Morgan Elworth

Porr är skildringar med syfte att väcka sexuell lust. Alla vet att det är en dödssynd att ta del av porr (Katolska Kyrkans Katekes 2354). Det handlar alltså om himmel eller helvete. Den helige Franciskus säger i den ofta bortcensurerade delen av Solsången: ”Ve dem som dör i dödssynd.”

Det är naturligt att prata om sina medmänniskor. Även när de är frånvarande. Annars är man inte intresserad av dem, ja man kanske inte ens älskar dem. Katekesen (KKK 2477) lär oss dock att inte skvallra. Men det är inte detsamma som att säga något om sina medmänniskor. Den löjliga floskeln om att inte tala om någon utan bara med denna är katastrofal om den efterlevs. Då blir man en klumpig galning, som bara sårar.

Kyrkan lär att ett omåttligt rökande är synd. Precis som ett omåttligt drickande av alkohol och ett omåttligt ätande också är moraliskt fel (Katolska Kyrkans Katekes 2290). Kyrkan låter alltså våra samveten avgöra. Därmed måste en allvarlig katolik fråga sig var gränsen mellan måttlighet och omåttlighet går. För många av oss är frågan laddad eftersom vi har förlorat anhöriga som rökt ihjäl sig. Då blir det lätt att säga att all rökning alltid är omåttlig på grund av hälsoriskerna.

”Och hur ser den katolska kyrkan på naturvetenskapen?” sade den unge mannen och såg på sin grupp med triumf. Nu hade han nitat prästen. Segern var redan vunnen. Den unge mannens kunskaper var något begränsade. Han hade lärt sig att kristna är dumma i huvudet som inte tror på vetenskapen.

Hösten 1954 började jag i första klass. Två underbara år med fröken Signe Öhström följde. Med mycken kärlek och mycket bön. Rejäl morgonbön med psalmsång till orgelspel. Bordsbön före lunch. Bordsbön efter lunch. Och en slutbön med välsignelse innan vi hem. Biblisk historia hade vi lektion i flera gånger i veckan.

Den begåvade krönikören Johan Hackelius lanserade nyligen ett bra uttryck: Generande tankeströmmar. Ni vet, sådana där tokigheter som plötsligt dyker upp i vårt medvetande. Det kan vara allt från tvivel på Gud till lust att ge den oförskämda grannen rejält på nöten.

I min ungdom fick jag av somliga lära mig att det var synd att dansa. Men av andra fick jag lära mig raka motsatsen. Jag blev förvirrad. Så vad gäller? Vi är kallade till kyskhet. Vår kropp är Andens tempel och ska bevaras ren. Att dansa är okyskt. Eller … Åja. Som präst dansar jag ju inför Herrens altare med knäfall och djupa bugningar och lätta bockanden och upplyftade händer och utbredda händer och korstecken och lyftande av Herrens kropp och blod. Så jag kastar sten i glashus om jag säger att dans är synd. Nej, att dansa är inte synd i och för sig. Men hur gör man då?

Vi katoliker får dricka alkohol. Hur mycket som helst? Katekesen lär oss att använda alkohol måttligt. Och vad är nu det? Paulus skriver: Berusa er inte med vin, där börjar lastbarheten. Hoppsan. Så det var alltså inte fritt fram. Man får inte bli full.

Ett barn frågade: ”Varför får prästen säga ’djävulskt’ i predikan men varför får lilla jag inte säga ’jävla’?” Klart att ”jävla” betyder ”djävulsk” - inget annat. Barnet har rätt. Var i Katekesen förbjuds det som vi kallar svordomar? Ingenstans! Religiösa kraftuttryck förekommer nämligen inte i alla kulturer. Men i den svenska har vi fenomenet i överflöd.

Jag har bett tideböner sedan jag var 14 år. Fördelarna med tideböner, som mest består av psalmer i Psaltaren, är många. De ger stadga åt dagen. De låter mig uttrycka alla slags känslor till Gud. Till och med till synes sarkastiska känslor. ”Stor är inte den vinst du gjort därpå” får Gud höra när han vägrat hjälpa sitt folk.