Predikningar Ingmar Svanteson

Vägen till Emmaus - historiskt, liturgiskt, personligt. Det är inte svårt att föreställa sig de två lärjungarna på vägen till Emmaus. De har lämnat Jerusalem, men kan inte låta bli att tala med varandra om det som har hänt där. De är sorgsna och dödligt bedrövade. När deras mästare dog på korset, dog också deras hopp. De hade hoppats att han skulle befria Israel från dess förtryckare. Nu är allt slut.

”Med ens var de framme vid stranden.” Evangelisten Johannes ger denna information. Nyss har det varit hård blåst och höga vågor och lärjungarna blir rädda när Jesus kommer gående på sjön. När de vill ta honom med i båten händer något. Evangelisten säger: ”Med ens är de framme vid stranden”. Med de orden vill han säga något mera än bara att resan har nått sitt geografiska mål.

Gamaliel manar rådsmedlemmarna till eftertanke. ”Tänk er för”, säger han, och hänvisar till tidigare fanatiska uppror, som gått under efter en tid. Stora rådet, särskilt saddukeerna, styrs av ursinne över apostlarnas vittnesbörd, medan farisén Gamaliel resonerar klokt och förnuftigt: ”Om detta är människors påfund försvinner det av sig självt. Men är det från Gud, då kan ni inte krossa dem”.

”Den som tror på Sonen har evigt liv.” För den fjärde evangelisten börjar det eviga livet redan här och nu. De yttersta tingen, dom, död och liv, avgörs redan här, i mötet med evangeliet. Vi hörde det i gårdagens mässa: ”Den som tror på Sonen blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd”. Samma ”föregripande” hör vi i dagens avsnitt: ”Den som vägrar att tro på Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom”.

Situationen är nästan komisk. Stora rådet har satt apostlarna i häkte. Dagen efter skall de förhöra dem. Under natten befrias de av en ängel och tidigt på morgonen fortsätter de att förkunna i templet, medan översteprästerna inte begriper vad som hänt. Staden surrar av rykten. Långt senare sammanfattar Johannes vad det handlar om: ”Så älskade Gud världen”.

”De var ett hjärta och en själ; de hade allt gemensamt.” Så beskriver Lukas den första kristna församlingen, frukten av Kristi uppståndelse och av den helige Andes gåva. Inte bara den enskilde, utan också gemenskapen föds på nytt genom den helige Ande.

”Varför förhäver sig hedningarna? Mot Herren och mot hans smorde?” Både på torget och i hjärtat? Hedningarna har understöd av fienden, som hela tiden går omkring och söker sitt byte. Djävulens favoritbyte är den döpte, som i princip gått honom ur händerna genom dopet i ”vatten och ande”.

De äldste och skriftlärda kan inte förneka att ett märkligt underverk har skett genom Petrus och Johannes. De förbjuder de två apostlarna att tala mera ”i det namnet”. De ”enkla och olärda” apostlarna svarar då de den prästerliga och teologiska eliten: ”Tänk efter själva om det är rätt inför Gud att lyda er mer än honom”. ”Tänk efter själva”. Apostlarna hänvisar till något i människan som kan förstå att sanning och rätt inte får hanteras hur som helst av människor.

Petrus och de andra apostlarna får tillfälle att vittna inför samma råd som deras Herre hade fått vittna inför för inte så länge sedan. Med stöd av Skriften och med stor frimodighet vittnar Petrus om stenen som förkastades, men som nu blivit en hörnsten. Det är i hans namn, och bara i det, som människan kan räddas.

”Ni skall vittna om allt detta.” Evangelisten Lukas förmedlar i sitt evangelium denna befallning från den Uppståndne. I sitt andra verk, Apostlagärningarna, berättar han hur folket skockades kring Petrus och Johannes, när dessa botat den lame mannen vid templets ingång.