Katekes: Kärlek

Kärlek består i att sträva efter det som vi vill vara förenat med.

”Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal”,

                                                                      (1Kor:13)

För att förstå denna till synes enkla utsaga måste vi undersöka vad för slags kärlek aposteln Paulus talar om. Här är inte menat kärleken till mina grannar när jag bjuder dem på kaffe, eller när jag handlar åt någon som är sjuk, inte heller är det mitt sociala engagemang bland de marginaliserade, och inte heller mitt generösa deltagande i kyrkans välgörenhets basarer..

Med kärlek menas Caritas; Guds kärlek i min själ - ett tillstånd, kan man säga, i vilket själen är berikad på heliggörande nåd: Guds liv i min själ. Heliggörande nåd får vi när vi döps.

Kärlek- Caritas - måste per definition börja med Gud.

Om jag talar världens alla språk och således kan kommunicera med alla mina medmänniskor..om jag sliter ut mig i mitt arbete, eller övar upp min kropp till bristningsgränsen….men inte först älskar Gud - är det ingenting värt när det gäller evigt liv med Gud. Evigt liv med Gud är ju faktiskt den enda - DEN ENDA!, anledningen till att vi fått liv!

Idag är vi övertygade om att kärlek är helt enkelt Guds aldrig sinande barmhärtighet till oss alla i alla situationer.

Gentemot vår nästa är kärlek lika med tolerans, och att inte tala om dödlig synd, eftersom det som kan såra någon.

Men är detta kärlek?

Kärlek till Gud är oskiljaktigt förenat med kärlek till vår nästa.

Som växten finns i fröet, så finns kärlek till vår nästa i vår kärlek till Gud. De två buden, att älska Gud och vår nästa, är så utformade att den ena inte kan följa utan den andra. Skrifterna talar därför om ett bud. Men det har ändå en ordning; Gud först.

”Om någon säger: Jag älskar Gud men hatar sin bror, är han en lögnare”!(1Johannes 4: 20).

Kärlek till vår nästa är därför den bästa prövningen på vår kärlek till Gud. De som känner illvilja gentemot sin medmänniska, som hyser hat mot henne, avundas henne, skadar henne genom sin egen själviskhet, eller, den som inte tänker på andra, inte delar med sig, aldrig ger allmosor till de fattiga  -

har lite kärlek till Gud.

Ju större vår kärlek till Gud, desto större blir vår kärlek till vår nästa.

Låt oss höra vad Gud säger till den heliga Katarina av Siena:

”…och det kan inte vara annorlunda, för kärlek till Mig och till din nästa är en och samma sak, och så länge som själen älskar Mig, älskar hon sin nästa, eftersom kärlek till henne kommer från Mig”.

Kärlek för att vara sann måste därmed börja med kärlek till Gud.

Vi är skapade för förening med Gud, därför måste våra liv först och främst inriktas på det som leder till förening med Honom.

Vår kärlek till Gud manifesteras främst genom att ständigt söka att tänka på Honom, genom att undvika det som kan skilja oss från honom, genom att vilja ära Honom och villigt ta emot allt som kommer från Hans hand.

”Den som älskar Gud gläds åt att tala om gudomliga saker”.

                                                                                        (St. Bernard)

Vi misstar oss om vi föreställer oss att kärlek till Gud först och främst är känslomässig, eller innebär en glädje som nästan alltid pirrar i oss, en njutning som själen är upprymd utav.

Nej, Kärlek till Gud handlar mer om en akt, ett viljans och förståndets handlande.

Om vi inser att Gud är det högsta Goda så måste vi hålla Honom för mer än alla andra varelser. Om Han är det Högsta Goda så vill vi nå fram till Honom. Följaktligen undviker vi synd och allt som inte leder till Honom, vi undviker även det som inte skulle behaga Honom.

Med vår vilja och vårt förstånd går vi in i en kamp som handlar om att dö till oss själva för att Han ska kunna leva i oss och för att Han ska få göra det Han vill i oss och med oss.

Hur kan jag tjäna Jesus Kristus?

Kärlek till Gud visas i handling.

Kärlek till Gud är en övernaturlig kärlek.

”Kärlek är Modern till alla dygder. Egenkärlek förstör kärlek till vår nästa, och egenkärlek är principen och grunden till allt ont”.

                                                                                      (Dialogue)

Den som älskar Gud söker att ständigt tänka på Honom, gläder sig åt att tala om honom och gläder sig i att höra andra tala om honom!

Den Helige Ande lever i människans själ så länge hon har Kärlek(Caritas), för Guds ande bor i oss genom Kärlek (Caritas).

Därför drivs Kärleken (Caritas) ut när dödlig synd träder in.

Kärlek (Caritas) och dödssynd kan inte leva tillsammans.

