Aborterna – från totalförbud till grundlagsskydd
Frågan om receptionen av abortlagstiftningen i Sverige är inte så enkel som man kanske kan tro. Å ena sidan sammanfattas erfarenheterna enbart positivt – för kvinnan – å andra sidan visar andra inofficiella redovisningar att kvinnor ångrar sig och lider av vad de låtit ske. För oss som katoliker är i princip vår förståelse av aborten, klinisk eller medicinsk, enbart negativ, eftersom en beslutad abort i samma ögonblick utestänger från den sakramentala kommunionen.
Eftersom frekvensen aborter också bland katolska kvinnor ökat har påve Franciskus gett varje katolsk präst rätten att i bikten ge avlösning på de vanliga villkoren, en rätt som tidigare bara var biskopens. Emellertid har under samma pontifikat diskussionen om den absoluta normen ifrågasatts av katolska moralteologer. Det framgår till exempel i ärkebiskop Vincento Paglias “Theological Ethics of Life: Scripture, Tradition, Practical Challenges” utgiven av Påvliga vetenskapsakademin (PAV).
Nu får man komma ihåg att sådana uttalanden inte är av karaktären ofelbara påvliga doktriner, även om texterna i den nuvarande formen publicerats med påvens godkännande. Det är alltså för tidigt att tolka och förstå den påvliga akademins för livet uttalanden som förändringar i katolsk moral. Men att frågan diskuteras har ändå konsekvenser för hur katoliker och biktfäder tänker och agerar. Under det föregående pontifikatet har det upprepade gånger talats om ett kommande paradigmskifte i katolsk moralteologi. Många vill tro att det är ett tecken på en framtida förändring av de nu kända normerna.
Huruvida vi befinner oss där eller inte, kommer vi snart att få klarhet i under det nya pontifikatet under Leo XIV. Ett annat tecken på möjliga förändringar i katolsk norm inom bioetiken, och i fråga om preventivmedlen, är boken ”Amoris Laetitia – Wendepunkt für die Moraltheologie?”, av Stephan Goertz och Caroline Wittig, Herder 2016. Vi får alltså vara medvetna om att många påverkas av en viss ovisshet men samtidigt att moralläran är obruten och att den fortfarande är bindande för det katolska samvetet.
Frågan om aborterna i Sverige har intensifierats på senare tid bland annat av det skälet att politiker överväger att lägga fram ett lagförslag som, liknande det som godkänts i Frankrike, vill göra aborterna till en grundlagsbestämd rättighet. Det har också nyligen kommit ut en bok av Malin Clausson och Sandra Pandevski, ”50 år av fri abort” (2025) som väckt uppmärksamhet bland annat i tidningen Dagen genom artikeln ”Var är berättelserna om kvinnorna som tvingas till abort?” av Sofi Lindahl och Agnes Rysinska.
Full acceptans av aborterna, ånger eller skuld?
Rapporten om de 50 åren av fri abort tar tydligen inte upp pappornas upplevelser av aborten av deras barn. I den utsträckning de vetat om vad som skett, har de ångrat eller inte ångrat sin delaktighet i beslutet. Rapporten har inte informerat om den sidan. Vare sig de ångrat beslutet eller inte ångrat, kvarstår frågan om skuld. Män drabbas sannolikt mer av skam än av skuld. I alla fall påverkar det den mentala hälsan. Den enda verkliga befrielsen från skuld och skam är den prästerliga avlösningen i bikten. Utan den fortsätter det tysta lidandet, det som ingen rapport vill veta av.
Moralisk kultur i Sverige.
Men rapporterna säger ingenting om skuldfrågan. Kvinnor känner visst skuld för vad de beslutat men kan inte, enligt uppträdandekoden i en moralisk kultur som staten reglerar, erkänna existensen av skuld. Denna förnekelse påverkar djupt den psykiska och mentala hälsan. Eftersom väldigt få har tillgång till den sakramentala bikten – eller efterfrågar den – får man anta att den mentala hälsan på grund av skuld och skam i Sverige är ett folkhälsoproblem.
Debatten om boken ”50 år av fri abort” visar på minst två områden av största vikt. De upplevelser som bryter mot helhetsintrycket att aborterna fungerar bra, sorteras bort i rapporten. Det är ett exempel på hur människor i det sekulära åsiktsklimatet frivilligt låter sig regisseras. Det andra området är rapportens genomgång av kvinnors berättelser där ingen säger sig ångra abortbeslutet. Det beror på att alla regisseras till att stå fast vid beslutet utan att ångra det. Att det i praktiken inte fungerar så väl som vissa rapporter vill ge för handen, är alltså ett förblivande problem.
Vad som saknas är frågan om männens, pappornas, upplevelse av abort. Det glöms alldeles för lätt bort av det skälet att abortfrågan i Sverige, och i andra länder, ensidigt handlat om ”kvinnans rätt till sin kropp”. Olyckliga män får klara sig själva bäst de kan – i den jämlika vårdens mönsterland.
diakon Göran Fäldt
