Söndagsbetraktelse 9 maj 2021

Johannes 15: 9–17

Vid den tiden sade Jesus till sina lärjungar: »Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek.

Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra.«

Betraktelse

Vi har läst i Skrifterna och där lärt oss att ”Gud är kärlek”.

Verkligheten av Guds kärlek för oss, inte bara som en vetskap huvudet, tränger in i djupet av våra hjärtan i förhållande till hur vi besvarar Guds lag, lyder Hans lära, och i förhållande till hur vi överlämnar oss till Honom.

Gud är själva definitionen på kärlek.

Kärlek består inte i att vi har älskat Honom men att Han först har älskat oss, skriver Aposteln, Hans kärlek till oss är inte abstrakt men konkret, i en Person: Jesus.

Innan vi söker att kontemplera oss fram till Guds kärlek i höjderna, så är det gott att betänka hur mycket i våra liv som kommer till oss, ur ingen annan källa än, Guds kärlek.

Den oundvikliga sanningen är att Guds kärlek är allt i vårt liv.

Förmågan att se ens liv i det ljuset beror på hur övertygade vi är i vår tro och hur mycket Guds kärlek har uppenbarats för oss.

Kan vi, efter varje händelse vi ser tillbaka på, inte bara i det långt förflutna men också det som är nu, säga med psalmisten; ….”för Hans kärlek varar i evighet”:

Han gav mig liv - för Hans kärlek varar i evighet..….

Den gudomliga vägen att lära känna Gud genom kärlek är Vishetens Gåva.

Under det att vi närmar oss den förtärande elden som ju är Gud själv, blir vi mer och mer

medvetna om vår synd.

Vi kan aldrig, i detta liv, riktigt förstå Guds kärlek till oss, och ännu mindre förstår vi det om vi inte först inser hur ofantligt stort vårt elände är!

För om jag ser mig själv som ganska fullkomlig så vet jag ingenting om Guds tålamod med mig.

Hans tålamod med oss talar volymer om Hans kärlek.

Vi är ofta väldigt lite medvetna om hur mycket vi ignorerar Honom, trotsar Honom,

är Honom otacksamma i tro om att det är vi själva som gör och klarar det mesta i våra liv.

Det är tillbörligt och rätt att ständigt tacka Gud -för allt!

Att Han har gjort det så lätt för oss att få förlåtelse för våra synder  är en gåva Han ger oss

därför  att ”Hans kärlek varar i evighet".

En god vana, som vi kan träna oss till, är att ständig tacka Honom för allt: 

för det som gläder oss och för det som sårar oss...

efter att ha fått äta ett äpple, en apelsin, en smörgås låt;

”tack Fader!”, ljuda i våra hjärtan!

Ock så med allting.

Bordsbön är elementärt, både före och efter vi ätit.

Hur stort det är att leva med Gud i centrum av ens liv, alltid och överallt och i förhållande till alla!

Uppmärksamhet till Guds kärlek och tacksamhet till Honom, är nödvändigt för

ett andligt och fruktsamt liv.

Kärleken vi vill ha och får ta emot kommer från den korsfäste Kristus.

Hans kärlek föder oss på nytt, inte bara en gång men om och om igen, allt djupare, högre, bredare..

För att bli kvar i Gud eller för att kunna börja lev ett liv i Gud är helig-görande nåd nödvändig.

Helig-görande nåd kommer till oss i dopet och blir kvar i oss

så länge vi inte låter dödlig synd ligga och förtära våra andliga själar.

Att helga vårt eget inre liv är nödvändigt för att bära frukt och för att,

i sanning, kunna älska varandra.

Sann kärlek har med offer att göra därför att kärlek förvandlar oss till att hellre ge än att få,

först och främst ge Gud det Han har rätt att få, och därefter ge Honom mer än vad Han har rätt till.

Att älska Gud är att låta sig bli omvänd för att kunna bli kvar i Jesu kärlek, för

”Han har utvalt oss, innan jorden grund var lagd,

för att vara heliga och utan fläck inför Honom”.

Guds första språk är Ordet och däri är kärleken, glädje är Guds bestående salighet,

Hans härlighet delar Han med oss i Hans Son i deras gemensamma kärlek som är den Helige Anden.

”Detta har jag sagt så att Min glädje ska vara i er och er glädje bli fullkomlig".

Glädje är att veta sig vara älskad av Gud och vara kallad Hans vän.

Barnen i Fatima, 7, 9 och 10 år gamla, gjorde uppoffringar för själars frälsning;

låt oss lära oss vad det menas med att älska: Guds kärlek till oss är inte abstrakt men konkret.

Barnen i Fatima förstod det, låt oss be att vi förstår det lika väl som dem.

Marias Lamm