Predikningar Ingmar Svanteson

Under nattens djupa tystnad svingade sig Guds allsmäktiga ord ner för att förgöra ondskan och föra sitt folk ut i frihet. Ett moln täckte lägret och en framkomlig väg visade sig genom havet. Guds Ord föddes av en jungfru, överskuggad av den helige Andes moln. Det började i en krubba och fullbordades på ett kors. Ondskan förgjordes och de som tog emot honom fick rätten att kallas Guds barn.

Vishetens bok ser Skaparen i och bakom tingens skönhet. Det finns en viss likhet, en analogi, mellan skapelse och Skapare. ”Ur storheten och skönheten hos det skapade träder bilden av dess upphovsman fram.” Visheten kallar dem dåraktiga som ”inte ur det sköna de såg hämtade kunskap om Honom som är”. En diskret hänvisning till det heliga Guds namnet, till den Gud som är.

Dagens läsning ur Vishetens bok är en tydlig profetia om Kristus och hans Ande, om den ande som bor i visheten. Enligt kyrkans tro är det nya redan närvarande i det gamla. Det fysiska ”ljuset avlöses av natten, men visheten kan inget ont få makt över”. I Johannesprologen hör vi om det som visheten pekar fram mot, om Logos, Guds Ord: ”Mörkret har inte fått makt över det”.

”Domen blir hård över höga herrar.” Alla höga herrar är inte ”envåldshärskare”. I en demokrati har varje röstberättigad medborgare del i ansvaret. Ändå gäller: ju större makt, desto större ansvar. Visheten riktar sig direkt till de mäktiga: ”Det är Herren som har gett er väldet, er makt kommer från den Högste.” Paulus skall formulera det så: ”Det finns ingen överhet som inte är av Gud”.

Martin av Tours ger en bild av smittande och hoppfull glädje. Den lyser fram när han delar sin mantel med en fattig och frysande tiggare. I drömmen får han se Kristus som den frusne, iklädd Martins mantel. Det är samma hoppfulla glädje i Jesajas profetia om Herrens tjänare, som ger glädje för de ödmjuka, läkedom för de förkrossade, frihet för de fångna, befrielse för de bundna, tröst för de sörjande och bedrövade.

Leos den stores predikningar hör till kyrkans levande minne. Det är hans röst som varje jul förkunnar: ”Upptäck din värdighet, o kristna människa!” Leo bekräftade kyrkomötet i Kalcedon 451 om att Kristi gudomliga och mänskliga naturer inte fick sammanblandas men ändå var förenade i en person. De församlade biskoparna utropade: ”Petrus har talat genom Leo!”

Kyrkan. Lateranbasilikan i Rom är den äldsta av alla patriarkalkyrkor i världen, invigd år 324. Hon är påvens biskopskyrka. Hon kallas ”Moder och huvud för alla kyrkor i staden och i världen”. Därmed är hon ett tecken för den Kyrka vi bekänner vår tro på i trosbekännelsen. Ibland hör man frågan hur det skall gå för kyrkan. Världen tycks förpassa henne till privatlivet. Men - det finns goda skäl att i stället fråga: Hur skall det gå för världen? Världen tycks allt mera vilsen.

I avslutningen av sitt Romarbrev vänder sig Paulus till en rad vänner och medarbetare. Tonen är varmt mänsklig och samlas i uppmaningen: ”Hälsa varandra med en helig kyss”. Vår nordliga kultur är ovan vid kyssen som hälsning, men den möter ofta i bibeln, både mellan anförvanter och vänner.

Den gode Herden letar efter det vilsegångna fåret. Herdens verk fortsätter i vår moder Kyrkan, som ständigt evangeliserar bland sina egna barn. Hon letar efter dem som hamnat i något mörkt hörn i kyrkan, församlingen eller klostret. Människan hamnar i mörker när hon låter sig luras att ”leva för sin egen skull”.

Alla bud sammanfattas i budet att älska sin nästa. ”Den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen”. Varje förnuftig människa kan inse det. Den troende bejakar det med sitt hjärta. Aposteln säger i ett tidigare kapitel: ”I mitt inre bejakar jag ju Guds lag”.