Göran Fäldt

Vi kan nog vänta oss att påve Leo kommer att söka ett ”synodalt” svar på en så central fråga som den om troheten i äktenskapet när han samlar företrädare för de katolska biskopskonferenserna i världen i höst i Rom. Troheten är grunden för familjernas överlevnad i en sekulariserad kultur. Påve Franciskus’ helgonförklaring av Louis och Zélie Martin 2015 var en uppmuntran för alla gifta att se sina äktenskap som en kallelse till helighet.

Varför skulle Kyrkan ge vika för relativismens och sekularismens undervisning om synd, upprättelse, förlåtelse och om helighet i äktenskapet mellan man och kvinna och i förlovningstidens kyskhet? Hela den katolska världen skakas på nytt i grunden av uttalanden av påve Leo XIV. Om påven säger att vi måste se det syndfulla i livet i ett annat perspektiv än i bioetikens och det äktenskapliga sakramentets perspektiv, vart ska vi gå för att finna sanningen?

Om några hävdar att vår tro är vidskepelse är det ett tecken på att den sanning vi vittnar om som katoliker riskerar påverka dem i deras egna övertygelse att religion är självbedrägeri och meningslös. De vill inte till något pris bli övertygade om religiös sanning. Som bevis för att religiös tro är nonsens anförs ibland tron på mirakler. Mirakler är enligt deras uppfattning vidskepelse.

Vårdsystemen i Sverige kommer efter nya EU-krav kunna erbjuda mer träffsäkra metoder för att konstatera kromosomavvikelser på barn i fosterstadiet. Graviditetsregistret som för statistik på olika former av undersökningar på foster, som ultraljud, blodprov, screening eller kub, eller nu aktuella nipt metoden visar på ett ökat tryck på mödravården.

Den stabilitet som tycks finnas kvar utanför krigszonerna gör att konvulsionerna efter värdesystemens kollaps ändå bevarar samhället, hur man än vill beskriva det. Trots rasmassorna i Gaza, Libanon, Iran och Ukraina finns en daglig stabilitet att återvända till. Det finns bara en bestående grund för alla samhällen och det är det inre Guds rike som Jesus Kristus har infört i hela mänskligheten.

Har konklaven, som under den Helige Andes inflytande valde Robert Francis Prevost till påve i den katolska och apostoliska kyrkan, upplevt evangeliets unika kraft och möjlighet? Ingen enskild skulle kunna säga vilken sorts påve Kyrkan behöver för den närmaste framtiden men de skulle alla ha kunnat säga att evangeliet om Jesus Kristus är den gåva Herren lagt i deras händer att förvalta och förverkliga.

Teorin är den att när varken ekonomiska eller sociala klyftor skiljer människor åt, kommer konflikter att upphöra. Men det kommer att ta lång tid för utvecklingen att uppnå allas monoplan. Vägen dit måste ändå säkras genom kamp mot all sorts herravälde eller strukturell dominans. En sådan ojämlik maktfaktor är kunskaper. Den som har mer kunskap än en annan utövar makt och förhindrar utvecklingen mot en strukturell jämlikhet.

Att frukta Herren, det är vishet, att sky det onda är insikt, säger Job (28:28). Under fastetiden tvingas vi fråga oss själv vems sida vi skulle ställa oss på i en yttersta prövning, som handlar om vårt liv och en annans liv. Vi måste pröva grunden för alla våra beslut. Ett tidigt uttalande av påve Franciskus var ”att människan bara kan tillhöra Djävulens kropp eller Kristi kropp”. Samma sak kunde vilken enkel liten kyrkoherde som helst i sin församling säga och bli hörd. Det är inte nödvändigtvis en påvlig doktrin.

Har vi som föräldrar en plikt att fostra våra barn efter Guds bud och enligt Kristi undervisning och lära som Kyrkan förklarar den? Ja, det kan låta sig sägas men vad händer med barnens utveckling som katolskt döpta och senare konfirmerade barn och vad händer med den viktiga sammanhållningen i familjen, om skolan och uppfattningarna inom arbetslivet vill betona ”svenska” värderingar som fungerar som ett slags kitt i samhället?

Det finns flera sätt som är tillåtna på svenska sjukhus. En bön under fastetiden uppmanar oss till generositet: ”Låt oss idag avstå från något och ge till dem som bättre behöver” (Laudes fredagar). Det är alltså en möjlighet som vi kan använda oss av på frivillig grund. Vi kan som givare dock inte utan vidare blir organdonatorer medan vi lever eller omedelbart efter vår död. Här finns strikta regler som garanterar frivilligheten och närståendes samtycke. Kyrkan tillåter organdonation under vissa villkor. Den katolska organisationen Respekt inom Stockholms katolska stift har utförlig information om möjligheter att bli givare och om den katolska etiken som måste följas.