Katekes: Nåd
Den helige Augustinus definierar: ”Tillfällig nåd är ett ljus som upplyser och agerar i syndaren”.
Tillfällig nåd är momentära ögonblick där Gud ger nåd för att vi ska kunna göra något vi annars inte skulle ha kunnat göra. Den tillfälliga nåden är oftast vad vi får ta emot av Gud vid en omvändelse; en inbjudan av Gud att rätta till våra liv och komma tillbaka till Honom.
En sådan nåd måste besvaras, inte bara på ögonblicket men också allteftersom tiden går, tills det blir en varaktig nåd, dvs. heliggörande nåd.
Men människan kan blunda inför det agerandet och välja att inte följa den nåd Gud inger.
Så vi medarbetar med tillfällig nåd. Om vi inte gör det tas nåden bort och ges till någon annan mer villig att ta emot den.
”Den som har, ska få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom ska tas också det han har”.
Den heliga Paulus medarbetade med Guds nåd medans den rike unge mannen förkastade den. När Herodes hörde de tre kungarna tala om Kristi födelse valde han att motverka den stora nåd Herodes annars skulle ha fått genom Kristi födelse.
Den som ständigt förkastar Guds nådegåvor och dör i det tillståndet, dör skyldig till allvarlig synd, vilken är en synd mot Den Helige Anden som Jesus säger inte kan bli förlåten.
Den istället som medarbetar med de nådegåvor Herren ger, blir tillägnade allt större nådegåvor. Den första nåden bär med sig en följd av ytterligare nåder…
”För den som har ska få så det överflödar”.
Nåd är också t.ex när vi förmår att le till någon som vi inte vill le till, eller, vi kan tala om nåden att ha fått lyssna till ett inspirerande föredrag…
Nåd är också vad Gud ger oss för att vi ska kunna göra Hans vilja. Den helige Paulus hade en törntagg i köttet, en Satans ängel, som slog honom i ansiktet…tre gånger bad Paulus att Herren skulle ta törntaggen ifrån honom, men Jesus svarade honom:
"Min nåd är nog för dig…”.
Till det kors Jesus ger oss att bära lägger Han också tillräckligt med nåd för att vi ska kunna bära det. Han vill också att vi ber Honom om nåd, om kraft, ork och vilja att göra det Han ber oss.
Men nåd är mycket mer än dessa saker!
Vilken större nåd kan någonsin finnas än den att Gud blev människa så att människan kunde bli Gud?!
”Nåd är delaktighet i Guds liv”!
Vi är så högt älskade av Gud att vi får tillträde till Hans inre liv, vi får ta del av det!
Det är dit Gud vill att vi ska svinga oss upp!
Hur? Genom att samarbeta med nåd, som också innebär att göra avkall på oss själva, att göra uppoffringar och att helt enkelt glömma sig själv, även om det gör ont.
Men om något gör ont är det svårt att glömma sig själv, säger nån. Ja, men vi kan låta det göra ont, och ta oss igenom det för att få komma till det mål vi har; vänskap med Gud; ett nära liv med den Allra Heligaste Treenigheten!
Den heliggörande nåden är en ständig gåva som blir kvar med oss och fullkomnar oss så att vi kan leva i ett nära förhållande till Gud. Här blir nåden - om vi lever väl - ett tillstånd, vilket innebär en ständig inklination/ böjelse till att göra allt enligt Guds vilja.
Vi förtjänar inte Guds nåd, för Guds nåd är fri, men det är ändå nödvändigt att göra gott. Den helige Augustinus säger :
”Gud skapade oss utan vårt samarbete men frälser oss inte utan vårt samarbete”.
Den Helige Ande ger till var och en som Han vill (1Kor:12:11) beroende på hur förberedda vi är och enligt vårt samarbete med Honom. Så, ju mer vi gör gott, ju mer nådegåvor!
När en människa samarbetar med Guds nåd så träder Den Helige Ande in i själen och ger den ett lyster som talar om vänskap med Gud.
Gud är Livets Gud och Hans Närvaro sprider ljus.
