Morgan Elworth

I min ungdom fick jag av somliga lära mig att det var synd att dansa. Men av andra fick jag lära mig raka motsatsen. Jag blev förvirrad. Så vad gäller? Vi är kallade till kyskhet. Vår kropp är Andens tempel och ska bevaras ren. Att dansa är okyskt. Eller … Åja. Som präst dansar jag ju inför Herrens altare med knäfall och djupa bugningar och lätta bockanden och upplyftade händer och utbredda händer och korstecken och lyftande av Herrens kropp och blod. Så jag kastar sten i glashus om jag säger att dans är synd. Nej, att dansa är inte synd i och för sig. Men hur gör man då?

Vi katoliker får dricka alkohol. Hur mycket som helst? Katekesen lär oss att använda alkohol måttligt. Och vad är nu det? Paulus skriver: Berusa er inte med vin, där börjar lastbarheten. Hoppsan. Så det var alltså inte fritt fram. Man får inte bli full.

Ett barn frågade: ”Varför får prästen säga ’djävulskt’ i predikan men varför får lilla jag inte säga ’jävla’?” Klart att ”jävla” betyder ”djävulsk” - inget annat. Barnet har rätt. Var i Katekesen förbjuds det som vi kallar svordomar? Ingenstans! Religiösa kraftuttryck förekommer nämligen inte i alla kulturer. Men i den svenska har vi fenomenet i överflöd.

Jag har bett tideböner sedan jag var 14 år. Fördelarna med tideböner, som mest består av psalmer i Psaltaren, är många. De ger stadga åt dagen. De låter mig uttrycka alla slags känslor till Gud. Till och med till synes sarkastiska känslor. ”Stor är inte den vinst du gjort därpå” får Gud höra när han vägrat hjälpa sitt folk.

Utan söndagens gudstjänst finns ingen kristendom. Så har det varit från allra första början. I vårt land började det glesna i de lutherska kyrkbänkarna redan under 1700-talet. När kultureliten drack söndagsté hemma hos Anna-Maria Lenngren hade knappast någon där varit i kyrkan. Under 1800-talet tömdes bänkarna sakta men säkert. Under 1900-fullbordades tömningen. Nu har gudstjänster börjat ställas in.

Kulturpersonligheten Alexander Bard propagerar ivrigt för denna perversitet. I de nationella proven i svenska på gymnasiet användes som arbetsmaterial för några år sedan en tidningsartikel om polyamorösitet. Det normaliserade fenomenet för de unga.

I senaste numret av Katolskt Magasin står det mycket om sexövergreppen i kyrkan. Nu används inte längre ordet pedofilskandal. Och det slås på nytt fast att 80 % av alla missbruk var övergrepp på unga män i beroendeställning till prästerna. Ibland har jag försynt påpekat att pedofili är ett förpubertalt fenomen. Vid minsta tecken på könsmognad tappar ju pedofilen intresset helt. Men då jag gjort detta enkla språkliga påpekande har jag mött irritation!

"Jag får kräkreflexer varje gång jag hör Tio Guds bud nämnas”, sa en tidigare ärkebiskop i Svenska kyrkan. Många lyssnare till mina predikningar är nog trötta på mitt eviga tjat om buden. Jag förstår dem. Men föraktet för buden simmar faktiskt omkring i den svenska protestantiska kristenheten.