23:e söndagen "under året". Predikan inför Familjesynoden 2015

Vilken är styrkan och kraften i det kristna äktenskapet? Vad är dess skönhet?

Kära bröder och systrar,

När vi nu närmar oss biskoparnas stora möte i Rom och frågorna om den kristna familjen har vi tillfälle att upptäcka vad det är som gör den kristna familjen till en särskild form av gemenskap mellan personer i kärlek. Ja, en gemenskap som fått värdigheten av ett sakrament! Det är inte minst viktigt för oss som katoliker att förstå vad detta egentligen säger, eftersom våra bröder och systrar i de evangeliska kyrkorna inte vill kalla föreningen mellan man och kvinna sakrament. Just frånvaron av den sakramentala förståelsen gör det möjligt för dem att acceptera föreningar mellan personer av samma kön, vilket för oss är en definitiv omöjlighet. En av de stora utmaningarna i vår tid för äktenskapet och familjen är just detta förhållande att kristna i andra kyrkor kan acceptera samkönade föreningar och till och med kalla dem äktenskap.

För var och en som förbereder sig till katolskt äktenskap och för alla som lever i äktenskap är detta med ”gåvan av sig själv” ett mysterium man närmar sig i olika steg. Vad är det att vara ”gåva”? Vad är det att ge sig själv som gåva och att ta emot den andre som den andres gåva, kroppsligt och andligt? Är det en mänsklig idealbild eller en självvald livsstil, ett slags ”livskvalitet”.

Om det vore så skulle hela den katolska äktenskapsläran vara en illusion, en vacker sådan, men en illusion eftersom den är uppfunnen av människan själv.

Om vi skulle bygga det äktenskapliga livet på sådana tankar skulle vi bygga på sanden och inte på klippan. En sådan relation faller snart ihop därför att den saknar en inre kraft, som inte kommer från människan, utan från Gud.

Grunden för vår tro är tron på Treenigheten. Det är just i äktenskapets syn på mannen som gåva till hustrun och hustrun som gåva till mannen i kärlek, som kärleken mellan Fadern och Sonen i den Helige Ande blir möjlig att förstå. Om nu Gud har skapat människan efter sin Avbild och lik sig själv måste också förbundet mellan mannen och kvinnan i äktenskapet vara en avbild av Gud, eller rättare sagt av den gudomliga kärleken.

Vi säger i trosbekännelsen att den helige Ande utgår av Fadern och Sonen. Vi säger att Sonen är född och inte skapad av Fadern. Vår tro kan lättare förstå mysteriet att Anden utgår från Fadern och Sonen. Men när vi säger att Sonen föds av Fadern kan vi tro att Sonen är en del av Fadern som Fadern skiljer från sig själv. Det är en omöjlighet för tron. Sonen är Gud av evighet, varken före eller efter Fadern och Anden, varken över eller under. Födandet måste förstås som själva kärlekens väsen. Gud är kärleken, försäkrar ju Johannes evangelisten. Men vad är då kärleken om den inte kan förstås som Faderns väsen som gåva. I själva verket är det hela Treenighetens väsen att vara gåva, oreserverad och fullkomlig, som förklarar kärlekens väsen. Den föder, den skapar, den expanderar i skapande skönhet. Sonen, Gud och människa, upptar den kristna familjen i sig själv och sätter på den helighetens sigill.

Den kristna familjen, föreningen mellan döpta, öppen för nytt mänskligt liv, måste i verkligheten vara en Avbild av Treenigheten eftersom människan är skapad till Guds avbild och lik Gud. Det går alltså inte som katolskt troende att begränsa avbilden till den enskilda individen. Avbilden handlar hela tiden om gemenskapen med den andre i självutgivande mänsklig kärlek. Det är därför Kyrkan tror att Gud upphöjt det äktenskapliga förbundet mellan en man och en kvinna till värdigheten av ett sakrament. Amen.

Diakon Göran Fäldt