Så som vi är i behov av nåd är vi också i behov av arbeten. Vad måste vi göra för att nå evigt liv? ”Tro på Gud och på Jesus Kristus som Han har sänt”.
Man har tolkat dessa ord som att det skulle betyda att tro räcker. Men tro måste visas i arbeten, tro uttrycker sig i ett sant talande och handlande.
Tro uttrycker sig i hur vi förhåller oss till Gud och till vår nästa.
Tro uttrycks i hur vi ber.
Att tro är ett arbete; jag måste tro allt som Kyrkan lär, detta kommer nödvändigtvis inte lätt och naturligt. T.ex. tron att Jesus Kristus är helt och fullt Närvarande i vinet som blir Hans Blod och i brödet som blir Hans sanna kropp och att varken vin eller bröd finns kvar efter konsekrationen fast det vi ser är bröd och vin!
Eller tron att Marias jungfrulighet var orörd före, under och efter Kristi födelse.
Tro leder oss till att vara självförsakande för att t.ex.undvika en särskild synd; detta är ett arbete.
Vi kan förneka att vi syndat och istället säga ”ja men, det var inte så farligt… eller vi kan själva "borsta bort” synden genom att säga att "Gud förstår” etc., men detta uttrycker inte tro. Att säga att Gud är barmhärtig behöver inte nödvändigtvis innebära att man har någon direkt tro (många säger ”om Gud finns är han en barmhärtig gud”).
Men för att ta emot Guds barmhärtighet genom sakramental bikt, behövs tro!
Vad är det som hjälper mig att urskilja det som är sant från det som är falskt, det som är bra från det som är dåligt, det som är synd från det som inte är synd?
Tro!
Ingen förnekar att utan Gud, utan Hans nåd, kan vi ingenting göra, men vi kan heller inte förneka att människan har en fri vilja.
Om allting är ”bara nåd” så skulle det vara omöjligt att förnimma syndens smärtfyllda avtryck i våra samveten och inte heller skulle vi behöva vår fria vilja.
I Trents katekes läser vi att i helvetet hamnar inte bara människor som gjort det som är ont men där hamnar också människor som inte gjort något gott.
Att inte lyda Guds lag, att inte lyssna följsamt till Hans ord är verkligen en brist på kärlek till Gud, även om man inte direkt gjort något ont. Att lyda det första budordet är ett måste, för Gud måste ta första plats i alla människors liv, Hans vilja måste göras, Hans ord måste lyssnas till. Gud vill bli ärad och har all rätt till att bli ärad! Det är därför människans skyldighet att ära Gud.
Det är således ett arbete att lyda budorden, de påverkar mitt liv och mina val. Och om jag inte har tro och därför inte lyder budorden påverkar också detta mitt liv och mina val.
Nåden som vi tar emot för första gången vi dopet förändrar oss och får oss att ta del i den Gudomliga naturen (2 Petrus 1: 4). Det ger oss möjlighet att se Gud ansikte mot ansikte i himlen (1 Kor 13:12).
"Jag lät blod och vatten flöda (ur Jesu Hjärta) för att visa er vattendopet, som tas emot i kraft av blodet. Blodet är genomsyrat och knådat med gudomlig välgörenhetseld, eftersom det är genomdränkt i kärlek”. (Dialogue; St:a Katarina av Siena)
Själen blir även nu, i detta jordeliv, den Helige Andes tempel:
(1 Kor 6:19).
Gud ansluter sig direkt till den mänskliga själen, inte som i en avlägsen bild, men Gud själv, som Han är: Sann och Helig, träder in i nådefyllda själar.
Genom den heliggörande nåden delar vi i den Gudomliga naturen. Men Guds barn är inte enbart kallade att leva i nåderik glädje men också att generöst delta i Kristi
lidande. Det uttrycker också vår tacksamhet till Gud, tacksamhet till vad Gud gjort för var och en av oss.
Deltagande i Kristi lidande är en förutsättning för att kunna förhärligas med Kristus.
Vi är frälsta och vi är heliggjorda i den utsträckning vi delar Hans liv och lyder Hans lagar.
Detta är ett arbete.
