Predikningar Thomas Idergard

Det är jättejobbigt att vara katolik – av en orsak. Kära systrar och bröder i Kristus, Evangeliet idag på Andra Fastesöndagen påminner om att det är jobbigt att vara katolik och ta den katolska tron på allvar. Det är jättejobbigt. Och så måste det vara, av ett gott skäl. Kristi förklaring, eller omvandling, som firas liturgiskt i augusti, visar uppfyllelsen av Guds löfte till Abraham, i första läsningen ur Första Moseboken, att återupprättandet av människans gemenskap med Gud, brottet med arvsyndens makt, en dag ska ges som möjlighet till hela världen av en ättling till Abraham.

Djävulen frestar oss att inte lita på Katolska kyrkan för att få oss tillbe en egenkonstruerad gud. Kära systrar och bröder i Kristus, Den amerikanske, katolske filosofen Peter Kreeft blev en gång ombedd att sammanfatta Guds budskap i Bibeln i korta fraser, ”oneliners”. Den första och mest centrala lät så här: ”Hallå allihop, det är jag som är Gud – inte ni!” Det här beskriver innebörden av kristen ödmjukhet, som inte är detsamma som att vara otydlig eller oklar om sanningen, utan en hållning av att vilja leva i sanningen, Guds avsikt, om vad det är att vara människa; en insikt att sanningen inte är något jag uppfinner utan upptäcker och omfamnar, även om det sker stegvis under ett helt liv.

Gamla Testamentets bud gäller förstås också för oss och Jesus höjer ribban – men hjälper oss att hoppa över. Hur förhåller sig egentligen kristendomen till Moses Lag? Från Aposteln Paulus vet vi att Lagen inte ger frälsning. Men i evangeliet idag hör vi Jesus Kristus själv säga i sin Bergspredikan att ”inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen” ska förgå, att han har kommit för att uppfylla, inte upphäva, Lagen – och att han t o m skärper innebörden av budorden, och sätter tolkningens ribba högre än Lagens bokstav när det gäller vrede, sexualmoral och personligt rättfärdigande.

”Frambär ditt liv som gåva till Gud - men inte som du har tänkt utan som Gud har tänkt”. Kära systrar och bröder i Kristus, För antikens judar var Jerusalems tempel mötesplatsen med Gud, där människan upprättades och styrktes i tjänsten för Guds vilja. Templet uttryckte visionen om att Israels folk skulle bära Guds ljus till alla världens folk, så att Israels Gud, den ende Guden, slutligen kunde samla mänskligheten, skingrad av synd och splittring, i ett evigt rike av fred och rättvisa. Med början i den här skapelsen, och en dag fullkomnad i en ny.

Vad Gud gör slut på genom den framtid som redan är här. Kära systrar och bröder i Kristus, Temat i denna söndags läsningar är ”salighet”, i Nya Testamentets begreppsvärld ett tillstånd av himmelsk lycka, utom- eller övermateriellt välbefinnande; av att vara frälst, räddad, från döden som ett evigt mörker, till evig glädje. Vår första läsning ur profeten Sefanjas bok gav en vision av en “skara” för vilken “Herrens namn skall bli … tillflykt”. En skara dit, som vi hörde, den som söker Herren i meningen ”handlar efter hans bud”, ”kanske” får höra; har en option på, för att prata finansspråk.

Förvirras inte, håll fast vid tron – av kärlek till Herren. I evangeliet hörde vi vad vi kunde kalla för Aposteln Petrus bikt. Herren Jesus låter Petrus förklara sin kärlek lika många gånger som han bara dagar tidigare hade förnekat Herren. Men en orsak till att händelsen genom Bibeln delges alla troende i alla tider, är att den inte bara rör den Helige Petrus personliga relation till Jesus, som förebild för vår personliga relation.

Vi är inte kallade att allmänt ”söka” och ”vara öppna”, utan att trofast låta Jesus Kristus finna oss. Kära systrar och bröder i Kristus, I vår tid hör man ofta uppmaningen att vara ”öppen”: i media, politiken, på arbetsplatser, även i kyrkan. En vettig specificering kunde ju vara att man ska vara öppen för det som är bra och sluten för det som är dåligt. Annars blir den allmänna ”öppenheten” bara ett annat namn för relativism. Applicerad på trons område betyder en sådan hållning att livet går ut på ett ändlöst sökande utan att finna något särskilt som är sant, och därmed också kan utmana; liksom att olika religioner egentligen bara är olika vägar till samma sak.

Ett hoppfullt nytt år – men inte med din, utan med Guds plan. Kära systrar och bröder i Kristus, 365 helt okända dagar ligger framför oss. Bakom oss har det gångna året förnyat insikten om hur lite vi själva förfogar över vår tid och lycka. I samhället ”i stort”, och i våra egna liv. Men detta konstaterande behöver nu inte leda till resignation. Tvärtom bör det få oss att alltmer och allt bättre söka oss till det sanna, bestående hoppet: Erbjudandet att kunna leva i Guds ständiga nu, uttryckt i tilliten till att Gud alltid är med oss.

Du uppfinner inte ditt liv – en rättfärdig insikt för glädje och hopp. Kära systrar och bröder i Kristus, Den Helige Josef är, vid sidan av Jungfru Maria och den Helige Johannes Döparen, Adventstidens store förebild. En Adventsmänniska, någon som bereder vägen för Herren i det egna livet, och på olika sätt möjliggör för andra att göra detsamma. Han är ett av Kyrkans mest vördade helgon. Just för att han var Jesusbarnets och Jungfru Marias beskyddare, är han också hela Katolska kyrkans skyddspatron.

Kvinnor och män har samma möjlighet till inflytande i Katolska kyrkan. Idag firar vi hennes helgonförklaring, och det förstås inte för att hon var svensk utan för att hon är just helgon, genom vars förebild Jesus Kristus talar till världen, som vi vördar henne; Birgitta Birgersdotter, adelskvinnan från Uppland som gifte sig tidigt och fick åtta barn och sedan som ganska ung blev änka och bestämde sig för att viga sitt liv åt Kristus.