Man får prata om andra

Det är naturligt att prata om sina medmänniskor. Även när de är frånvarande. Annars är man inte intresserad av dem, ja man kanske inte ens älskar dem. 

Katekesen (KKK 2477) lär oss dock att inte skvallra. Men det är inte detsamma som att säga något om sina medmänniskor.

Den löjliga floskeln om att inte tala om någon utan bara med denna är katastrofal om den efterlevs. Då blir man en klumpig galning, som bara sårar.

Om andras förtjänster är det förstås ok att prata. Det är inget problem. Det är bara att vräka på. Ju mer, desto bättre.

Men sedan kommer begränsningarna. Och de gäller förstås ofördelaktigheter om vår nästa.

Men vi får faktiskt prata om dem också. Dock bara under två förutsättningar.

Den enda är att det tokiga de gjort redan är känt för den vi pratar med.

Det andra villkoret är att vi har ett vettigt skäl att tala om någon annans fel. En sådan anledning kan vara att varna. Det kan till och med vara plikt att göra det.

Men då måste man vara mycket övertygad om att uppgiften är äkta. Det finns folk som förvränger sanningen också i våra egna led. Med förödande konsekvenser.

Och min nästas dåliga handlingar långt bort i tiden finns det ingen anledning att prata om. Då håller man truten. Alla ska ha en ny chans i livet.

Så visst får vi prata om varandra. Med sunt förnuft.

                                                                                                                           Fader Morgan