Predikningar Ingmar Svanteson

Den avgörande törsten. Törst efter vatten har följt mänskligheten genom historien. Ofta har det varit en överlevnadsfråga. När israeliterna saknade vatten under ökenvandringen knotade de mot Mose. Vi anar att behovet av vatten inte bara gäller den kroppsliga törsten. Det är också en bild för människans behov av Gud. Psalmisten sjunger: ”Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden”. Människan liknas vid hjorten som längtar till vattenbäckar. Kyrkan påminner oss om denna törst särskilt under fastetiden.

Profeten förundras. ”Vilken Gud är som du, du som tar bort skuld och förlåter synd. Din vrede består inte för alltid, du vill helst visa nåd”. Fadern i liknelsen ”fylldes av medlidande och sprang emot sin son och omfamnade honom och kysste honom”. Senare går han också ut till den äldre sonen och försöker få honom att dela glädjen över att hans bror har kommit hem.

Josefs bröder är förblindade av avundsjuka. De hatar sin broder och säljer honom till priset för en slav. Deras avund kan möjligen psykologiskt förklaras. Jakob hade Josef kärare än sina andra sönder. Han fick en särskild livklädnad. Oförsiktigt och oklokt kan vi tycka. Josef hade naivt berättat om sina drömmar där han själv är herre över sina bröder.

Jeremia har bett och vädjat för sitt folk. Deras avfall, avguderi och so­ciala orättvisor hotar att dra över sig Guds vrede. Jeremia är unik, också bland profeterna. Ingen har som han klagat över sitt öde. Han är helt ensam. Folket och ”de visa”, inklusive präster och andra profeter, vill inte höra. ”Vi behö­ver inte bry oss om vad han säger.”

”De säger ett och gör ett annat.” Hyckleri kallas det. Allvarligast blir hyckleriet när det har religiösa förtecken. Jesus talar med bitande ironi om önskan ”att ha hedersplatsen på gästabuden och att vilja bli hälsade på torgen och kallas rabbi”. I teorin är alla förnuftiga människor eniga om att fördöma hyckleriet. Ingen vill kallas hycklare. Varför är då problemet så vanligt?

Profetens uppgift är inte bara att förkunna. Hans kallelse är också att be för folket. Profeten Daniel gör det, och gör sig också till ett med deras synd i en ställföreträdande bekännelse: ”Vi har syndat, vi har gjort illa. Vi hörde inte Herrens, vår Guds röst”. Det blir en profetia om Kristus, som ställde sig i raden av botgörare när han döptes, som bad för sitt folk och som på korset gjorde sig till ett med hela världens synd.

Vägen har fått ett mål. Människans liv kan liknas vid en väg. Det kan nog de flesta instämma i. Men frågan är om vägen har ett mål? Inte alla är beredda att instämma i det. Utan mål saknar människans väg något avgörande. Abraham kallades att ge sig av mot ett mål, ett okänt land. Han fick bryta upp från sin släkt, sitt hem och sitt land, för att gå till ett land som Gud lovade att ge honom. Abrahams väg blev en bild för Guds folks vandring genom tiden. Kyrkan kände igen sig i Abrahams väg. I den heliga eukaristin hör vi om Kyrkans ”pilgrimsfärd på jorden”. Men hon blir också ett tecken för hela den mänskliga familjen. Det står ju att alla folk skulle önska sig den välsignelse som Abraham hade fått.

En varm ömsesidighet präglar förbundet mellan Herren och hans utvalda folk. Herren vill vara deras Gud och folket vill vara hans folk. Herrens förbund med Israels folk, och sedan med den heliga Kyrkan, är historiskt unikt. Något skiljer detta förbund från alla andra religioner. Folket blir upphöjt över alla andra folk.

”Herren vill inte syndarens död, utan att han omvänder sig och får leva.” Synd är en dödlig sjukdom. Sjukdomen botas när syndaren genom omvändelse får del av Guds botande och livgivande kraft. Därför är omvändelse ett gudomligt verk. Herren är läkaren som vill bota och hela människan. Men människan måste samverka med Guds helande kraft.

”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öpp­nas.” En inträngande uppmaning till bön. Uppmaningen följs av ett enormt löfte. ”Den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.” Ester hade utvalts till den persiske konungens drottning. Hon var den enda som kunde vädja för sitt folk när det hotades av förintelse, men det skedde med risk för hennes eget liv.