienden. Någon gav rådet att begränsa ny­hetsintaget till en gång om dagen.

​​​​​​​Folket har ”tagit sig till vad fördärvligt är”. När Mose dröjer uppe på ber­get blir de otåliga och gjuter sig en kalv, som de tillber och kallar sin gud. Det kan tyckas barnsligt och dåraktigt, men är en bild för människans böjelse att söka hjälp i det synliga och i det hon kan åstadkomma med egen förmåga och intelli­gens. Människan söker det skapade före Ska­pa­­ren, när denne tycks henne avlägsen och oåtkomlig.

Den sköna och skira Bebådelsen kan tyckas malplacerad i dessa bistra coro­na­tider. Men det är tvärtom. Dagens högtid bebådar inkarnatio­nen. ”Universums Herre dolde sitt ma­­­jestäts omätlighet och antog tjänargestalt”, säger Leo den store. ”Den oför­än­derlige för­smådde inte att bli en utsatt män­ni­ska, den odöd­lige böjde sig under dödens lagar”.

Profeten Hesekiel ser i en vision hur vatten rinner fram från templet för att göra havsvattnet friskt. Allt får liv genom vattnet och alla slags frukt­träd växer upp. Deras frukter tjänar till föda och deras löv till läkedom. Evangeliet vittnar om att källan till detta vatten är en person, en män­niska ”fylld av nåd och sanning”. Utsänd för att bota och hela den sjuka män­ni­skan. Han är källan till den nåd som rinner fram i Guds stad, den heliga Kyrkan. ”En ström går fram, vars flöden ger glädje åt Guds stad.”

​​​​​​​Vi skymtar fornkyrkans dopundervisning bakom valet av läsningar. De beskri­ver vägen till tro och hoppet om ”nya himlar och en ny jord”. Jesaja berättar om den nya skapelsen. Redan i förväg fyller den honom med fröjd och jubel. Där skall inte mer höras gråt och kla­gorop. Där skall inte längre finnas oro och rädsla, ännu mindre pa­nik. På vägen dit följer vi de nödvändiga försiktighetsmåtten. Vi övar solidaritet med de särskilt drabbade genom att hålla ut i bön och förbön.

Det vanliga. Vad gör vi i coronatider? Vad gör vi, förutan att iaktta de nödvändiga försiktighetsmåtten? Svaret är detsamma som på frågan vad vi överhuvud gör i klostret: Inget särskilt. Vi gör bara det van­li­ga. Eftersom det är fastetid försöker vi ”beva­ra vårt liv i största renhet”, som regeln säger. Men inte heller det är något ”särskilt”, utan det som borde gälla alla tider. ”Det van­liga” in­nehåller allt vi är skyldiga att göra och allt vi behöver för att kunna göra det.

​​​​​​​Instängda i vår karantän bryter vi oss ändå ut och firar Bene­dic­tus´ påsk, hans övergång, lat.  tran­si­tus, till den fulla och him­melska verk­ligheten. Gregorius den store berättar hur Benedictus lät sig föras till kyrkan där han tog emot kommunionen. Med lyfta händer, som Mose, stödd av si­na brö­der, överlämnade han sin ande. Det kan han göra eftersom han som Abraham redan har brutit upp från land, släkt och hem. Ingenting binder ho­nom vid den­na värld.

​​​​​​​Finns det ett gudomligt budskap i corona-krisen? Det för alla begripliga är att följa de förnuftiga åtgärder som de sakkunniga anvisar. Biskopen upp manar de troende att följa ”myndighe­ternas rekommendationer och allmänna regler”. Det utesluter inte att Gud har ett budskap i och genom det som sker. Inte minst för den som sätts i karantän. Vi hör Guds budskap genom hans profet: ”Vänd om, o Israel, till Herren, din Gud.” Det är den genomgående maningen i faste­tiden.

Josef påminner oss om att Jesus växte upp på en bestämd plats på jorden, i en egen familj. Detta trots att han var på väg att fullfölja sin gränsöverskridande kal­lelse och redan som tolvåring sökte sin himmelske Fader i temp­let. Han följde si­na föräldrar tillbaka till Nasaret och ”lydde dem i allt”.

Vissa ord i den heliga Skrift har fått särskilt fäste i Kyrkans liturgi. Delar av Asa­rjas bön i den brinnande ugnen beds i varje ka­tolsk mässa. När gå­vor­na burits fram ber prästen tyst och djupt böjd inför alta­ret: "Herre, vår Gud, inför ditt an­sik­te ber vi med ödmjukt sinne och för­kro­s­sat hjärta: Tag emot oss och låt det offer som vi fram­bär i dag bli dig till behag". Asarjas bön ersätter det offer som inte längre kunde bäras fram i Jeru­salems tempel. Han ber ställföreträdande, ”för våra synders skull”. Han ber att Gud inte skall upphäva sitt förbund. Han hän­visar till Abraham, Isak och Jakob, som vi hänvisar till helgonen.