Tillvänjande tidebön
Jag har bett tideböner sedan jag var 14 år.
Fördelarna med tideböner, som mest består av psalmer i Psaltaren, är många.
De ger stadga åt dagen.
De låter mig uttrycka alla slags känslor till Gud. Till och med till synes sarkastiska känslor. ”Stor är inte den vinst du gjort därpå” får Gud höra när han vägrat hjälpa sitt folk.
De blir en minnesrik dagbok över mitt liv. Stunder av rusande glädje då jag känt mig frisk och stark. Dystra stunder då jag varit rädd. Mycket rädd.
De förenar mig med kyrkan. Vår Herre bad själv psaltarens psalmer och likaså apostlarna. Samma ord bes hela tiden av många runt jorden. Den är ju kyrkans officiella bön.
De gör att jag inte behöver hitta på en massa egna ord som lätt bara riktar sig till mig själv. Jag behöver inte uppfinna hjulet på nytt. Visst pratar jag också med egna ord och förtroligt med Gud, Guds mor och helgon och det är viktigt. Men tidebönen korrigerar navelskådande och riktar mig mot Gud.
Den lutherske biskopen Bo Giertz skrev en gång att efter ett enda års användning av tideböner, så finns det ingen återvändo. Det går inte att sluta. Det är klart tillvänjande.
Så var det för mig. Jag började vid 14. Vid 15 var det kört. Nu är jag 72.
Fader Morgan
