Predikningar Ingmar Svanteson

”…tappa inte modet.” I Lystra har Paulus botat en man som var född lam. Folket uppfattar Paulus och Barnabas som gudar. Men några judar kommer dit och stämningen svänger 180 grader. Nu stenar man Paulus och släpar honom ut ur staden i tron att han är död. Men när lärjungarna samlas omkring Paulus reser han sig igen. En slags påsk i miniatyr.

Paulus och Barnabas förkunnar i Lystra. Där fanns en man som varit lam sedan födelsen. Lukas berättar: ”Han hörde på när Paulus talade.” Paulus måste ha märkt det och fäster blicken på honom. Han ser att mannen har tro så att han kan bli botad. Så sker också. De flesta som bevittnar det underverk som skedde såg bara något mirakulöst och häftigt. De gav sig inte tid att tänka efter. De trodde att ”gudarna” har stigit ner ibland dem. De ger dem grekiska gudanamn och kallar Paulus för Zeus och Barnabas för Hermes.

”Se, jag gör allting nytt.” En röst i dagens läsningar säger: ”Se, jag gör allting nytt”. Det är lätt att lockas av det som låter nytt, fräscht och ungdomligt. Reklamen utnyttjar det hänsynslöst. Något i människan attraheras. Den bittra erfarenheten säger förvisso att mycket av det nya snart är föråldrat och gammalt. Ändå – det finns en äkta längtan efter ett liv utan åldrande och död. Egentligen är det en längtan efter ett förlorat paradis. En tillvaro där det nya förblir nytt, för evigt. Vi hör i dagens läsningar om den nya människan, den nya sången, det nya budet, det nya förbundet. Vi anar att detta nya är en frukt av uppståndelsen. Den som gör allting nytt är den uppståndne Herren.

Lukas berättar om ett yttre skeende. Johannes om ett inre. Båda har sitt särskiljande och sin tillväxt, ibland med en yttre dramatik, ibland i det fördolda. Paulus och Barnabas förkunnelse mitt i Mindre Asien väcker allt större glädje hos några, medan andra blir alltmer avvisande. De drivs bort från platsen och går vidare. Lukas berättar att de skakar dammet av sina fötter. Men så tillfogar han: ”Och lärjungarna uppfylldes alltmer av glädje och helig ande”.

När Paulus förkunnar Kristi död och uppståndelse för sina judiska bröder hänvisar han till deras egna skrifter, lästa varje sabbat. Psaltarens ord om ”konungen på Sion” tillämpades på Israels kung. Denne sågs som ”adopterad” av Gud och kunde därmed kallas hans ”son”. Kyrkan såg det som en profetia om Kristus. Han skulle bli konung för alla folk och få dem till arvedel, eftersom han var Guds evige Son. Hans kungliga rike ”föddes” och fick sin början i hans uppståndelse.

Paulus för evangeliet vidare. Nu till Antiokia i Pisidien, i hjärtat av Mindre Asien. Som vanligt uppsöker han synagogan och börjar med att kort återge Guds historia med sitt utvalda folk, med början i Egyp­ten. När han kommer till konung David märker vi att hans röst blir särskilt ivrig. Han citerar psalm 89 i Psaltaren, dagens responsoriepsalm, där Herren själv säger: ”Jag har funnit David, en man efter mitt sinne”.

”Jag kallar er vänner.” Det är kanske det största som Jesus säger om sina lärjungar och sin kyrka. Vänskapen är ju ömsesidig och på något sätt jämlik. Tydligast ser vi det hos helgonen. De ”får vad de än ber om” eftersom de är ett med Kristi vilja. Kyrkan skymtar fram som ”vänskapens sakrament”.

”… låt oss som firar påsk hämta befriande glädje ur Herrens uppståndelse”. (kollektbönen) Påskens evangelium passerar gränser både utåt, geografiskt och etniskt, och inåt, djupare in i människans innersta. I Antiochia börjar man predika också för ickejudar. Ryktet når Jerusalem och man skickar dit Barnabas för att ”visitera” vad som är på gång. Barnabas, som var en god man, fylld av helig ande och tro, bekräftar det som ett nådens verk.

Anden vägleder kyrkan i nya situationer. Steget ut till hedningarna utan att dessa ställdes under Mose lag, var större än vi kan föreställa oss. Lukas berättar ingående om det. Petrus, inte Paulus, var det första redskapet. Petrus dröm och det som hände i Caesarea övertygar ”apostlarna och bröderna i Judéen”.

Verkligheten är tryggare än drömmen. Bilden av den gode herden har ofta målats i romantiska färger. Flera generationer som sökte frihet och oberoende fnyste inför bilden att vara ett får i en flock. Men bilden av den helt fria och oberoende människan, håller inte den på att förlora sin tjusning? Finns det rentav något lockande i herdebilden? Svarar den inte mot ett äkta mänskligt behov, behovet av någon att lita på, någon som inte sviker? Bilden av den gode herden är inte bara varm, den är också präglad av styrka. Den är både ömsint och stark.