Söndagsbetraktelse 19 september 2021
Markus 9: 30–37
Vid den tiden vandrade Jesus och hans lärjungar genom Galileen. Han ville inte att det skulle bli känt eftersom han höll på att undervisa sina lärjungar. Han sade: »Människosonen skall överlämnas i människors händer och de kommer att döda honom, och tre dagar efter sin död skall han uppstå.« Men de förstod inte vad han menade och vågade inte fråga.
De kom till Kafarnaum. Och när han var hemma igen frågade han dem: »Vad var det ni talade om på vägen?« De teg, för på vägen hade de tvistat om vem av dem som var den störste. Han satte sig ner, kallade på de tolv och sade: »Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare.« Så tog han ett barn och ställde det framför dem, lade armen om det och sade: »Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar inte emot mig utan den som har sänt mig.«
Betraktelse
Ingenting är viktigare än Jesus Kristus, I Honom har vi allt.
Jesus talar till Apostlarna om sitt lidande. Den helige Anselm sa att synd är så hemsk att bara Gud kan reparera syndens skada. Synden är omöjlig att tala om utan att samtidigt tala om skada. Lidande är skadans konsekvens. Synd är ful.
Den förvränger och förvrider människans, så vackert skapade, själ.
Den förvränger och förvrider Jesu, så vackert skapade, kropp och anlete.
Gud besvarar syndens lidande med Guds lidande. Oskyldigt lidande.
Men Gud kan inte lida.
Så Gud blir människa, lider och blir korsfäst för våra synder.
Detta är Inkarnationens stora mysterium. Vi alla är inbjudna till att bli medarbetare med Kristus i Hans stora Opus för själars återlösning.
Många kan inte förstå detta eftersom vi tänker att Jesus redan gjort allt som behövs göras för människors frälsning. Så, vi behöver inte ”hjälpa” Honom.
Vi, likt Apostlarna, tänker i andra banor än Kristus.
De förstod inte vad Han menade när Han talade om sitt lidande och död, därför att de var upptagna med sin storhet.
Lidande och uppoffringar passar väl inte in i bilden på en Gud som är barmhärtig?
Evangeliet är ju byggt på kärlek och barmhärtighet...kärlek är mycket viktigare än offer och brännoffer.
Är då lidande och uppoffring något som vi måste göra oss av med?
Det Gud hade emot Israeliterna var inte offret, offrandet var ju faktiskt Guds förordnande, men med orena hjärtan gavs offer till Gud, med delade och splittrade hjärtan gavs brännoffret.
Böner och ritualer som tillgavs Israels Gud var bara skenbara gester och tomma ord. Varför?
Därför att Israeliterna också tillbad avgudarna. För egen vinst.
Jesus lär oss att det är hjärtats disposition som gör offrandet behagligt och acceptabelt. Därför måste vi också offra rätta offer, be rätta böner och inte först och främst tillfredsställa egna begär, som Jakob skriver om i den andra läsningen. Evangeliet har inte på något vis gjort bort med varken offret eller uppoffringen. Kristus själv är Offret och allt lidande vi ger till Gud (offrar)i förening med Kristus och Hans lidande är fruktsamt och behagligt i Faderns ögon. Om vi är i Guds nåd.
Synd rör alltid andra, precis som kärlek och uppoffring gör, men de två har vitt skilda sätt att beröra andras liv. Först och främst berör det vårt liv med Gud.
Gud lovade, genom profeten Hesekiel, att göra om människors hjärtan, Han skulle ge dem ett nytt hjärta av kött och blod.
Ett nytt hjärta skulle äntligen få människan att besvara Guds kärlek med trofasthet, och så skulle hennes offer bli förädlat. Goda gärningar, gjorda av en människa i dödlig synd - väger ingenting inför Gud. De goda gärningarna kan bara bli acceptabla när människan renar sitt hjärta från synden. Vi kan ”inte samtidigt tjäna både Gud och mammon”. Vi kan inte göra emot Guds vilja och samtidigt ge Honom gåvor som Han då skulle ta emot och välsigna!
Den gudlöse säger: ”vi ska lägga försåt för den rättfärdige, ty han står i vägen för oss, han motarbetar våra planer”. Är det inte så att vi sliter av Jesus kläderna, som man gjorde med Honom på korsets väg, när vi använder Hans ord och gör om dem för att anpassa vår situation? Eller att blunda för Guds ord och framställa synd som något acceptabelt och kärleksfullt?
Hamrar vi inte in spikar i Hans Tillbedjansvärda händer och fötter när vi säger att Hans ord är för krävande, att de inte är möjligt att leva enligt dem, att de är alltför tunga och alltför svåra för människor att även lyssna till dem?
Offer och uppoffring står inte i stridighet till kärlek eller barmhärtighet. Tvärtom. Kärlek utan uppoffring vore inte kärlek. Den är stor som älskar, för han gör sig liten. Den som älskar gör sig liten inför den älskade. Therese av Lisieux doktrin är byggd på uppoffring och försakelse som ett sant och levande uttryck av kärlek; kärlek till Gud och kärlek till ens nästa. Det är så hon besvarar Guds kärlek till henne.Men hon är ett barn och kan inte göra det själv. Ingen av oss kan göra något själv. Därför behövs vår tro byggas upp, stärkas och fördjupas!,genom Guds ord och heliga Sakrament.
Jesus sätter ett barn som föredöme för Apostlarna när de håller på att kivas om vem som är störst. Varför det?
”Guds barn är först av allt enkel och ärlig, inte dubbeltydig eller falsk, han låtsas inte att vara någon han inte är. Jesus säger i bergspredikan: om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus. Guds barn är medveten om sin svaghet och fattigdom: han påminner sig ständigt om att Gud Fader har skapat honom av ingenting och att utan Guds nåd kan han absolut inte göra någonting för att nå helgelse och frälsning. Om Guds barn växer i ödmjukhet kommer han att få en allt starkare tro på Guds ord, även större än barnets tillit till dess föräldrars ord. Han kommer att ha en tro där han inte längre är rädd för hur människor dömer honom, men stolt över sin tro förnimmer han istället, då och då, att tron är så ljuvlig att det är bortom all förklaring.... Den lilla vägen som Therese lär oss, kräver mod i prövningar...
Guds barn lever frälsningens mysterier och även smakar dem, han kontemplerar dem med förundran, precis som ett barn som ser på sin älskade far…"
(Fr. Garrigou-Lagrange, O.P.)
Marias Lamm
