Predikningar Thomas Idergard

”Ödmjukhetens lag". Kära systrar och bröder i Kristus, Som alla andra riken styrs också Guds rike av lagar. En av de absolut viktigaste beskrivs av dagens läsningar: lagen om ödmjukhet. Den som innebär, som vi hörde av Jesus själv i evangeliet, att den ”som ödmjukar sig skall bli upphöjd”. ”Upphöjd” betyder här, för att tala med vår första läsning ur Syraks bok, att få ”nåd hos Herren”, del av Guds eviga liv. Något högre kan ju inte finnas!

Jesus kärleks eld helar genom att båda döma och omfamna. I dagens evangelium hörde vi Herren säga att han ska ”tända en eld på jorden”.  Formuleringen på grekiska, evangeliernas originalspråk, är egentligen starkare: ”kasta en eld”. Vidare hörde vi honom säga att han inte ska skapa fred utan ”splittring”. Med de här orden av Jesus framstår Gud som hård och dömande. Och att vara ”dömande” är nog vår tids enda last. Men idén att Gud för att han älskar oss också borde älska allt vi gör, stämmer inte med vad Bibeln eller den kyrkliga traditionen lär oss. Inte heller stämmer det att vi skulle möta en hård Gud i Gamla Testamentet men en snäll i det Nya.

Vår kropp – en gåva för att uttrycka Skaparens vilja. Kära systrar och bröder i Kristus, I dagens kollektbön bad Kyrkan Gud om att vi med blick mot himmelens härlighet en gång ska få ”dela den med” Jungfru Maria, och, som hon, ”med kropp och själ”. Jungfru Marias upptagning är ett exempel på vad som kallas för ”dogmutveckling” i den Katolska kyrkan. Utveckling av en dogm, trossats, handlar inte om att Kyrkan ändrar sin lära jämfört med den som apostlarna tog emot av Herren, så att Kyrkan plötsligt skulle motsäga sig själv.

”Tilliten till Jesus ger tilliten till Kyrkan som trogen förvaltare, aldrig uppfinnare". Kära systrar och bröder i Kristus, Tro är, till att börja med, detsamma som att hålla något för sant; att tro på något. En ”trygg förvissning”, enligt vår första läsning ur Salomos Vishet, ”om det vi inte kan se”, som andra läsningen ur Hebréerbrevet preciserade det. Denna typ av tro är faktiskt också, fastslog redan filosofen Platon, en nödvändig början på vetande: man håller något för sant som man sedan försöker verifiera med olika metoder.

Alla är välkomna att vandra med Jesus i hans kyrka. Kära systrar och bröder i Kristus, Dagens högtid ger oss anledning att reflektera över den Heliga Eukaristin, som Andra Vatikankonciliet betecknar som ”det kristna livets källa och höjdpunkt”. Apostlarna och de första lärjungarna såg en man som de genom tro bekände som Gud. Vi ser bröd som vi genom tro bekänner vara denne person; Jesus Kristus, vars slutliga och eviga offer blir närvarande för oss för att komma in i vår materia och omvandla den, så att vi redan i tid och rum dras in, och blir delaktiga, i Guds eviga liv. Det som är helt oberoende av tid och rum.

Kristen frihet är mer och större än juridisk frihet. Kära systrar och bröder i Kristus, Det är lätt att glädja sig åt julen och påsken, bl a för de konkreta händelser högtiderna uppmärksammar. Med Treenigheten är det nästan på motsatt vis.

Att se ”den dyrbara friskheten” i allt. Kära systrar och bröder i Kristus, Med sin himmelsfärd har den uppståndne Jesus gått ur det synliga, och fört den skapade materian in i Faderns osynliga realitet. Det utlöser ett slags andlig kedjereaktion genom vilken den Helige Ande direkt erbjuds den synliga, skapade materian. Den Helige Ande är kärleksbandet mellan Fadern och Sonen i Guds Treenighet. Ett band så starkt att det i sig agerar, så att, som Jesus beskrev i evangeliet, den Kristustroende förmås att leva sin tro; ”hålla mina bud … bevar[a] mitt ord”. Eller som Aposteln Paulus utvecklade i andra läsningen ur Romarbrevet: Anden ”dödar kroppens gärningar” och gör oss till ”Guds arvingar”.

Enhet i både sanning och kärlek. Kära systrar och bröder i Kristus, Påsktiden börjar närma sig sitt slut med firandet av Kristi himmelsfärdsdag i torsdags och Pingsten, den Helige Andes utgjutande, om en vecka. Med dagens läsningar är det som att vi stannar upp i väntan och bön, tillsammans med hela Kyrkan. Vi kunde i evangeliet lyssna till ett utdrag ur Jesus bön kvällen före hans lidande, den s k översteprästerliga förbönen, där han ber för sina apostlar och för alla som kommer att tro på honom genom deras vittnesbörd, dvs också för oss.

Kristen ödmjukhet uttrycks i mission. Kära systrar och bröder i Kristus, När apostlarna hade sett Jesus försvinna ur deras synfält för gott, återvände de till Jerusalem ”under stor glädje”, hörde vi i evangeliet nyss. Ingen sorg, ingen förvirring, ingen oro. Nej, ”stor glädje”. Av det kan vi dra en viktig slutsats om innebörden i denna högtidsdag. Jesus har inte ”åkt upp, bort och iväg” till en distanserad plats. Han har dragit sig undan den synliga realiteten för att kunna vara helt och överallt närvarande i den osynliga.

”Att bevara Jesus ord - i Kyrkan och i mitt liv". Kära systrar och bröder i Kristus, I dagens evangelium talar Jesus om Guds Treenighet. Den förklarar nämligen vem Jesus är och hur hans röst samtidigt är rösten hos den som har skapat allt, upprätthåller allt, och vet vad allt, också vi och våra liv, har för mening. Vårt kristna livsprojekt är inte att hitta på vår egen mening utan att söka Guds vilja och allt bättre försöka omfamna och förverkliga den i våra liv. Bara när vi finner den av Gud uttänkta platsen i hans stora drama, helt unik för var och en av oss, skapad för oss men inte av oss, kan vi leva med mening.