Anonym, “St. Francis de Sales,” Château de Bussy-Rabutin (foto: Public Domain)

Vi är alla nybörjare på det teologiska området och har det gemensamt att ingen av oss klarar oss utan tron, hur mycket av experter vi än är. Teologi är att försöka veta mer om Gud. Det finns ett i sten hugget 1100-tals uttalande av S:t Anselm av Canterbury som säger att teologin inte kan vara något annat är tron, som oupphörligen försöker förstå.

Det är inte samma sak som när det gäller att förstå ett mer eller mindre lösligt problem. Teoretiskt finns i alla fall ett svar beroende på den tid och de pengar man är beredd att kosta på sig. Vill vi få en astronaut ut i rymden är det helt beroende av vetenskaplig raketkännedom men också av underbyggd beslutsvilja och investerade pengar. Har vi det kan vi genomföra vår plan. Det är annorlunda med mysterierna. Inte ens de bästa begåvningarna rår på dem eftersom de inte utgörs av den nakna materien. De kommer alltid att vara utom räckhåll för den mänskliga intelligensen. Det är betydligt mer utmanande att fundera ut hur människan ska kunna fungera med andra människor på jorden, än att skicka en människa till månen och hämta hem månsten till forskarna att undersöka.

När någon man tycker mycket om ligger för döden tjänar det ingenting till att fråga patologen som ska definiera dödsorsaken hur cancern avslöjades och varför den uppstod. Vår fråga är i alla fall inte medicinsk utan metafysisk. Varför måste vi dö? Varför finns döden egentligen? Varför inte bara livet? Ett liv som är så intensivt levande att det springer fortare än döden?

Frank Sheed ville för många år sedan i sin Theology For Beginners söka förståelse för mysteriets hela natur och menade att ”mysterium inte är det samma som en sanning vi inte kan veta något om, utan en sanning vi inte kan veta allt om”. Med andra ord ska mysteriet inte tolkas som mystifiering, utan snarare något vi inte till fullo kan utforska och förstå även om Gud själv uppenbarat det för oss.

“Hjärtat”, som Pascal brukade säga, ”har sina skäl som förnuftet inte känner till.” Och om det nu skulle vara Guds hjärta? Då kan det inte finnas något slut på mysteriet.

En anonym dikt från 1400-talet uppfattar återhållsamt vad det handlar om: 

En Gud! Kan han då dö?

En död? Kan han då leva?

Vem kan klokt ge svar?

Har förnuftet några skäl att ge oss?

Gud, själv förnuft, lär oss.

Mänskors klokhet stilla tiger.

Klokhet lär förnuftet tiga.

Tro bara, tystnaden skall tala!

Vad händer när det man ber oss tro på, eller bara direkt blir tillsagda att tro på, blir som ett elände och inte bara ett mysterium? När sanningen, eller det andra försäkrar oss är sanningen, blir en plåga? Vad förväntas en man eller en kvinna som tror i en sådan situation? Kan man komma ifrån det eller måste man bara ge efter? Också när man inte kan svara med sin egen trosmedvetenhet? Om det inte fungerar? Förtvivlar man?

Ett upprivande, och upplysande exempel på vad jag vill komma fram till kommer från ett mycket stort helgon, nämligen Frans av Sales, som levde för mer än fyra hundra år sedan. Som ung och ivrig teologistudent började han tro att Gud förutbestämt honom till evig fördömelse. Lärarna vid Sorbonne hade lyckats övertyga honom att han, trots sin stora och hängivna kärlek till Gud, aldrig skulle få se hans ansikte.

“Han föll,” skriver S:ta Johanna Franciska av Chantal (som tillsammans med biskopen Frans av Sales var grundarinna av Visitationssystrarna år 1610, övers. anm.), ”i stor frestelse och extrem själslig ångest. Det tycktes honom vara ett ofrånkomligt faktum att han var fördömd och att det inte fanns någon frälsning för honom.”

Han var så säker på vad han förlorat att ingen upplevelse av all den Guds kärlek han tidigare så ofta åtnjutit, kunde göra något åt det. ”Måste jag alltså,” frågar han, ”berövas den nåd jag fått av honom som låtit mig smaka så ljuvliga ting i sin vänskap och som visat sig så kärleksfull mot mig?” Svaret var, för de Sales, tyvärr ja. Med denna tätpackade oroande och orubbliga övertygelse vädjar han i en bön som inte är mindre häpnadsväckande än själva förkastelsedomen:

O, Gode Gud! Vad som än händer, låt mig, Herre, åtminstone få älska dig i detta livet, om jag inte kan älska dig i det eviga.

Finns det då ingen utväg? Det måste ju finnas eftersom alternativet utan en lösning verkar vara förtvivlan. Att evigt förlora Gud. Kampen pågår i två månader, från december 1586 till januari 1587, och är hela tiden outhärdlig för Frans. Fram till en dag då, som Moder de Chantal berättar, ”det behagade den gudomliga försynen att befria honom.”

Hur märktes det? Frans fick svaret strax efter att han gått in i kyrkan Saint-Etienne-des-Gres i Paris och till ett sidokapell tillägnat den Svarta Jungfrun. Där öppnade han sitt hjärta i ett heroiskt överlämnande och sa till Gud, att om ”jag måste fördömas som en av de fördömda därför att mina gärningar kräver det, då måste jag förbannas och inte kunna se ditt ljuvaste anlete, men hör åtminstone min bön att inte behöva höra till dem som vill förbanna ditt heliga namn.”

Därefter lyfter han ner en tavla med bönen Memorare som hänger på räcket.  Så fort han bett bönen upphörde frestelsen på ett enda ögonblick. ”Han fann sig”, skriver Moder de Chantal, och ”var helt och fullt botad, och han tyckte det var som om sjukdomen föll av honom som hudflagorna på en spetälsk.”

Det var Pascal som en gång sa att skälet Gud hade att instifta bönen var att han till sina skapade varelser skulle kunna överföra en särskild värdighet ”att vara orsak till något”. Vi gör det bokstavligen på ett sätt som Gud menat för att vi skulle förstå vad bönen gör med oss. Genom att vi ber skall något alltid ske. När det är Maria vi ber till, tänk vilka underverk vi skulle kunna åstadkomma i lagen om orsak och verkan, eftersom hon förenar oss med sig i bön till vår gemensamme Fader i himlen!

Att välja rätt bön är naturligtvis en god hjälp. Moder Teresa brukade ofta be vad hon kallade ”den flygande novenan”. Hennes helighet var av ett annat slag än Frans av Sales´, men inte mindre för det, och hennes bön bestod av först nio Memorare och sedan en tionde som tacksägelse till Maria för bönhörelse efter novenan. Hon måste verkligen ha litat på Vår Frus förbön. Då kan vi tänka på Lilla Blomman, med hennes gränslösa tillit till Gud, och på vad hon sagt en gång: ”Man får så mycket av Honom som man hoppas på.”

Regis Martin

Till svenska, augusti 2025, Göran Fäldt

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här