Predikningar Ingmar Svanteson

Profeten ber morgonbön. ”Herren väcker varje mor­gon mitt öra, han väcker det till att höra på lärjungars vis”. Bön är det första offer den troende bär fram var­je mor­gon, innan de egna tan­karna slinker in, innan han utsätter sig för tid­ning­ar och andra medier. Ett stort korstecken, Fader vår, en överlåtelsebön. Det behövs eftersom fienden ofta är tidigt ute och viskar: ”Det finns ingen rädd­­­ning för honom hos Gud” (Ps 3).

Stämningen vid den sista målti­den var spänd. Jesus förut­säger för­rä­de­ri­et: ”En av er skall förråda mig”. Jesus säger till Judas: ”Gör genast vad du skall göra!” Or­den måste ha varit gåtfulla för lärjungarna. De visste ju inte vad vi vet. Petri förnekelse kan vi förstå. Övermodet kommer på fall, förr eller se­nare. Många har egen bit­ter erfarenhet.

Under de första dagarna i Stilla vec­kan låter Kyrkan oss höra tre av sångerna om ”Herrens tjänare” hos pro­feten Jesaja. Den fjärde får vi höra på Långfreda­gen. Den första sången vidgar horisonterna. Profeten målar konturerna till en tjäna­re med ett universellt och allomfattande uppdrag. Han skall bli ”ett ljus för folk­slagen, öpp­­na blinda ögon och föra fångar och dem som sit­ter i mörkret ut ur fängel­set”.

Vi går in i stilla veckan. Den innehåller allt, både det lägsta och det högsta i människans liv. Jesus rider in till sitt lidande. Ändå blir det ett trium­feran­de intåg. Folket stämmer upp den mes­sianska kungs­sång­en ur Psaltaren 118. Intå­get före­gri­per hans seger och påskens triumf. Låt oss be om öppnade ögon så att vi ser hans seger över mörk­ret. De välsignade kvistarna tas med hem och placeras vid ett kors eller en ikon.

Översteprästen Kajafas ”talade inte av sig själv. Han talade profetiskt”. Gud låter denne skrupel­frie realpo­liti­ker uttrycka den gudomliga pla­nen. ”Det är bättre att en enda människa dör för folket än att hela folket går under.” Gud använder Kajafas politiska plan för att genomfö­ra sin gudomli­ga plan.

Också vi kristna är Abrahams barn. Genom blodet tillhör vi olika folk och natio­ner, men genom tron tillhör vi det heliga folk och det för­bund som Gud ingick med Abraham. Han fick löftet att bli ”fader till mång­a folk”. Det skulle vara ett ”e­vigt för­bund”. Folket skulle få ”landet” till ”evig besittning”. Det är inte ett geo­grafiskt land. Je­sus kallar det ”Guds rike”. Dess förgård är den he­li­­ga Kyrkan.

Frihet står sedan länge högt i kurs i vår kultur, men vad är frihet? Den som till exempel tar sig friheten att låta begä­ren styra – makt, njut­ning, pengar – hamnar snart i slaveri. Den som väljer att styras av egenviljan märker snart att han kör över andra – och blir ensam.

”När någon hade blivit biten av en orm, såg han upp på kopparor­men och blev så vid liv.” Folket hade talat ”mot Gud och mot Mo­­­se”. I Johannesevangeliet intensifieras ”knotandet” till det yttersta. Mot­­­­stån­det mot Jesus blir en bild för människans djupare blind­het, hennes otro. Je­sus säger: ”Om ni inte tror att jag är den jag är, skall ni dö i era synder”.

Susanna blir dömd på de två domarnas vittnesmål, även om de var falska. Susan­nas eget vitt­nesmål räckte inte. Men Susanna ber och Herren sänder Daniel, som avslö­jar de fal­ska vittnesmålen. Så skipas rätt­vi­sa. Som be­kant sker det inte alltid. Ändå upphävs inte re­geln om att det behövs två vittnen. Det gäller både rättsfrå­gor och trosfrågor. Jesus anklagas för att vittna i egen sak. Han hänvisar till Faderns vittnesbörd. Men hur vittnar Fadern om sin Son?

”Aldrig har någon män­niska talat som han.” Jesu ord är unika och fascinerande, men de väc­ker också motstånd. Profeten Jeremias uppgift blir därför tvåfaldig, att bryta ner motståndet och att bygga upp något nytt. Fol­kets ledare ville inte lyss­na på profetens varnande ord. Tvärt­om ville de röja honom ur vä­gen. Han kallar sig ett ”oskul­d­s­­­fullt lamm som förs bort för att slaktas”.