Vår Katolska tro har alltid lärt oss att en dödlig synd är värdig evigt straff, (jmf. Rom:3:23 + Rom:6:23), syndens lön är döden.

Ingen kan samtidigt vara värdig ett evigt liv och ett evigt straff.

Varje dödssynd går direkt emot Kärleken (Caritas).

Den som väljer något framför något annat, älskar mer det han väljer först. Om en människa älskar sitt eget liv mer än någon njutning, så, hur stor njutningen än är, väljer hon bort njutningen om hon vet att det vore destruktivt för hennes eget liv.

St. Augustinus säger att ”det inte finns någon som fruktar smärta mer än den som söker njutning”.

Det kan tyckas vara en större njutning att sova längre på Söndagar än att gå till den heliga Mässan. Eller, en härlig promenad i naturen verkar mer avkopplande än den heliga Mässan. Valet är klart.

Så, faktumet att när någon begår en döds synd, älskar hon detta mer än hon älskar Gud; för om hon skulle älska Gud mer, skulle hon välja bort dödssynden.

Det är Kärlekens väsen att Gud älskas framför allt.

Varje döds synd strider mot kärleken.

Vi har i våra sedan länge sekulariserade tider, inte mycket känsla för, eller ens medvetenhet om uppoffringen och dess betydelse.

Om man praktiserar dygder, men i frånvaro av Kärlek (Caritas), har dem inget värde för ett evigt liv. Om vi ger allmosor, och även om dygderna ledde oss till att ge ut allt vi har till de fattiga, och om vi lider martyrium, och även om vi skulle överlämna våra kroppar till lågorna för att brännas… utan Kärlek (Caritas), säger St. Paulus, gagnar allt detta till ingenting.

Så kärlek betyder inte att vi har någon slags känsla av kärlek, utan kärlek betyder att vara i Guds nåd dvs. ha heliggörande nåd.

Ja, men den fick vi vid dopet, säger nån. Det är sant, men vi förlorar den vid en enda döds synd. Kan den fås tillbaka? Javisst, i Guds stora barmhärtighet får jag den tillbaka när jag ångrar mig och biktar mig med intentionen att inte göra om det.

Vi sa ju förut att Den Helige Ande lever i människans själ så länge hon har Kärlek(Caritas), för Guds ande bor i oss genom Kärlek (Caritas).

Därför drivs Kärleken (Caritas) ut när dödlig synd träder in, och jag kan då inte säga att jag har kärlek, hur mycket känslor jag än må ha i det till synes goda jag gör. Att ge något till Gud samtidigt som man är i dödlig synd - går helt enkelt inte.

”På inget annat vis kan en människa bli mottagen av Mig, än att avsky synd och sträva efter dygd i kärlek. Bara genom att i sanning älska Mig kan hon i samma sanning tjäna sin nästa”.

                                                                           (St:a Katarina av Siena)

Vidare, när viljan går emot Kärlek (Caritas) som t.ex. när vi är högfärdiga och fåfänga, eller har själviska intressen, då är dessa handlingar, säger St. Francis De Sales, berövade Välgörenhetens frukter och följaktligen har de inget värde eller förtjänst.

För dessa handlingar är i själva verket mer ondskefulla än dygdiga; de har endast dygd på utsidan; dess inre tillhör laster/svagheter, som tjänar ett själviskt motiv.

St. Francis De Sales säger att goda gärningar är inte helt bortkastade i Guds ögon och därför belönar Gud dem med temporära gåvor.

Den som lätt går ner sig på grund av lidanden älskar inte Gud över allting; inte heller den som avstår från att göra något gott, eller inte säger det som är sant av fruktan att förlora mänsklig respekt. Söker man människors gunst mer än Guds ynnest - älskar man inte Gud över allting.

Så dygdernas förtjänster och frukter lever och frodas mer säkert i en själ där helig Kärlek (Caritas) lever och råder; men så snart den Kärleken (Caritas) dör, dör de frukter och fördelar som dygderna annars skulle ha gett.

Efter att dygderna har ”fötts levande” under beskyddet av Kärlek (Caritas), så förlorar de sedan livet genom dödlig synd.

Synden dödar som ett dött och dödligt hav allt som kommer nära det; ingenting av det goda som lever i själen kan existera när synden besitter själen eller växer runt omkring den. För synd har inte bara förmågan att ”ta över” men är dessutom så smittsam att den syndiga själens mest utmärkta dygder inte längre bär något livgivande: och även om syndarens agerande ofta har stor likhet med den rättfärdiga människans agerande, är de ändå  i själva verket tomma frukter fyllda med vind och damm, säger St. Francis De Sales.

Detta, säger han vidare, betraktas visserligen av Guds godhet och belönas till och med med temporära gåvor; men kan inte belönas av Gud med en evig belöning.