Trent definierar : "Om någon säger att rättfärdig görande (nåd) inte bibehålls och inte heller växer inför Gud genom goda gärningar: ”Anathema sit”!
(Anathema i detta fall är någon som blir utesluten ur Kyrkans gemenskap för felaktig tro).
Vi tar först emot rättfärdiggörande nåd i dopet utan någon som helt förtjänst. Den nåden är det som måste, för frälsningens skull, bevaras och också växa, gå djupare bli starkare, bli rotad…
När det gäller att "bibehålla" rättfärdigandet så vet vi att alla konkreta handlingar är antingen goda eller onda och om vi i våra val håller oss till goda handlingar, behåller vi, i vår själ, den rättfärdigande, heliggörande nåden.
Om Nåd är Guds liv i oss, så lever det ju!, frodas och gror, utvecklas och intensifieras allteftersom. Men fel val, att göra ont eller att undvika det goda, har motsatt verkan i våra själar; i vårt liv med Gud. Och med en enda dödlig synd tappar vi alla nådegåvor vi dittills haft.
Vi får dem tillbaka vid en genuin ånger och bikt.
Vi blir rättfärdiggjorda genom tro. Men inte som Luther säger; bara genom tro allena,
oavsett hur mycket jag har syndat, syndar nu och kommer att synda, så görs allt upp
av Kristi aldrig sinande förtjänster.
På detta sätt är frälsningen säker för den som ”bara har tro” på Jesus.
Vi måste ha det helt klart för oss att det inte finns någonting vi kan ”skryta med”, allt vad vi har och allt vad vi gjort som är bra, är enbart genom Guds förtjänst och till Hans eviga ära!
Teresa av Avila skriver ideligen i boken om hennes liv att hon är helt oförtjänt av alla nåder hon fått av Gud, helt oförtjänt av de extaser, visioner, kärleksutbyten som hon haft med Gud Allsmäktig, allt hon fick ta emot kom från Guds oerhörda kärlek och inte från hennes goda egenskaper. Men ändå, Teresa var ständigt i färd med att förbättra sig för att bli fullkomlig så som Jesus uppmanar i Skrifterna.
St. Paulus skriver i Korintierbrevet att: ”den som sår sparsamt också skördar sparsamt, och han som sår välsignelser ska också skörda välsignelser….. Gud älskar en glad givare. Gud gör så att all nåd överflödar i er, att ni som har tillräckligt i allting må överflöda i era arbeten”.
Sammanfattning; All nåd är fri. Gud inbjuder oss att samarbeta med Honom, att göra gott såsom Han gör gott, att ge av oss själva såsom Han ger sig själv. Detta val kommer ur vår tro. Men när vi väl har samarbetat med Guds nåd, och gjort det som är behagligt i Hans ögon, kan vi inte på något vis lyfta upp oss själva, utan enbart ge all ära till Gud och säga att ”allt är nåd”…
”På samma sätt med er, när ni har gjort allt som åligger er ska ni säga:
Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra”.
Låt oss avsluta denna katekes om Nåd med några av St:a Katarina av Sienas ord ur ”Dialogue”:
”…Detsamma gäller många av mina gåvor och nåder, dygder och andra andliga gåvor och de saker som är nödvändiga för kroppen och människans liv. Jag har fördelat dem alla på ett sådant sätt att ingen har alla nådegåvor. Således har jag gett dig anledning - det har faktiskt blivit nödvändigt - att utöva ömsesidig välgörenhet. För jag kunde väl ha försett var och en av er med samma andliga och materiella behov. Men jag ville göra er beroende av varandra så att var och en av er skulle vara min förmedlare och dela ut de nåder och gåvor ni har fått från mig.
Så oavsett om du vill eller inte, kan du inte undvika att utöva välgörenhet!
Men om du inte gör det av kärlek till Mig, har det inget värde för dig i nådens rike. "
Marias Lamm
källor:
The "Catechism of the Council of Trent”
"The Catechism explained”, by Francis Spirago
"Katolska Kyrkans Katekes”
Dialogue, Katarina av Siena
