Predikningar Ingmar Svanteson

Vi har firat jul, påsk och pingst, hela Kristi väldiga frälsningsverk. Det är inte en idé eller en filosofisk tankekonstruktion. Frälsningen fullbordades av en människa, född av kvinna. Från första början levde han under sin moders omsorg och beskydd.

Livet, enheten och kärleken - Andens frukter. Ingen kan fånga vinden, vattnet eller elden med blotta händerna. Det är lika svårt att med ord fånga vad den helige Ande är. Ändå behöver vi orden ur den heliga skrift och den heliga traditionen, sanna ord om Anden. Anden är livgivaren. Vi människor kan plantera och vattna – och vi måste rensa o­gräs. Ändå är det Gud som ger växten. Utan Ande är de skapade varelserna livlösa, som vi sjöng i respon­so­riepsalmen: ”Du tar bort deras ande, då förgås de och vänder åter till sitt stoft igen. Du sänder ut din ande, då blir de skapade och du förnyar jordens ansik­te”.

Idag, den sista vardagen i påsktiden, avslutas läsningen av både Apostlagärningarna och Johannesevangeliet. Paulus har nått fram till Rom och uppehåller sig där i två år, men vi får inte veta hur hans liv slutar. Andra källor vittnar om att han kom till Spanien, återkom till Rom och där led martyrdöden.

Paulus har yrkat på att få sin sak avgjord av kejsaren. Den rätten hade han som romersk medborgare. För Paulus fanns skäl att komma till Rom som inte var uppenbara för den världsliga överheten. Herren hade sagt till honom att han skulle ”vittna i Rom”. Det som händer ingår i en större plan.

Paulus använder list. Inför stora rådet, som bestod av både fariseer och saddukeer, säger Paulus: ”Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag nu har ställts inför rätta”. Paulus vet att fariseerna tror på uppståndelse och ett liv efter döden, medan saddukeerna förnekar allt sådant. Det bröt ut ett gräl och blev ”ett väldigt ropande”.

I Pauli avskedstal till de äldste i Efesos hör vi hur tron förs vidare. Församlingens ledare, insatta av den helige Ande, skall ”ha uppsikt över Guds församling”. ”Under tre års tid” har Paulus väglett var och en ”under tårar”. Han varnar för ”farliga vargar”, som skall träda fram ”ur de egna leden”.

Att invänta Herren. De flesta av oss har erfarenhet av att ha svarat för snabbt på ett ord eller en utmaning. Något som vi bittert fått ångra. Det gick för fort. Tanken hann inte med. Spontanitet verkar så charmigt, fritt och lockande, men våra känslor är i sig blinda och leder lätt vilse. Människan behöver både hinna se och bedöma för att kunna handla rätt. Vår kultur gör människan ovan att vänta. Redan naturen lär oss att det finns en väntans tid mellan sådd och skörd. Det tar tid att mogna som människa. Till konsten att leva hör konsten att vänta.

Lukas berättar om en viss Apóllos som hade kommit till Efesos. Han var en bildad jude från Alexandria, ”väl insatt i skrifterna”, men han ”kände bara till Johannesdopet”. Kanske hörde han till de judekristna grupper som fortsatte att följa Mose lag. Nu tas han om hand av Priscilla och Aquila och får ”noggrannare kunskap om Guds väg”. Vägen går hela tiden vidare.

Eftertrakta det eviga livet. Kristi Himmelsfärdsdag är en triumfens och glädjens dag! Texter och böner skimrar och lyser. Aposteln Paulus ber för oss i andra läsningen. ”Må han ge ert inre öga ljus så att ni kan se vilket hopp Gud har kallat oss till”. Den helige Benedictus uppmanar oss att ”Eftertrakta det eviga livet med andens hela begär”. Det är en intensiv formulering. Människans begär, concupiscentia, söker ofta förströelse och njutning, men är i sig ingen ond kraft. Dock måste den vändas i rätt riktning. Den girige låter sig styras av begär efter pengar och ägodelar.

I början av Europas evangelisering möter vi en frimodig och driftig kvinna, Lydia. Hon sålde purpurtyger och hörde till de gudfruktiga. När hon lyssnade på förkunnelsen ”öppnade Herren hennes hjärta så att hon tog till sig det som Paulus sade”. Det är ”Sanningens Ande”, som vittnar om Jesus. Utan Anden förblir det bara ord. Lydia hörde till ”de gudfruktiga”, som dragits till den mosaiska förkunnelsen. Marken var beredd.