Predikningar Ingmar Svanteson

”Guds härlighet är den levande människan, människans liv är att se Gud.” En vidunderlig utsaga av den helige Irenaeus, som var lärjunge till Po­lykar­pos, som var lärjunge till apos­teln Johannes. Guds härlighet, det ljus och den glans som strålar från Gud – är männi­skans mål. Det är då hon blir levande, då hon ser och åter­speg­lar Gud. Det börjar med att människan upptäcker det liv hon har fått som gåva, ock­så sin kropp, att hon är skapad av Gud.

Det otänkbara sker med Jerusalem och dess tempel. Den baby­loniske konungen berövar det alla dess skatter, kung­en och de flesta i folket förs bort i fångenskap. Endast ”de obetydli­gaste lämnades kvar”. Jesus har inlett sin Bergspredikan med saligprisningarna, en väl­dig portal för hela evangeliet, men avslutningen är desto allvarli­gare. Det ena huset består, det andra rasar. Alla som har hört har inte handlat efter vad de hört.

Jesus varnar för falska profeter. De är falska eftersom utsidan in­te motsvarar insidan. De är förklädda till får, men i hjärtat är de rov­lystna vargar. När kung Josia hörde lagboken uppläsas (621 f.Kr.) såg han sin egen falskhet, han träffades i hjärtat och rev sönder sina kläder. Den bok som hittats i templet var sannolikt den Femte Mosebo­ken, som tydligt anger vad Gud förväntar sig av sitt folk, kärlek till Gud av hela hjärtat och osviklig trohet mot förbundet. Den yttre troheten motsvarar hjärtats trohet.

”När Israel var ung fick jag honom kär.” Profeten beskri­ver Gud som en som blivit förälskad. När kärleken inte tas emot beskriver han Gud som en mo­der. ”Jag lärde Efraim att gå, jag tog dem upp i mi­na armar. Med le­na band drog jag dem, med kärlekens band.” När det vo­re rättvist att straffa får vi se in i ett hjärta som vån­das: ”Mitt hjär­ta vänder sig i mig, all min barm­här­tighet vak­nar… med vrede vill jag inte komma.” När Gud vredgas tycks det strida mot hans in­nersta vil­ja, trots att han är rättvis och inte kan blunda för det onda.

Ett av de historiska skälen att fira nationaldag, valet av Gustav Vasa till kung 6 juni 1523, väcker för katoliken inte utan vidare glädje, all­ra minst om man bor i Skåne som då inte ens hörde till Sverige. Ändå finns det skäl att tacka Gud för vårt land, för natur och kul­tur, för språk och mycket i vår historia, för fred och frihet. Att vårt hemland är himlen och att kyrkan är övernationell utesluter inte tacksamhet för vårt land på jorden och i historien.

Bonifatius växte upp i ett kloster i England men begav sig till Tyskland för att förkunna evangeliet. Hans mödor bar frukt och han räknas som Tysk­lands apostel. Han dog som martyr 754. Kyr­kan är ett skepp, säger han, som ständigt ska­kas av pröv­ningarnas vå­gor. ”Hon får inte överges, hon måste sty­­ras.” Det är samma anda som när Paulus uppmanar sin lär­junge Timotheos att blåsa liv i den nådegåva som finns i honom sedan Paulus lagt sina hän­der på honom. Nådegåvan fung­e­rar alltså inte automa­tiskt. Nåden efter­frågar människans samver­kan.

Maria Elisabeth Hesselblad föddes 1870 i Västergötland. Hon ut­vand­rade till USA och leddes till ”den ka­tol­ska sanningens full­het”. Hon plågades av både sjukdom och motgångar, men beva­rade sitt hjär­­ta rent. Hon grundade en refor­merad gren av birgittinorden och för­de den till Birgit­tas land, i bön om att hela Sverige skulle återfö­ras till den katols­ka tron.

Dagens avsnitt ur evangeliet berättar om vägen bort. Läsningen ur andra Petrusbrevet om vägen hem. Arrenda­torerna vill ”få del av arvet”. Människan vill vara sin egen Gud, leva på egna villkor. Deras motstånd drivs till det yttersta. De dräper arv­tagaren.

Närvaro, offer, utbyte. Vi har firat de stora kristna högtiderna, jul, påsk och pingst. Därmed har vi firat hela Jesu jordiska liv och gärning, ett verk som skulle fortsätta genom hans apostlar. Jesus lämnade inte en skriven rad efter sig. Där­emot lämnade han en måltid som arv, den måltid som in­stiftades da­gen före hans lidan­de. Den unga kyr­kan förstod att denna måltid, den heliga eu­karistin, var en fortsättning och en slags förlängning av hans tid på jorden, en när­varo som kul­mi­­nerade i hans offer på korset.

”Jag kallar er vänner.” Det är kanske det största som Jesus säger om sina lärjungar och sin kyrka. Vänskapen är ju öm­­sesidig och på något sätt jäm­lik. Tydligast ser vi det hos helgonen. De ”får vad de än ber om” ef­ter­som de är ett med Kristi vilja. Kyrkan skym­tar fram som ”vän­ska­pens sakrament”. Ett liknande mysterium skymtar fram när Judas er­sät­ts med Mat­tias. Tolvtalet från det första Förbundet upprättas.