Göran Fäldt

Non committere – jag förbinder mig inte! Så här snart 55 år efter Andra Vatikankonciliets avslutande klarnar bilden av motståndet bland många biskopar, präster, teologer och lekmän till Kyrkans syn på äktenskapets teologi och dess normerande undervisning om regleringen av barnafödslarna i det oupplösliga, kristna äktenskapliga förbundet.

Sann auktoritet skapar trygghet. När tiden närmar sig för att Jesus först ska utlämnas, dömas orättvist, förödmjukas och dödas och sedan lämna sina älskade vänner och sin mor Maria för att ”gå till Fadern” som sänt Honom i världen, säger han till dem ”Ha ingen oro. Tro på Gud och tro på mig”.

”Om vi jämför denna position med den katolska tron förstår vi att hela Luthers tanke är ett utflöde av att ha övergivit den kyrkliga institutionen. Tron på en katolsk doktrin är en anslutning till Kyrkan som ett frälsningens medel”, säger Pierre Menant i intervjun om förhållande mellan institutionernas sammanhållande regler och de individuella ”rättigheterna”.

Finns det en specifikt kristen behandlingsform för olyckliga kriser i den äktenskapliga relationen? En terapi med rötter i de goda dygderna som varje döpt och konfirmerad människa får av Gud för att möta problem och övervinna dem? Ja, jag tror bestämt att en sådan terapi finns och att den bygger lika mycket på friheten som på förnuftet. Efter de många samtal jag har haft som gift man och som diakon under åren med ansökningar om ogiltighetsförklaring av ingångna katolska giltiga äktenskap, kan jag inte komma till någon annan slutsats än att en försoning alltid är möjlig om bara parterna är beredda på att ge sitt yttersta för att undvika en uppslitande separation med allt vad det innebär för paret självt och för deras barn, om de fått gåvan av barn.

Det är en djup tragik samhället tvingas uppleva när barnens rätt ställs mot föräldrarätten. De borde alltid vara två sidor av samma guldmynt. De bör stå i balans och samverka. Barn har rätt till familjerätt och privatliv enligt barnkonventionen, Europakonventionen, EU-rätten och svensk utlänningslagstiftning, säger Louise Dane i sin doktorsavhandling i offentlig rätt 2019 (Stockholms Universitet, Juridiska institutionen).  Vilka är i så fall samhällets skyldigheter?

Det tredje budskapet som Maria gav Sr Lucia är fortfarande inte helt känt till sitt innehåll. I det Sr Lucia skrev ner 1944 på den lokale biskopens begäran finns visionen av en ängel med ett flammande svärd som har sina förebilder i Uppenbarelseboken. Det var helt hemligt till Guldjubileet 2000 då påven Johannes Paulus II samtalade med Sr Lucia i Coimbra. Budskapet är autentiskt och nedskrivet av Sr Lucia och överlämnat till påven. Sr Lucia har inte själv kommenterar eller velat tolka budskapet utan överlämnat det till Kyrkan för att tolkas och offentliggöras.

Man måste kunna förstå, förstå trons sanningar, man måste ha hjärta att omsätta dem i praktiken, som evangeliet om Den Gode Herden visar. Det engagemang Han har för alla, inte bara de vilsegångna, utan alla, också de som är på den rätta vägen, måste vi som medmänniskor och kristna också ha med oss i vardagslivet.

Demografin, folkmängdsforskningen, är på något sätt ett lands eller en nations ödeshistoria. Barnafödandet framkallar olika och starka reaktioner inte minst när det gäller andra länders befolkningsutveckling än det egna landets. Vissa länder ser barnrika länder som ett hot mot den gemensamma livsmedelsförsörjningen, de barnrikare länderna ser sig hotade av de starkare ekonomiernas investeringar i familjeplanering som en modern kolonialmaktspolitik som berör deras suveränitet som stater.

För vad ska man annat kunna säga när människor blivit så uppmärksamma på andra och velat beskydda dem från virussmittan som liknar spetälskan, lepra, till sina sociala konsekvenser: karantän, test, intensivvård, död eller tillfrisknande.

I en protestantisk kulturregion tycks alla katolska regler vara ”sekteristiska”. Konvertiter till Katolska kyrkan i Sverige med svensk bakgrund får ibland försvara sig mot antydan att de tvingas underkasta sig ”regler”. Man menar att konvertiten måste uppge sin frihet att tänka själv och att andra kommer att tala om för honom eller henne vad han eller hon ska ”tycka och tänka”.