Predikningar Ingmar Svanteson

Tron förenar det som för oss framstår som motsatser. Hebreerbrevet berättar om honom som delat våra mänskliga vill­kor, plågad av lidande, ”fres­tad i allt”, en som ”kän­ner med oss i våra svagheter”. Samtidigtär han ”helig, oskyldig, obefläckad, skild från syndare, upphöjd över himlarna”. Han är både nära den mänskliga svag-heten och än­då mäktig.

Hebreerbrevet säger om vår Herre: ”Du är för evigt präst.” I dagens avsnitt tar författaren hjälp av en gåtfull gestalt i Gamla Testamentet som Abraham mötte vid ett tillfälle, Mel­kisedek. Han var ”kung i Salem och präst åt Gud”. Åt denne Melkisedek ger Ab­­ra­ham tionde och tar emot hans välsignelse.

Hebreerbrevet är skrivet till dem som är på väg att förlora hop­pet. De får en ”stark uppmuntran”. De påminns om Guds löfte till Ab­ra­ham. Löftet förstärks dessutom av en ed. Genom ”två orubb­­li­ga utfästelser” ville han visa hur fast hans löfte till Abraham var, att han verkligen ville välsigna honom och göra hans ätt talrik. De resignerade tankarna kan hota och skrämma, men egen­t­ligen saknar de kraft.

Vinet som gläder människans hjärta. Det skimrar av ljus och glädje över bröllopet i Kana. Det är samma ljus som lyste över Trettondedagen, en fort­sättning av det ljus och den glädje som för­kun­nades för herdar­na under julnatten. Nu skimrar ljuset och glädjen vid ett bröllop. Redan i sig är bröllop kanske den största av mänsk­liga fester. Kring bröllop har det vuxit fram vac-ker sång och mu­sik, sköna kläder och glada seder. I många hem intar bröllops­fotot en heders­plats. Ett bröllop sig­­nalerar något nytt i släktets his­toria, något som väcker hopp och glädje.

Antonius drabbades av kallelsen till fullkomlighet, att bli helad, fri från halvhet och splittring. Han levde över hundra år. Han lärde sig genomskåda demoner­na som kommer till oss i form av onda tankar. ”De är svaga och kan inte annat än hota. Vi skall inte alls vara räd­da för dem.” De onda tankarna känns igen på sin frukt, ”modlöshet i själen, upprörd­het och oreda i tankarna”.

”Genast försvann spetälskan.” Befrielsen är för Kristus ett ögonblicks verk. För oss motsvarar det den sakramentala verkligheten: Dopet, avlösningen, kommu­nionen. Men också det första tecknet på omvändelse och kallelse som erfars. Då allt är rent och klart. Den första kärleken. Men tiden går och människan har kort minne.

Benedictus´ lärjunge Maurus är kanske mest känd genom att han gick på vatt­net för att rädda sin yngre medbroder, Placidus, när denne hade fallit i sjön och höll på att drunkna. Benedictus hade märkt vad som höll på att hända med Placidus. Han ropade på Maurus och befallde honom att skynda till undsättning. Maurus lyder, utan att tveka, och märker inte att han går på vattnet. Hans in­grip­ande räddar Placidus.

Den åttonde psaltarpsalmen återges i Hebreer­­bre­vet enligt den grekiska översätt­ning­en. Psalmen blir än­nu ett bibliskt vitt­nesbörd om den Herre som brevets in­led­ning för­kunnar som Guds Son. Psalmen kan fortsätta: ”Med härlig­het och ära krönte du honom, allt la­de du under hans fötter”. Samtidigt påminns vi om att vi inte är där riktigt än. ”Ännu ser vi inte att allt har lagts under ho­nom”. Bre­vet talar om att han blev ”fullkomnad genom lidande”, men fort­sät­ter: ”Mitt i för­­sam­­lingen skall jag sjunga ditt lov.”

”Meningen med vår fri­het är att ta emot sanningens gå­va.” – Så säger den helige Hilarius, biskop av Poitiers i Gallien på 300-ta­let. Hilarius hade ett ouppgivligt krav i sitt sökande. Livet mås-te ha me­ning. Det kan inte sluta i förintelse. Men varken filosofi el­ler oli­ka religioner gjorde honom tillfreds. Ett första svar fann han hos Mose i det Guds­namn som uppen­barades för Mose vid den brinn­ande busken: ”Jag är den jag är”. I begripliga ord uppen­barades att Gud var omöjlig att gripa. Gud finns i allt och står över allt, utan början och utan slut.

Himlen har öppnat sig. Det är lätt att se mörka moln på himlen. Men i dagens evangelium ser vi motsatsen. När Jesus döps i Jordan av Johannes Döparen öppnar sig him­len. Och detta sker vid alla dop. I den tidiga kyrkan var Tretton­de­dagsti­den en tid för dop. Påven själv förrättar dop i Sixtinska kapellet varje år vid denna tid. Vid varje dop öppnar sig himlen. När Jesus döps up­penba­ras hans gudomliga hem­lig­het. Faderns röst från him­len ljuder: ”du är min älskade son”; ett slags ”fa­derskaps­erkännan­de”. Det bekräftas när den he­lige Ande kommer ner över ho­nom som en duva. Jesu dop är en bild för vad som sker i varje dop i Fa­derns och Sonens och den helige Andes namn. Dopda­gen är därför den viktigaste dagen i en människas liv. Den dag då himlen öppnar sig.