Predikningar Ingmar Svanteson

Det finns skäl att tacka Gud för vårt land, för vår historia och vårt språk, för natur och kultur, för fred och frihet. Låt oss både tacka och be för vårt land! Till vår historia här i Skåne hör premonstratenserna, vars grundare Norbert av Xanten (d. 1134) vi firar idag. Redan 1155 byggde hans bröder klostret i Tumathorp strax söder om nuvarande Simrishamn. Där verkade de nästan 400 år.

Bonifatius (d. 754) blev martyr och Tysklands apostel. Hans martyrium ger fortfarande ifrån sig ljus. Låt oss be för kyrkan i Tyskland! Paulus använder list. Inför stora rådet, som bestod av både fariseer och saddukeer, säger han: ”Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag nu har ställts inför rätta”.

Maria Elisabeth Hesselblad föddes 1870 i Västergötland. Hon utvandrade till USA och leddes till ”den katolska sanningens fullhet”. Hon plågades av både sjukdom och motgångar, men bevarade sitt hjärta rent. Hon grundade en reformerad gren av birgittinorden och förde den till Birgittas land, i bön om att hela Sverige skulle återföras till den katolska tron.

Påsken fullbordas av Pingsten. Apostlarna var övertygade om att Kristus hade uppstått från de döda. De hade sett honom. Men de börjar inte omedelbart predika, inte ens efter himmelsfärden. Vi ser dem samlade, kanske i samma sal där de firat den sista måltiden med Jesus – apostlarna samlade runt Maria, i ständig bön. På samma sätt väntar kyrkan under de nio dagarna mellan Kristi Him-melsfärd och Pingst – den s.k. Pingstnovenan – i bön om och väntan på Anden.

Maria skyndar till Elisabet uppe i Juda bergsbygd. Ängeln hade ju sagt till Maria att hennes släkting var havande, trots hennes höga ålder. Den yngre söker den äldre. Av detta möte målar Lukas en ikon. Två havande kvinnor möts. De tillhör olika generationer. De ser och hör varandra. De överträffar varandra i ömsesidig aktning. Benedictus säger att de yngre skall ära de äldre, de äldre älska de yngre.

En upphöjelsens dag – för människan. Kristi Himmelsfärdsdag är en upphöjelsens och triumfens dag – för människan. Påven Leo den store (d. 461) förklarar varför. Han säger att ”vår ringa mänskliga natur denna dag upphöjdes ända upp till Faderns tron”. Ingen dag, inget Nobelpris, ingen mänsklig upphöjelse, kan göra något större med människan än vad Kristi Himmelsfärdsdag gör. Ty denna dag lyftes människan upp till himlen.

Paulus möter den grekiska kulturen på areopagen i Athen, fyllt med al­ta­re och gudabilder. Dit sökte sig den kulturella eliten. Skickligt anknyter han till deras intresse för ”religiösa ting” och citerar några av deras egna skalder: ”I honom är det vi lever, rör oss och är till.” Han får deras öra och de bejakar att Gud inte kan rymmas i tempel byggda av människohand.

Paulus och Silas har pryglats och kastats i fängelse, in i dess innersta utrymme, med benen fastlåsta i stocken. Vid midnatt ber de och sjunger lovsånger, medan de andra fångarna hör på. De kunde sin psaltare. Vad de sjunger om inträffar. Ett kraftigt jordskalv, dörrarna öppnas och bojorna faller av dem. Fångvaktaren blir förskräckt men kommer till tro och blir döpt med hela sin familj. Han tvättar fångarnas sår efter piskrappen och låter duka ett bord i sin bostad i stor glädje.

I början av Europas evangelisering möter vi i Filippi i Makedonien en frimodig och driftig kvinna, Lydia. Hon sålde purpurtyger och hörde till de gudfruktiga. När hon lyssnade på förkunnelsen ”öppnade Herren hennes hjärta så att hon tog till sig det som Paulus sade”. Det är ”Sanningens Ande”, som vittnar om Jesus. Utan Anden förblir det bara ord. Lydia hörde till ”de gudfruktiga”, som dragits till den mosaiska förkunnelsen. Marken var beredd.

En skymt av himlen. Häromdagen fick jag frågan varför det i kyrkan talas så lite om skärselden. Jag måste ju erkänna att det stämde. Det gäller också om himlen. Inte ens i kyrkan talar man idag så ofta om de yttersta tingen, om skärseld, himmel och helvete. Vet vi något om himlen? Kan vi föreställa oss himlen? Något som inte bara är drömmar och fantasier?