Predikningar Ingmar Svanteson

Jona 3: 1-10; Ps 51: 3-4, 12-13, 18-19; Luk 11: 29-32

Folket i Nineve lyssnade till profeten Jonas förkunnelse och vände om från sin onda väg.

Det finns något enkelt, renhjärtat och kraftfullt i deras reaktion.

Vi hör ingenting om särskilda tecken. Ingen häftig dramatik, som kan omge omvändelsepredikanter. Jona förkunnade att Nineve skulle förstöras och folket tycks ha förstått. En fasta lystes ut och även kungen satte sig i aska.

De ropade till Gud med all makt och vände om från den onda väg de hade gått.

Jes 55: 10-11; Ps 34: 4-7, 16-19; Matt 6: 7-15

Guds ord liknas av profeten vid regnet och snön, som gör jorden fruktbärande. Herrens ord ”skall inte vända tillbaka fåfängt, utan att ha verkat vad det var utsänt till”.

När det gäller människan sker det inte automatiskt. Hon måste ta ordet i sin mun och göra det till sitt ord. Det sker när hon ber Guds ord.

3 Mos 19: 1-2, 11-18; Ps 19: 8-10, 15; Matt 25: 31-46

Mose lag och dess fullbordan i Jesu lag. 

Mose lagar krävde rättfärdighet, vilket betyder att ge åt var och en det som tillkommer honom. Sanning, respekt, lön för utfört arbete, döma utan anseende till personen. Inte bara i handling, utan också i hjärtat.

Kompassen är den rätt fattade självkärleken: älska din nästa som dig själv.

Vad är det nya med Jesu lag?

Kristus är själv anonymt närvarande i den ”minste brodern”. ”Jag var hungrig, törstig, hemlös…”.

Tålamodets hemliga kraft. Det är lätt att gripas av rädsla, när vi hör ett evangelium som detta. Krig och oroligheter, jordbävningar, epidemier och hungersnöd på den ena platsen efter den andra. Desto märkligare är Jesu maning: ”Tappa inte besinningen. Detta måste hända, men det är inte slutet.” Kyrkan vet att det hela tiden pågår en andlig kamp mellan gott och ont. Hon tror inte att det automatiskt blir bättre och bättre här på jorden, trots alla tekniska och vetenskapliga framsteg. Hon talar i katekesen om en sista prövning före tidens slut, som ska få mångas tro att vackla.

Under nattens djupa tystnad svingade sig Guds allsmäktiga ord ner för att förgöra ondskan och föra sitt folk ut i frihet. Ett moln täckte lägret och en framkomlig väg visade sig genom havet. Guds Ord föddes av en jungfru, överskuggad av den helige Andes moln. Det började i en krubba och fullbordades på ett kors. Ondskan förgjordes och de som tog emot honom fick rätten att kallas Guds barn.

Vishetens bok ser Skaparen i och bakom tingens skönhet. Det finns en viss likhet, en analogi, mellan skapelse och Skapare. ”Ur storheten och skönheten hos det skapade träder bilden av dess upphovsman fram.” Visheten kallar dem dåraktiga som ”inte ur det sköna de såg hämtade kunskap om Honom som är”. En diskret hänvisning till det heliga Guds namnet, till den Gud som är.

Dagens läsning ur Vishetens bok är en tydlig profetia om Kristus och hans Ande, om den ande som bor i visheten. Enligt kyrkans tro är det nya redan närvarande i det gamla. Det fysiska ”ljuset avlöses av natten, men visheten kan inget ont få makt över”. I Johannesprologen hör vi om det som visheten pekar fram mot, om Logos, Guds Ord: ”Mörkret har inte fått makt över det”.

”Domen blir hård över höga herrar.” Alla höga herrar är inte ”envåldshärskare”. I en demokrati har varje röstberättigad medborgare del i ansvaret. Ändå gäller: ju större makt, desto större ansvar. Visheten riktar sig direkt till de mäktiga: ”Det är Herren som har gett er väldet, er makt kommer från den Högste.” Paulus skall formulera det så: ”Det finns ingen överhet som inte är av Gud”.

Martin av Tours ger en bild av smittande och hoppfull glädje. Den lyser fram när han delar sin mantel med en fattig och frysande tiggare. I drömmen får han se Kristus som den frusne, iklädd Martins mantel. Det är samma hoppfulla glädje i Jesajas profetia om Herrens tjänare, som ger glädje för de ödmjuka, läkedom för de förkrossade, frihet för de fångna, befrielse för de bundna, tröst för de sörjande och bedrövade.

Leos den stores predikningar hör till kyrkans levande minne. Det är hans röst som varje jul förkunnar: ”Upptäck din värdighet, o kristna människa!” Leo bekräftade kyrkomötet i Kalcedon 451 om att Kristi gudomliga och mänskliga naturer inte fick sammanblandas men ändå var förenade i en person. De församlade biskoparna utropade: ”Petrus har talat genom Leo!”