Marias Lamm

Ingenting är viktigare än Jesus Kristus, I Honom har vi allt. Jesus talar till Apostlarna om sitt lidande. Den helige Anselm sa att synd är så hemsk att bara Gud kan reparera syndens skada. Synden är omöjlig att tala om utan att samtidigt tala om skada. Lidande är skadans konsekvens. Synd är ful. Den förvränger och förvrider människans, så vackert skapade, själ. Den förvränger och förvrider Jesu, så vackert skapade, kropp och anlete. Gud besvarar syndens lidande med Guds lidande. Oskyldigt lidande.

Jesus står framför den döva och stumma mannen. Han rör vid honom, andas djupt och ser upp mot himlen; gesten att Han alltid är i kommunion med Fadern varifrån all godhet kommer. I den här översättningen sägs det att ”Jesus andades djupt”, men i de ursprungliga texterna är ordet istället: ”jämrade” sig, eller ”stönade”… det är i den sinnesstämningen som Jesus ber till Fadern för oss. Jämrande ser Han och delar våra lidanden. Hans smärta över syndens konsekvenser, över människans lidande, över hennes elände…

Det fanns många reaktioner till Jesu Eukaristiska ord. Scott Hahn säger att det är just lärjungarnas reaktioner som är viktiga för oss för att förstå tyngden av vad Jesus  säger. De tog Honom bokstavligt, blev förnärmade av det Han sa och lämnade Honom. De kunde inte tro Honom.

Var hälsad ärorika jungfru Maria, var hälsad du som med kropp och själ upptogs till himlen! Jesu seger över död och synd återspeglas allra bäst i Maria som fick ta del av segerns frukter på ett unikt sätt. Samma Heliga Ande som skapade Maria utan synd hjälper oss i vår kamp att motstå synd. Den kroppsliga förruttnelsen som Maria inte alls tog del av ska inte få det sista ordet i vår historia heller.

Den helige Augustinus definierar: ”Tillfällig nåd är ett ljus som upplyser och agerar i syndaren”. Tillfällig nåd är momentära ögonblick där Gud ger nåd för att vi ska kunna göra något vi annars inte skulle ha kunnat göra. Den tillfälliga nåden är oftast vad vi får ta emot av Gud vid en omvändelse; en inbjudan av Gud att rätta till våra liv och komma tillbaka till Honom. En sådan nåd måste besvaras, inte bara på ögonblicket men också allteftersom tiden går, tills det blir en varaktig nåd, dvs. heliggörande nåd.

Kärlek består i att sträva efter det som vi vill vara förenat med. ”Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal”, (1 Kor: 13). För att förstå denna till synes enkla utsaga måste vi undersöka vad för slags kärlek aposteln Paulus talar om. Här är inte menat kärleken till mina grannar när jag bjuder dem på kaffe, eller när jag handlar åt någon som är sjuk, inte heller är det mitt sociala engagemang bland de marginaliserade, och inte heller mitt generösa deltagande i kyrkans välgörenhets basarer..

Ordet pingst (Pingster) är grekiska och betyder "femtio." Festen fick detta namn eftersom det firades femtio dagar efter påskhögtiden. Det var ursprungligen en tacksägelsedag för  skörden. Vid påsk offrade man till Gud ett mått korn och vid Pingst gav man två bröd i tacksamhet för skörden man fått. Senare lade judarna till pingstfesten till minne av Guds förbund med Noah, som ägde rum femtio dagar efter den stora syndafloden.

I Jesu prästliga bön, där Han talar till Fadern och offrar Honom sitt lidande och död, visar Han oss vad Hans Mission huvudsakligen handlar om: Han lär oss hur vår bön ska se ut, något som utgör själva grunden för all bön: Guds förhärligande och själars frälsning. Jesus, översteprästen, som sitter på högra sidan av Majestätets tron, "skild från syndare och upphöjd över himlarna" fortsätter att be och vädja för oss.

Vi har läst i Skrifterna och där lärt oss att ”Gud är kärlek”. Verkligheten av Guds kärlek för oss, inte bara som en vetskap huvudet, tränger in i djupet av våra hjärtan i förhållande till hur vi besvarar Guds lag, lyder Hans lära, och i förhållande till hur vi överlämnar oss till Honom. Gud är själva definitionen på kärlek. Kärlek består inte i att vi har älskat Honom men att Han först har älskat oss, skriver Aposteln, Hans kärlek till oss är inte abstrakt men konkret, i en Person: Jesus.

Jesus försäkrar Apostlarna att ”Han Är”, så att de vet vem de tror på. Han uppenbarar sig för dem genom sina ord, samma ord som översteprästerna blev ursinniga av att höra Jesus säga om sig själv: ”Jag Är”. Hans ord erinrar lärjungarna om det heliga Namnet som Moses fick höra när han närmade sig den brinnande busken. ”Jag Är”, är namnet på Gud. Jesus visar oss Vem Han är när Han använder liknelsen om den sanna Vinstocken.