Påvevalet – och den kanoniska rätten
Kyrkans katekes säger att ”söndringar uppstått redan i början av denna ena Guds kyrka” (KKK 817). Söndringar skadar enheten i Kristi kropp (man skiljer mellan heresi, avfall och schism” (KKK 817). KKK hänvisar också till kanoniska lagen CIC 751. Nu handlar förstås den kanoniska rätten bara om Kyrkans enhet utan definierar de områden som kräver disciplin från de ämbetsbärare i Kyrkan som ibland måste ott fatta beslut för att gagna medlemmars frihet och för att bestraffa brott mot Kyrkans lagar. Det finns alltså alltid ett behov av kunskap om den fastställda kanoniska lagen – eller rätten. Behovet har säkerligen spelat in i de avgöranden elektorskardinalerna vet är nödvändiga och måste ha ansvariga för kommande beslut.
Personligen tror jag att det som avgjorde valet av påve var kardinal Prevosts gedigna kunskaper i kanonisk rätt. Det är ett jämförelsevis "neutralt" område där vidlyftigare värderingar lyser med sin frånvaro. Kardinalerna har nog också varit medvetna om att Franciskus förhållit sig till den kanoniska rätten på ett sätt som oroat Kyrkans jurister. En professor, Geraldine Boni, har till och med frågat sig om den kanoniska rätten skulle ha en framtid under det tidigare pontfikatet.
Parallellt kan man ju också konstatera att Donald Trump förhållit sig till den amerikanska grundlagen på ett sätt som väckt mycket kritik. Hans svar har varit "Jag är ju ingen jurist!" Om hans volatila sätt att leda en världsmakt skakar om ett helt samhälle - och i förlängningen alliansstrategierna internationellt, kan man fråga sig vad samma maktutövande skulle ha för konsekv enser i Kyrkan. Påve Leo XIV har ett stort ansvar och han vet om det!
För att fullfölja sitt uppdrag måste han som påve ingå i den apostoliska successionen. Petrusämbetet är det apostoliska ämbetet i ful och oinskränkt betydelse (jfr KKK 815-817).
diakon Göran Fäldt