Dess frukter förgås på trädet och kan inte bevaras och ges till Gud, för de saknar ett sant värde. Så som det sades i Uppenbarelseboken om den i Sardis, som ansågs vara ett levande träd, men var ändå död, (Uppenb: 3:1) för han levde i synd; hans dygder var inte sanna levande frukter, utan döda skal, behagliga för ögat, men inte bra till att äta. 

Som St. Paulus skriver: ”Utan kärlek (Caritas) är jag ingenting, inget gagnar mig”; och

St. Augustinus:

”Lägg Caritas i ett hjärta och allt blir till gagn, ta bort Caritas och ingenting nyttjar."

Kättare väljer bland trosartiklar enligt deras smak och nöje som det verkar bra för dem: tro ett, men förkasta och förneka ett annat.

Katoliker omfamnar utan val, med försäkran och utan undantag, allt enligt Kyrkans tro.

Detsamma gäller kärlek (Caritas).

Det är kätteri i kärlek att välja bland Guds bud; att hålla ett och bryta ett annat: Han som sa: ”Du ska inte döda”, sade också: "Du ska inte begå äktenskapsbrott”.

Om du inte dödar, men begår äktenskapsbrott, så är det inte

av kärlek till Gud som du inte dödar, men det är av något annat motiv som gör att du hellre väljer detta bud än det andra; detta är kätteri i kärlek.

Om någon sa till sin vän att han inte skulle skära av vännens hand på grund av hans kärlek till honom men samtidigt tog ut hans öga och körde svärdet igenom vännens kropp, så skulle man undra vilken slags kärlek han trodde sig ha till vännen!

                                                 (St. Francis de Sales)

Gott kommer alltid och måste alltid komma från en helt sund grund, och ont från någon defekt. För att ha verklig kärlek måste den komma från en hel och universell kärlek, som sträcker sig till alla Guds bud, och om vi misslyckas med något bud upphör kärleken att vara hel och universell. Hjärtat som inte kan sägas vara kärleksfullt i sin helhet kan heller inte i vara helt bra.

Vi måste älska Gud med en särskild kärlek. Vi lär oss att vi inte bara ska älska Gud men att vi ska älska honom av hela vårt hjärta, sinne och själ och styrka!

”Det sanna måttet på vår kärlek till Gud, säger St. Francis av Sales, är att älska honom utan mått”.

Det är kärleken som ger ljus till varje dygd…kärlek ger liv till alla dygder för ingen dygd kan bli nådd utan kärlek;

"detta är den rena kärleken till Mig”,

säger Fadern till den heliga Katarina av Siena.

Vi älskar Gud med all vår kraft när vi hänvisar allt till honom; alla våra tankar, ord och gärningar.

St. Bernard av Clairvaux säger att

”tiden som vi inte tänker på Gud är bortkastad tid”.

Vår första tanke på morgonen när vi stiger upp borde vara på Gud, och om honom bör vi tänka på i allt vi gör under dagen. Allt som är vackert i skapelsen bör påminna oss om Skaparens härlighet. Till den som älskar Gud talar naturen med en röst som inte hörs för världen, men som är förståelig för den troendes öra.

Vi älskar Gud mer än någonting annat i världen om vi är beredda att, utan motstånd, ge upp allt som Gud ber oss om.

Gud är faktiskt vårt slutliga mål och syfte; allting på jorden är oss givna för att uppnå detta mål. Därför åligger det oss att vara beredda att ge upp dem för att få äga Gud - om Han så vill.

Vi måste då vara beredda att ge upp vårt kroppsliga liv, vi måste vara beredda att lämna våra vänner och släktingar, om Gud begär detta.

Därför att Gud kan jämföras med den pärla som kostar så mycket att man måste sälja allt för att få den (Matteus, 13: 46).

Gud prövar den rättfärdige människan för att se om hon älskar Honom mer än hon älskar denna flyktiga värld.

Han kallar oss alla till fullkomlighet men vi ser att vi inte har nått dit ännu! Vägen som är smal och svår att gå är kärlekens väg, men den måste gås, för det är vägen till Gud. Det är fullkomlighetens väg.

Vi behöver bön; andras bön och vår egen bön. Vi behöver Sakramenten. Och vi behöver Guds ord. Helgonen och kyrkofäderna har utarbetat Guds ord och givit oss Kyrkoläran som vi behöver för att förstå, hur vi ska gå för att komma till frid och glädje i våra hjärtan och till frid och glädje med Gud!

Vi behöver också den heliga Jungfrun Maria, Kristi Moder och vår Moder. Hon vet bäst hur man går fullkomlighetens väg och hon är den allra bästa ledsagarinna vi kan få.

Marias Lamm

Källor: St:a Katarina av Siena; Dialogue,

St. Francis de Sales; Treatise on the Love of God

Francis Spirago; The Catechism explained

Thomas of Aquinas: Summa Th.