Predikningar Thomas Idergard

”Katolska kyrkan inbjuder alla till enheten i tron som sedan närs av Livets bröd" Kära systrar och bröder i Kristus, Tron på att Gud genom mirakel kan ingripa i världen, i alla dess naturliga ordningar, är en nödvändig följd av tron på att Gud som skapare och därmed herre över materien. Men idag kan vi t o m höra kristna tvivla på ögonvittnesskildringarna om Jesus mirakel för att de inte kan förklaras med empirisk vetenskap. Då glömmer man att själva poängen med ett mirakel är att det inte kan förklaras med våra metoder för att mäta orsaker och samband.

”Tänk på att Gud ska göra upp med de dåliga herdarna, och följ den Gode herden - men inte alla präster". Kära systrar och bröder i Kristus, I Gamla Testamentet liknas Israels folk, Guds första förbundsfolk, vid en fårhjord för vilken Gud kallade herdar, religiösa och politiska ledare, att på Guds uppdrag skydda folket och sörja för dess behov, inte minst andligt. Vår första läsning ur profeten Jeremias bok, riktade hård kritik mot dessa herdar för att ha misskött uppdraget så att folket i sin tur inte kunde uppfylla förbundets syfte: att ge ett levande vittnesbörd till resten av världen om Israels Gud.

”Handling i fattigdom och tillit förvaltar arvet rätt”. Kära systrar och bröder i Kristus, Dagens läsningar påminner oss om att vi som kristna både har fått del av en enorm rikedom, och är sända att deladen med alla som vill ta emot den. Vår andra läsning hämtades från Aposteln Paulus brev till Efesierna. Detta brev är utformat som en undervisning för nydöpta, där den Helige Ande, förmedlad i dopet, beskrivs som ”ett sigill” – en själslig märkning av tillhörigheten till Jesus Kristus – och som ”borgen för” ett ofattbart stort arv: delaktigheten i hans död och uppståndelse. Ett arv som det, i likhet med ett materiellt arv, är upp till oss att förvalta.

”Var annorlunda än andra och lämna bekvämlighetszonen!” Kära systrar och bröder i Kristus, Andra Vatikankonciliet beskriver kallelsen till Kristus efterföljd som en profetisk uppgift[1] som förutsätter det Jesus i Matteusevangeliet kallar för att tyda ”tidens tecken”[2]. Det är inte detsamma som att leta efter spektakulära händelser utan handlar om att förstå hur det som händer, både det som är vanligt och ovanligt, pekar på vad som uppfyller Guds löften om frälsning i Jesus Kristus, och bekräftar den eviga sanningen om Gud, och därmed om människan, uppenbarad i Jesus liv, död och uppståndelse. Liksom om att förstå vad som är motsatsen.

Tecknen på hur tron på Kristus verkligen helar. Kära systrar och bröder i Kristus, I dagens evangelium hör vi berättas om två olika mirakel av Jesus. De hänger ihop kronologiskt men främst tematiskt. Båda visar på Jesus totala makt över fysisk sjukdom och död, som bekräftelse av att han inte är en i raden av profeter eller goda förebilder, utan Gud, den som har skapat allt ur intet och därför har makt över allt, fullständigt närvarande i en människa. Därför är det bara Jesus Kristus som visar vägen till evigt liv.

Mission och tjänst för kristen enhet. Kära systrar och bröder i Kristus, Med dagens högtid påminner Kyrkan sig om att hon är byggd på apostlarnas grund, och primärt då Petrus bekännelse och Paulus mission. De båda apostlafurstarna led martyrdöden i Rom under Neros förföljelse på 60-talet. Det förklarar den romerska kyrkans överhöghet över alla andra kyrkor. En överhöghet som, tvärtemot vad som brukar påstås i antikatolska framställningar, den historiska forskningen visar var etablerad mycket tidigt.

Kära systrar och bröder i Kristus, Att tro har två komponenter. Den första är tillit, att tro, i meningen lita, på någon. Den andra är det man tror på, dvs vad man håller för sant. I kristendomen är dessa helt sammanflätade: Vi litar på att Jesus Kristus kan föra oss till evig gemenskap med Gud, bortom synd och död, eftersom vi håller det för sant, vad de första ögonvittnena och Kyrkan påstått från första början, nämligen att Jesus inte är en vanlig människa utan Guds son, Gud själv inkarnerad, sann Gud och sann människa. Som har uppstått från döden. Som förblir närvarande i världen genom sin Kyrka som han själv har grundat för att människor alltid ska få möta samme uppståndne Herre, Jesus Kristus, den enda sanne Herren.

Den verkliga omställningen av vårt sätt att leva. Kära systrar och bröder i Kristus, I centrum för dagens högtid står den Heliga Eukaristin, som Andra Vatikankonciliet, det senaste av Kyrkans 21 koncilier, kallat ”det kristna livets källa och höjdpunkt”. Det ser vi, när vi förstår Eukaristin både som en måltid och ett offer, och hur de båda aspekterna hänger ihop. ”Offer” är inget ledord i vår kultur som ständigt understryker att man ska ”ta för sig”. Men den gudomliga kärlek och det gudomliga liv som Eukaristin bär till världen, bygger helt på ett offer – Jesus offer.

Jesus nya och fördjupade närvaro i världen och i ditt liv. Kära systrar och bröder i Kristus, Med sin himmelsfärd har Jesus inte försvunnit, upp och bort. Efter uppståndelsen och med sin helt omvandlade, nu fullkomnade, men fortsatt kroppsliga existens, tillhör han vad vi med vår begränsade förmåga kan förstå som en helt annan dimension av det som existerar. Att Jesus har satt sig ”på Guds högra sida” i himlen, som evangeliet uttryckte det, är judiskt bildspråk för att ha makt. Och för att ha makt, vara ”konung över hela jorden … på sin heliga tron”, som dagens responsoriepsalm uttryckte det, måste man ju på något sätt garantera närvaron av sin vilja i det man styr över. Dagens högtid handlar därför, kanske paradoxalt, just om Jesus närvaro i världen, i alla tider. Också i vår.

Herrens och Kyrkans bud visar kärleken och ger lycka. Kära systrar och bröder i Kristus, Nyckelorden i dagens evangelium är ”glädje”, ”bud” och ”kärlek”. De hänger ihop: Om ni håller mina bud, blir ni kvar i min kärlek … för att min glädje skall vara i er”, som vi hörde Jesus säga. ”Glädje” och ”bud” kanske vi inte automatiskt associerar med varandra. Men när den Helige Thomas av Aquino, Kyrkans kanske störste teolog och filosof, på 1200-talet skriver om mänskligt handlande, menar han att det som människan ytterst söker och strävar efter, oavsett tid, ålder, tro osv, faktiskt just är glädje, lycka. Allt annat som vi gör får sitt värde av hur det leder dit: Varför vill du studera till läkare?