Predikningar Ingmar Svanteson

Profeten ser in i ”kommande dagar”, där lju­set skall skiljas från mörkret, där rätt skall skipas och fred skall upp­rättas. Han ser hela histo­rien, men i det slutliga ljuset. ”Alla hednafolk skall strömma dit.” Profeten ser det första förbundet som en källa till ljuset: ”Från Sion skall lag utgå och Her­rens ord från Jeru­salem”. Det var Is­raels folks kallelse att vittna om detta ljus, också för ”al­la hed­nafolk”.

Aposteln Andreas har i traditionen räknats som den först kallade bland apostlarna. Något nytt började genom det ord som kallade honom. Kristi ord ger inte bara infor­mation. Hans kallande ord tränger in i hjärtat och för­vand­lar det. Människan måste låta detta ske och samverka med den nyskap­ande kraften. Hon kan avvisa ordet eller glömma det för annat. Gud gör inte våld på människans fri­het.

När vi igår hörde om de mest skrämmande teck­nen uppmanades vi att ”lyfta våra huvuden”. Jesus fortsätter och säger: ”Guds rike är nära”. Mitt i höstmörkret får vi höra att ”som­maren är nära”. ”Detta släk­te skall inte förgå förrän allt detta hän­der.” Kyrkan vet att varje tidsskede mellan Kristi himmelsfärd och hans åter­komst ingår i den yt­tersta ti­den.

Babylon är en känd stad i bibeln, inte minst som den stad till vil­ken fol­ket fördes bort i fångenskap på 500-talet f.Kr. I Up­penbarelseboken syftar Babylon på Rom, som staden var när bi­belns sista bok skrevs, kejsarstaden, plat­sen för moraliskt förfall och blodig för­föl­jelse av de kristna. ”Babylon” blir en sym­­­bol för ond­skans mys­terium.

”Genom att hålla ut skall ni vinna ert liv.” Tålamod och uthållighet är oansenliga dygder – men avgörande. Ingen dygd har något värde om inte män­niskan håller ut i den. Vad har det för värde att vi en gång var dygdiga, om vi inte håller ut?

I orostider är det lätt att bli vilseledd. Många utnytt­jar oron hänsynslöst och utlovar räddning. Också med andliga förtecken och i Jesu namn. ”Följ dem inte”, säger Jesus. ”Se till att ni inte blir vil­se­ledda.” Uppenbarelseboken ser in i det yttersta och beskri­ver vad som skall ske efter dessa prövotider, efterdet som ”först måste hända”.

Vilken skara! – Den fattiga änkan hörde dit. Niels Stensen likaså. Jo­hannes beskriver dem. De har lärt sig den nya sången. De är friköpta från jorden. De följer Lammet vart det än går. De etthundrafyrtiofyra tusen. Responsoriepsalmen be­sjunger dem: ”De som har oskyl­­diga händer och vars hjärta är rent, de som inte be­drar. De söker Guds ansikte”. Jesus såg den inre kvaliteten hos änkan som gav allt hon ha­­­de att leva på och därmed sig själv. Aposteln beskriver vad som sker genom henne: ”Jag är fattig men gör många rika, jag har ingen­ting men äger allt”.

Vilken lycka att få tillhöra ett rike som regeras av en sådan Konung! Alla riken i historien har sin uppgång och sitt fall. Om detta rike står det att dess välde är evigt, det skall aldrig upphöra och aldrig gå under. Om många riken gäller att deras herrar själva har tagit sig makten, ofta med list eller våld, men om den­ne härskare står det att makten är honom given. Han har fått makten genom att köpa sina medborgare fria från tyranniska härskare som de slavade under. Han betalade med priset av sitt eget blod. Medborgarna faller ofta tillbaka i slaveriet under syndens välde, men Konungens tålamod och vilja att förlåta tycks aldrig ta slut. Han regerar från ett kors från vilket det hela tiden rinner fram blod och vatten, källor till glädje och lycka.

Abboten Columbanus, död år 626, härstammade från Irland, men predikade och grundade kloster på kontinenten som lämnade bestående av­tryck. Några menar att de iriska munkarna räddade kristen­do-men i Europa, som vid denna tid försvagats av konflikter och främ­man­­­­de folks invasio­ner – inte helt olikt vår egen tid. Columbanus uppmanar oss att beakta den värdighet som ligger i att Gud skapade oss till sin avbild. Vi är skapade av lera, men är upphöjda till att vara hans avbild.

Paulus talar om ett bygge. Grun­den finns redan. Den är Jesus Kristus. Men när han kom­mer till stenarna i bygget ställer han en retorisk fråga: ”Förstår ni inte att ni är Guds tempel?” Petrus skall kalla dem ”levande ste­nar”. Jesus talar om samma bygge när han rensat templet, uppmanat judarna att riva ner det, och sedan säger att ”det skall uppstå igen på tre dagar”. Han talar om sin kropp. Stenarna blir lemmar i hans kropp.