Predikningar Ingmar Svanteson

Ordets kraft. Mänskliga ord kan vara fyllda av kraft. Vissa ord som vi har hört kan vi inte glömma. De påverkade våra liv. Men oftare är mänskliga ord kraftlösa, tomma och snabbt glömda. Det frestar oss att slå dövörat till för vad den andre säger. Många gräl har börjat med frågan: Varför hör du inte vad jag säger? Människan har en medfödd insikt om att våra ord skall vara sanna och att vi skall ta andras ord på allvar. Det är en ömsesidig skyldighet.

När vi låter blicken glida över läsningarna på den helige Benedictus dag märker vi hur den heliga regeln skymtar fram hela tiden, med andra ord hur bibelpräglad Benedictus´ regel är. Regeln har vuxit fram är Benedictus´ och hans föregångares ständiga umgänge med Guds ord. När vi i första läsningen hörde ur Ordspråksboken associerar vi till regelns upptakt. Dess prolog är som en mosaik av bibelord.

Knut den helige, kung i Danmark på tusentalet, mördades framför altaret i S:t Albans kyrka i Odense år 1086. Men hans banemän ångrade sitt dåd och nu firas han som martyr och landets skyddspatron. Hos profeten Hosea läser vi om Nordriket, Israel, som inte mer skulle lita till ”Assur”, den militära och politiska makten. Men inte heller lita på sina egna ”händers verk”.

Förhållandet mellan Gud och hans folk är en kärlekshistoria. ”När Israel var ung, fick jag honom kär.” Den första kärleken. Men tiden går, kärleken får konkurrenter och svalnar. ”Ju mer jag kallar på dem, desto mer går de bort från mig. De offrar åt baalsgudarna och tänder offereld åt belätena.”

Ju bättre det gick materiellt för israeliterna, desto större avgudabilder reste de. För Israel och Nordriket på 700-talet f.Kr. ledde det till allt djupare avfall från förbundet med Herren. Människan har svårt att hantera rikedom och framgång. När avgudar och ideologier avslöjar sin tomhet står folken utan ledare. ”Samariens kung är som ett spån på vattnet”.

”Vind sår de, storm skördar de.” Den kultur som sår i köttets åker borde inte förvånas över den skörd som växer upp. Profeten ser en början och upptakt i avguderiet. Att ”göra sig” avgudar kan tyckas harmlöst, men det påverkar dem som gjort dem. Profeten säger: ”De som har gjort dem skall bli dem lika, ja, alla som förtröstar på dem.”

Kvinnan befrias från sina blödningar och synagogföreståndarens dotter uppväcks från de doda - dramatiska och kroppsliga underverk. Men profeten Hoseas tanke med Israels folk når längre och djupare. Han sjunger om hennes ungdomstid, ”när hon drog upp ur Egyptens land”, när hon levde i glädje och trohet med sin brudgum, den Herre som befriat henne och ingått förbund med henne.

Kan livets börda bli lätt? I de korta verser vi har hört ur Matteusevangeliet ger Jesus ett enormt löfte. Han säger att livets börda kan förvandlas till något skonsamt och lätt. Slutverserna citeras ofta av de monastiska fäderna och finns med i bakgrunden till prologen i Benedictus regel. Först prisar och lovar Jesus sin Fader. Det måste både ha hörts på rösten och lyst fram i hans ansikte. Han ber, eller snarare sjunger, en lovsång som vibrerar av jubel. Hemligheten är dold för de lärda och kloka, men uppenbaras för dem som är som barn. Inte så att de lärda och kloka är uteslutna, men det hänger inte på lärdom och bildning.

”Nytt vin häller man i nya säckar.” Jesus är inte bara en ny profet. Han står för något som övergår alla profeter och religionsstiftare. Därför kan man inte hälla hans vin i gamla vinsäckar. Inte bara bättra på det gamla med lite gudomligt tillskott. Allt förvandlas och förnyas.

Kung Achav och drottning Isébel har låtit stena Navot. Profeten letar upp Achav och förkunnar Guds dom. Achav säger: ”Har du slutligen funnit mig, du min fiende?” Vi känner igen det i samvetet som ingen kan fly ifrån. Achav måste ha lyssnat. Han river sönder sina kläder, klär sig i säcktyg, fastar och ödmjukar sig.