Morgan Elworth

Mekane Jesus-kyrkan med sina sju miljoner medlemmar i Etiopien lämnade 2013 all samverkan med Svenska kyrkan då denna infört samkönade vigslar.

Jag är berusad av de härliga dagarna med stiftets präster och diakoner. Naturen var vacker. Hösten var sakta på väg. Rummen var perfekta. Maten var förträfflig.

Problem kan uppstå när mässa firas i andra samfunds lokaler. Deras kyrka kan ju vara prydd med Pride-flaggor ända upp i taket. Det är obehagligt för oss att påtvingas propaganda för synden under en gudstjänst. Detta har tyvärr redan inträffat.

Den ömsinte och intellektuelle påven Benedikt blev ibland missförstådd. Som typ när han sade att utövande homosexuella som använder kondomer ändå tar ett ansvar. Oj, sådana reaktioner det blev! ”Påven tillåter nu preventivmedel”, påstod media. Men det hade han självklart aldrig sagt. Bara att man mitt i en ond situation kan göra lite små-rätt. Det påverkar inte helhetsbedömningen. Men det bådar gott.

Jesus beskylldes för att äta och dricka med syndare. Men gjorde han verkligen det?

Han bjöds till fariséer. Han gick dit. Han gästade publikaner. Och dit gick han också. Men ”hängde” han med dem? Umgicks han inte primärt med sina lärjungar även om han hade upprepade möten med syndare för att omvända dem?

Vi ska hata synden och älska syndaren. Det är inte så svårt att älska en botfärdig syndare. Det är tvärtom riktigt roligt. Lite svårare blir det med obotfärdiga syndare. Men det går, det också. Gud låter ju solen gå upp över både onda och goda. Vi ska inte vara sämre. Svårast blir det när syndaren påtvingar oss att acceptera synden. Då fortsätter vi förstås att älska syndaren. Men kärlek är att vilja väl. Och allt som bekräftar felaktig livsstil är fel. Det blir till förförelse för syndaren.

Som luthersk kyrkoherde satt jag i början av åttiotalet i den lantliga prästgårdsidyllen och blickade ut genom fönstret på de fridsamma korna. Solen sken. Fåglarna kvittrade. Jag läste Limadokumentet. Jag blev euforisk! Ett dokument från Kyrkornas Världsråd som var i rörelse mot katolska kyrkan. Inte ens kvinnliga präster var längre en självklarhet.

Som luthersk kyrkoherde satt jag i början av åttiotalet i den lantliga prästgårdsidyllen och blickade ut genom fönstret på de fridsamma korna. Solen sken. Fåglarna kvittrade. Jag läste Limadokumentet. Jag blev euforisk! Ett dokument från Kyrkornas Världsråd som var i rörelse mot katolska kyrkan. Inte ens kvinnliga präster var längre en självklarhet.

Gud älskar alla. Han har skapat oss och har återlöst oss. Vi ska därför reservationslöst älska alla - även syndare som inte ångrar sig. Det gör ju Gud.

Jag älskar den nya mässan - den är ju mässan. Men många katoliker föredrar den gamla. Jag älskar den också - den är ju mässan. Är det något som är jobbigt med nya mässan? Upplevs den gamla som mer allvarlig? Som mer religiös? Är det något man slipper i den gamla mässan? Är det här som skon klämmer?