Predikningar Ingmar Svanteson

Vi har firat påsk och pingst, hela Kristi väldiga frälsningsverk. Det är ingen idé eller tanke, det fullbordades av honom som föddes av kvinna och blev män­niska. Från för­sta början lev­de han under sin moders omsorg och beskydd. Hennes omsorg om sitt barn fortsätter i om­sorgen om Kyrkan, som är Kristi kropp. Den saliga jungfrun Maria har fått titeln Kyrkans moder, eftersom hon föd­de Kristus, Kyrkans huvud. På korset gjorde han henne till moder för alla återlösta. Kyrkan kände igen det i den korsfästes ord till Johannes: ”Se, din moder”.

Hur livet förmedlas. Pingsten sägs vara hänryckningens tid. Om det gäller också i coronatider vet jag inte. An­den är i varje fall lika omöjlig att fånga som vinden och elden, eller livet. Hur talar man om den Ande som ”uppfyller hela jorden” (ingångs­antifonen), eller om den Ande som ”verkar i allt och överallt”, som aposteln säger i andra läsningen. Det riskerar att bli ett allmänt tal om ”li­vet”. Men samme apostel uppmanar oss att skilja mellan andarna.

Paulus har yrkat på att få sin sak avgjord av kejsa­ren. Den rätten har han som romersk medborgare. Också en kristen får använda sig av rät­ten att få sin sak prövad i domstol, om rimliga skäl finns. I Paulus fall fanns tunga skäl. Paulus hade fått hö­ra av Her­ren: ”Var inte rädd. Så som du har vittnat om mig i Jerusalem måste du också vittna i Rom”. Paulus vet att det som händer honom ingår i en större plan. Kyrkans tyngdpunkt skul­le flyttas från Jerusalem till Rom.

Inför stora rådet, som bestod av både fariséer och saddukéer, säger Paulus: ”Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag nu har ställts inför rätta”. Det var ett skick­ligt drag. Paulus vet att farisé­er­na tror på upp­stån­delse och ett liv efter döden, medan sadduké­er­na förnekar allt sådant. En häftig diskussion uppstår. Pau­lus räddas ur den akuta krisen och kan fö­ra bud­skapet vida­re. På natten får han tröst av Her­ren: ”Var inte rädd. Så som du har vittnat om mig i Jerusalem måste du också vittna i Rom”.

Påven Gregorius den store skickade ut fyrtio munkar för att evangelise­ra England. Missionen bar frukt. Deras ledare, den helige Augustinus, blev den förste ärke­bis­kopen av Canter­bu­ry. I lära och liv förmedlade han den apostoliska traditionen. I Pauli avskedstal till de äldste i Efesos hör vi hur traditionen förs vidare till näs­ta generation. Församlingens ledare, insatta av den helige Ande, skall ”ha uppsikt över – vara biskopar och herdar för – Guds försam­ling”. Det är den så kallade ”apostoliska successionen”.

Jesu avskedstal får en slags fortsättning i Pauli avskedsord till de äld­ste och troende i Efesos. Paulus, på väg till Jerusalem, vet att bo­jor och lidanden väntar ho­nom. Han säger det inte uppgivet. Hans eget liv har förlorat sitt värde för honom: ”jag vill fullbor­da mitt lopp och det uppdrag som jag har fått”. En frihet skymtar fram. Det var samma frihet som Gregorius VII tusen år senare häv­dade för hela kyr­kan, libertas ecclesiae, Kyrkans frihet. Kyrkan måste stå fri från värl­d­slig in­blandning. Hon måste för­bli ”fri, kysk och katolsk”.

Beda Venerabilis, den vördnadsvärde, kom redan som barn till kloster (Eng­land, 700-talet). Beda förblev i kloster hela sitt liv ”bed­­jande, läsande, lärande, skriv­ande ”. Han förenade kunskap om bibeln och kyrkofäderna med histo­riskt vet­ande. Han skrev Englands kyrkohistoria, ett av tidens viktigaste historiska verk. 1899 utnämndes han till kyrkolärare. När Paulus i trakten kring Efesos möter lärjungar som ba­ra blivit döpta med ”Johannes-dopet”, undervisar han dem och de låter dö­­pa sig. Den helige Anden kommer över dem och de talar med tungor och profeterar.

Stunden har kommit. Det finns stunder i en människas liv som avgör och uttrycker hela hennes liv. Insikter, väg­val, mö­ten, händelser. Om en sådan stund talar Jesus i dagens evan­gelium. Han säger: ”Stunden har kom­mit.” Uttrycket återkommer flera gång­er i Johannesevan­geliet. Redan vid bröllopet i Kana, när Maria gjorde honom upp­märksam på att vinet höll på att ta slut, säger han: ”Min stund har inte kommit än”. En gång när de förgäves försö­ker gripa ho­nom säger evangelisten: ”Hans stund var ännu inte inne”. Men nu säger han själv: ”Stun­den har kommit”.

Apollos var en bildad man från Alexandria, som kommit till de kris­t­na i Efesos. Han var ”väl insatt i skrifter­na”, men ”kände bara Johan­nes-dopet”. Kanske hör­de han till grupper som förblivit Dö­pa­rens lärjungar. Han tas om hand av Priscilla och Aq­ui­la och får ”noggrannare kunskap om Guds väg”. Vägen går hela tiden vidare. ”Ännu har ni inte bett om något i mitt namn”, säger Jesus. De har ännu bara anat hans storhet. ”Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig.”

Uppgiften i första läsningen om ståthållaren Gallio i Achaia ger oss historisk kunskap om när Paulus uppehöll sig i Ko­rinth, år 51/52. Evangeliet är ingen saga. Det har gått in i tiden, in i vår historia. I evangeliet förvarnar Jesus lärjungarna om sin död. ”Ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig.” Han jämför det med när en kvinna föder sitt barn. Under de nio dagarna efter Himmelsfärden fram till Pingst ber Kyr­kan om Anden. Så att Kristi död och uppståndelse sker i hans Kyrka och i de troende. Så att Kyrkan och vi föds till det nya livet.