Predikningar Thomas Idergard

Kan jag ta emot överflödet – och ge det vidare? Kära systrar och bröder i Kristus, Bröllop och vin är de gemensamma nämnarna mellan vår första läsning ur profeten Jesajas bok och dagens evangelium. I Bibelns värld, liksom i ganska många andra världar kan tilläggas, är de båda nära sammankopplade. Vinet används i Bibeln som symbol för glädjen i det eviga, himmelska gästabud som av vår första läsning specificeras som en bröllopsfestmellan Gud och Israel, det folk som Gud sluter ett förbund med för att sedan, enligt vad den judiska, profetiska traditionen så tydligt förutsäger, bjuda in alla folk och alla länder till gemenskapen.

Dopets förpliktelser ger den kristna friheten. Kära systrar och bröder i Kristus, I Julens högtid välkomnade vi den som profeten Jesaja kallar ”Immanuel” – ”Gud med oss”. Med Jesus dop får vi en första blick för hur Gud, genom att bli människa i Jesus Kristus, är med oss. Jesus dop betyder inte att han plötsligt blev medveten om sin identitet och kallelse. Inget i källorna till vår tro, Traditionen eller Bibeln, ger något stöd för en sådan tanke. Det finns istället en inre enhet, utan brott, i Jesus väg från tillblivelse och födelse, via när han som tolvåring stannade i templet till hans offentliga förkunnelse, mirakel, död och uppståndelse. Och dopet markerade början av hans offentliga verksamhet.

Guds fullbordan av förbundet med det bibliska Israel är Jesus Kristus – dagens staten Israel är politisk, inte frälsningshistorisk. Kära systrar och bröder i Kristus, Johannesprologen, dvs början av Johannesevangeliet, vår följeslagare på många sätt under hela Jultiden, så även idag, sammanfattar det unika med kristendomen. Många andra religioner berättar om halvgudar, gudomligt ”adopterade” heliga män eller gudomligt inspirerade vishetslärare. Men ingen annanstans har vi före eller efter hört om hur Gud, Varat, Existensen själv som ger allt annat del av existens, upphovet till tid och rum och därmed alltså själv utanför tid och rum, går in i sin skapelse och förenar sig med den i mänsklig gestalt. Allt för att vi ska kunna förenas med Gud i Guds eviga liv.

Gud kommer att skörda vad ”den lilla kyrkan” sår i strid. Kära systrar och bröder i Kristus, I dagens evangelium undervisar den tolvårige Jesus oss om vårt medlemskap i två familjer, liksom hur de sammanstrålar i hans person. Som människa blev Guds Son del av en naturlig, mänsklig familj; den Heliga familjen. I sitt gudomliga väsen är han en del av den övernaturliga, gudomliga familjen; den Heliga Treenigheten. Med sitt svar på Jungfru Marias förebråelse säger Jesus att de därför borde ha vetat var de skulle finna honom. För oss som måste jobba en del på vår helighet, finns det något hoppfullt i att inte ens Jungfru Maria, befriad från arvsyndens läggning att sätta sig själv först, alltid direkt såg innebörden i Guds handlande.

Jesus skingrar alla våra ”gudsbilder”. Kära systrar och bröder i Kristus, I den biografi över vår Herre Jesus Kristus – Johannesprologen – som är vår evangelieläsning idag på hans födelsedag, gör, kan man säga, Aposteln Johannes upp med sin tids dominerande bilder av Gud och gudomligt inspirerade befriare.

Vad är värt att skynda sig för? Kära systrar och bröder i Kristus, Tron på Gud som har blivit människa och uppenbarat sig i Jesus Kristus skiljer sig från alla andra gudsuppfattningar eftersom den bekänner en Gud som ger av sig själv. Där alla andra religioner är s k naturliga religioner, dvs tankesystem som förklarar mål och medel, vad som är gott och inte, vilket också kristendomen förstås gör, så erbjuder kristen tro något mycket mer och mer grundläggande: Nåd, dvs att Gud uppenbarar sig genom att dela med sig, inte bara av andliga budskap med ord och bud, utan av sitt eget liv till oss, i vår materia, där vi är.

Att välja till och välja bort med den sanne kungen. Kära systrar och bröder i Kristus, ”Herren är konung!”, utropar Kyrkan om Jesus Kristus denna dag, med responsoriepsalmen vi nyss hörde. Och det handlar inte om en kung som vår svenske, en konstitutionell monark och nationalsymbol, utan om en kung som de som härskade på biblisk tid. Med absolut makt. Och som allt i ett territorium, inklusive människorna, ytterst tillhörde. Något som ordet ”undersåte” faktiskt vittnar om.

Inga mänskliga framsteg kommer göra allt bättre. Kära systrar och bröder i Kristus, Kyrkoåret går mot sitt slut och liturgin påminner om de yttersta tingen. I Mässans läsningar får vi höra många Jesus-ord som inte är bekväma. Men för att tala med förre påven Benedikt XVI: som kristna är vi inte kallade till bekvämlighet utan till helighet, dvs att vara helt och fullt till för Gud. Och det är ofta, i det korta, tillfälliga perspektivet, också obekvämt.

Att samtidigt vara som en änka och en präst. Kära systrar och bröder i Kristus, Två av dagens läsningar handlar om änkor, och en om att göra tjänst som präst. Och de hänger faktiskt nära ihop och berör oss alla, även de som varken är änkor eller präster i en sakramental, vigd, mening. På biblisk tid var ”faderlösa och änkor”, som vår responsoriepsalm idag nämnde, liktydigt med ”de fattigaste i samhället”. Som kulturen och ekonomin fungerade då, fanns det för dem som förlorade man eller pappa små möjligheter till försörjning. Det här är bakgrunden till både första läsningen ur Första Kungaboken och evangeliet, där det grekiska originaluttrycket faktiskt t o m understryker att änkan var ”urfattig”.

”Om vi tror att något annat än frälsningen i Kristus vore det bästa för någon, bör vi be om mer kärlek till vår nästa". ”Kärlek”, ”att älska” – vad är egentligen det? Det grekiska ord som används i Nya Testamentets originaltexter för den kärlek Jesus nyss talade om i evangeliet, är substantivet ”agape” och verbet ”agapáo”. Det betyder att vilja någons bästa för hans eller hennes egen skull. Med Jesus själv ser vi att när denna vilja blir gudomligt inspirerad betyder den att ge av sig själv helt för den andras bästa, utan att räkna på vare sig kostnader eller vinster.