Predikan 7 Påsksöndagen 2025
Enhet i både sanning och kärlek
Apg 7: 55-60; Ps 97; Upp 22: 12-14, 16-17, 20; Joh 17: 20-26
Kära systrar och bröder i Kristus,
Påsktiden börjar närma sig sitt slut med firandet av Kristi himmelsfärdsdag i torsdags och Pingsten, den Helige Andes utgjutande, om en vecka. Med dagens läsningar är det som att vi stannar upp i väntan och bön, tillsammans med hela Kyrkan.
Vi kunde i evangeliet lyssna till ett utdrag ur Jesus bön kvällen före hans lidande, den s k översteprästerliga förbönen, där han ber för sina apostlar och för alla som kommer att tro på honom genom deras vittnesbörd, dvs också för oss.
Jesus ber för kristen enhet som ett synligt faktum som ska bekräfta hans enhet med Fadern i den Helige Ande. Och Jesus ber inte om en ytlig enhet, om kompromisser eller likgiltighet för sanningen. Han ber om enhet i Gud själv – en enhet som bygger på den tro han ger sina apostlar att föra vidare, på viljan att göra Guds vilja, och på helgelse i sanningen – att omdömet om något stämmer överens med vad detta något verkligen är och därmed också bör – och kärleken – handlingar i viljan av det bästa för den andra bara för den andras skull, för den han eller hon innerst inne är, bakom lager av inte alltid goda handlingar, dvs Guds avbild. Sanningen och kärleken förutsätter varandra. Utan sanning riskerar kärleken bli naiv och t o m falsk; utan kärlek riskerar sanningen bli kylig och hård.
I tider av splittring, relativism och moraliskt kaos i världen, påminns vi om att varaktig enhet bara kan uppstå när vi står rotade i Jesus Kristus, den levande sanningen. Som kristna är vi kallade att leva i, och försvara, denna tro – inte bara för vår egen skull, utan för världens skull. När världen ser vår enhet i tro, liturgi, kärlek och synen på det kristna livet – då ser de också Guds närvaro ibland oss. Jesus är alltså tydlig med att Kyrkans enhet aldrig kan ges av ”världen”, av värderingar och uppfattningar som kommer ur arvsynden, människans vilja att göra sig själv till Gud, alltings måttstock, utan bara av Gud.
För varje gång sådana hänsyn blir verksamma i kristenheten blir det splittring. Det som t ex kallas ”modernisering” av tron, och som ofta betyder ”revidering” och faktiskt stympning av den, har som god avsikt att ”inkludera”, men slutar alltid i strid och uppdelningar, och alltså motsatsen till inkludering.
Den enhet Jesus talar om är synlig. Den kan alltså iakttas av världen så att det andliga trosinnehållet får en konkret materiell form, eftersom vi lever i och är materia. Denna form är Kyrkans synliga strukturer som har inrättats av Kristus själv: i Petrus-, alltså påve-, ämbetet, och i den apostoliska successionen som inte bara är en kedja av handpåläggning, utan en kedja sammanhållen av den obrutna tro som apostlarna fick ta emot för att förvalta och ge vidare. En kedja som garanterar att de sju sakramenten förmedlar den nåd som Jesus avsåg när han instiftade dem.
Andra Vatikankonciliet lär tydligt att ”Kristi kyrka” som han själv inrättar är fullt ut förverkligad i – på latin ”subsistit in” – den Katolska kyrkan, men därifrån också sprider helgelse vidare till de gemenskaper som p g a historiska splittringar och protester inte har full gemenskap med henne, liksom också till världen.
Som kristna behöver vi göra vad vi kan för att ta steg mot en fullt synlig enhet under Petrus, som Jesus velat, genom att gemensamt fördjupa allt det som redan förenar: dopet, bönen, vittnesbördet om uppståndelsen och det karitativa arbetet. Var och en har därutöver att ta ett personligt ansvar för hur den synliga enhetens bärande beståndsdelar kan uttryckas genom en själv. Den som slutligen ser var och hur Kristi kyrka är fullt ut förverkligad, har en tydlig kallelse att söka sin fulla gemenskap med henne.
Katolska kyrkans självbild är inget skäl för att bli stursk eller skrytsam på något sätt. Tvärtom förpliktar den oss som finns där att för vår egen del dra nytta av fullheten i frälsningens medel som hon har fått, och ger en krävande kallelse att dela frukten av det med andra.
I första läsningen ur Apostlagärningarna kunde vi se enheten mellan tro och handling. Stefanos, den förste martyren, blickar mot himlen och ser Jesus stående vid Guds högra sida. Han är fylld av den Helige Ande, men ”världen” kan inte uthärda hans vittnesbörd om en Gud som inte välsignar det som vi människor vill ha välsignat, lika lite som den kunde uthärda Jesus själv. Uppfyllda av egenproducerade ”Gudsbilder” skriar och stenar folk Stefanos till döds.
Berättelsen om Stefanos vill säga oss, i vår tid, att även om vår tro och hållning som kristna inte alltid tas emot med applåder är vi kallade att stå fast, älska våra fiender och, som Stefanos, förlåta dem som förföljer oss. Sådan är evangeliets kärna: sanningen utan rädsla, kärleken utan kompromiss.
I andra läsningen hörde vi de sista orden i hela Bibeln, i Uppenbarelseboken, där Jesus säger: ”Se, jag kommer snart”, och Kyrkan svarar: ”Amen, kom, Herre Jesus.” Men vi väntar inte på framtiden som något okänt och obestämt, utan på en person, Jesus Kristus, som ”är den Högste över hela jorden” som vi hörde i dagens responsoriepsalm, och ständigt vill komma till oss här genom sin och Faderns Ande, kärleksband, och en dag vid tidens slut som världsalltets fullbordande konung, i härlighet. Då ska de som har ”tvättat sina kläder rena i Lammets blod”, dvs har levt i nåd, tro och bot få gå in i det Nya Jerusalem, föreningen mellan himmel och jord.
Vår värld i tid och rum är inte vårt sanna hem. Vår tid här är kort. Vi är kallade att försöka bli helgon, helt till för Gud, och trogna vittnen, oavsett om vi möts av beröm eller förakt. Vi måste vara de som ber, vakar, bekänner, älskar och vill göra allt vi kan för att följa Guds vilja. Med vår blick riktad mot himlen, och just därför med möjligheten att utföra Guds verk här. För Gud att en dag fullborda. Låt oss nu, när vi strax i den Heliga Eukaristin möter och tar emot den Kristus som har offrat sig för oss och ständigt vill komma och dela sin uppståndelse med oss, be att han ger oss all kraft vi behöver. Amen.
pater Thomas Idergard
