Predikningar Ingmar Svanteson

Guds ord går i uppfyllelse. För tre år sedan instiftade vår påve Franciskus denna söndag som ”Guds ords söndag”. I år passar det särskilt bra, eftersom dagens läsningar berättar om två predik­ningar som vi­sar kraften i Guds ord. Den första hölls av prästen Esra ungefär 550 år före Jesu pre­di­kan, som vi hörde om nyss i evangeliet. Esra hade återkommit från fången­ska­pen i Ba­bylon och deltog i återuppbyggandet av Jerusalem.

”Din härlighet, Israel, ligger slagen.” David och hans män river sönder sina klä­der när de hör att Saul och Jonathan har fallit i striden, de gråter och fastar. David sjung­er klagosång. ”Din härlighet, Israel, ligger sla­gen.” När Jesus närmar sig sitt lidandes kulmen säger han: ”Nu är Män­­­niskosonen förhärligad”. Just när den tycks gå om intet.

”Saul har slagit sina tusen men David sina tio tusen.” Så sjunger kvinnorna när filistéerna var besegrade efter Davids seger över Goliat. Den andliga fienden får ett gyllene tillfälle att fresta Saul med avundens gift. Han lockar Saul att se ”med onda ögon på David”. Det verkar som en naturlag, men avundsjuka är ett gift. När män­niskan ger efter för frestelsen blir det synd. Det började med Kain.

”Striden är Herrens.” – Det låter som om vi kunde lägga händerna i knät, men är snarare tvärt­om. ”Med Gud kan vi göra mäktiga ting.” Det är när vi tar denna sam­ver­kan på allvar som vi anar Herrens sätt att rädda oss. Det gäller bå­de Da­vids kamp mot Gol­jat och Jesu kamp mot förstockel­sen. David fick mod genom sin tro på Herren Sebaot. Den oerfarne yng­lingen vågade gå emot den ärrade Goliat.

Vi firar vår domkyrkas invigning och därmed stiftets enhet om­kring vår biskop. ”Där bis­kopen är, där är Kyr­kan.” (Ignatios av An­tio­kia d. ca 110) Samtidigt inleds böneveckan för de kristnas enhet. Att då hänvisa till de katolska tecknen på enhet kan verka för­mä­tet. Men den ka­tolska enheten – en och samma tro, samma sakrament, en bis­kop i gemen­skap med Petri efterträdare – är inte människors verk.

Det bröllop av vilket alla andra bröllop har sitt namn. Det skimrar ett ljus över bröllopet i Kana. Redan i sig är bröl­­lop kanske den största av mänsk­liga fester, kringgärdad av sång och mu­­­sik, skö­na klä­der och glada seder. Ett bröllop sig­­nalerar något nytt i familjens och släktets his­toria, nå­got som väc­ker glädje och hopp. Det gäller också bröl­lopet i Ka­na. Hela byn var säkert på benen. Man fira­de i flera dagar och det kulminerade i en stor fest när bruden i procession och under sång fördes till brudgummens hem.

”Saliga de som har sin styrka i dig, Herre.” Saul var ”ståtlig och stilig… huvudet högre än allt folket.” Gud utvalde honom att styra sitt folk. Styrka är en gåva, en god gåva, men den kan förföra. Så sked­de med Saul. Han smittades av avunden och valde bort lydnaden. Jesus säger: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sju­ka.”

”Varför har Herren låtit oss bli slagna?” Israeliterna frågar så efter att ha blivit slagna av filistéerna. Inte ens när de låter förbundsarken vara med på slagfältet har de kraft att stå emot fienden. Något gör att deras kraft försvinner. Det är den kraften som den spetälske i evangeliet tror på. ”Vill du, så kan du göra mig ren.” Att bota någon från spetälska var som att upp­väc­ka en död.

Samuel låg och sov i templet när Herren kallade på honom. Han trodde först att det var prästen Eli som ropade. Han be­hövde hjälp för att ur­skilja Herrens röst. Ingen kan leda sig själv. Av prästen fick han rådet att svara när rös­­ten ljöd på nytt: ”Tala, Herre, din tjänare hör”. För att höra Gud måste andra röster bringas till tystnad.

”Israels Gud skall ge dig vad du har bett honom om.” Det är prästen Elis svar till Hanna, när han förstått hennes nöd. I sin plåga ber hon länge inför Herren. Hon ”talar i sitt hjärta” och när Eli tror att hon är druc­ken säger hon: ”Nej, min herre, jag är en hårt prövad kvin­na”. Hannas plågsamma barnlöshet är också en bild för varje människas existentiella nöd, det som gör våra liv till en prövning.