september 2015

Kära bröder och systrar, Flyktingströmmarna har redan nu visat att kristendomen lever hos folken, om inte så tydligt i tron och praktiserandet av tron som i gärningarna, åtminstone i viljan att göra något för andra. ”Tusentals människor hjälper redan nu flyktingar, inte bara materiellt, utan också genom sin hjälp med myndigheter, med språkundervisning, integration, fritidsaktiviteter”, sammanfattar de nordiska katolska biskoparna i ett upprop. Samtidigt finns oroande ”tecken på rasism och främlingsfientlighet” här och var i samhällsväven.

Kära bröder och systrar, När vi nu närmar oss biskoparnas stora möte i Rom och frågorna om den kristna familjen har vi tillfälle att upptäcka vad det är som gör den kristna familjen till en särskild form av gemenskap mellan personer i kärlek. Ja, en gemenskap som fått värdigheten av ett sakrament! Det är inte minst viktigt för oss som katoliker att förstå vad detta egentligen säger, eftersom våra bröder och systrar i de evangeliska kyrkorna inte vill kalla föreningen mellan man och kvinna sakrament. Just frånvaron av den sakramentala förståelsen gör det möjligt för dem att acceptera föreningar mellan personer av samma kön, vilket för oss är en definitiv omöjlighet. En av de stora utmaningarna i vår tid för äktenskapet och familjen är just detta förhållande att kristna i andra kyrkor kan acceptera samkönade föreningar och till och med kalla dem äktenskap.