Predikan 22 söndagen under året 2025
”Ödmjukhetens lag"
Syr 3: 17-18, 20, 28-29; Ps 68; Heb 12: 18-19, 22-24; Luk 14: 1, 7-14
Kära systrar och bröder i Kristus,
Som alla andra riken styrs också Guds rike av lagar. En av de absolut viktigaste beskrivs av dagens läsningar: lagen om ödmjukhet. Den som innebär, som vi hörde av Jesus själv i evangeliet, att den ”som ödmjukar sig skall bli upphöjd”. ”Upphöjd” betyder här, för att tala med vår första läsning ur Syraks bok, att få ”nåd hos Herren”, del av Guds eviga liv. Något högre kan ju inte finnas!
Ödmjukhet har inget att göra med att sväva på sanningen eller att inte stå för sin övertygelse av rädsla för att ”pracka på andra min tro”. Tyvärr vill ibland icke-kristna, som inte vill höra om eller behöva ta ställning till den kristna tron, få kristna att tro att det är så. Men om det nu vore så skulle det inte vara ödmjukt att missionera, vilket ju är Jesus enda uppdrag till Kyrkan. Och då skulle inte heller Jesus vara ödmjuk.
Men nu är Jesus tvärtom själva modellen för ödmjukhet, som betyder att inse och bejaka sanningen: Att vi är skapade ur intet, och att själva vår existens är beroende av Gud. Och att vår hållning till Gud präglas av den insikt som den amerikanske, katolske filosofiprofessorn och författaren Peter Kreeft en gång beskrev som sammanfattning av hela Bibeln: ”Hallå allihopa, det är jag som är Gud – inte ni!”. Något som första läsningen bekräftade med att framhålla att det är ”de ödmjuka” som prisar Herren för att de verkligen förstår att ”stor är Herrens makt”.
Lagen om ödmjukhet går därmed direkt emot det i oss själva och världen som vänder sig bort från Gud. Ödmjukheten som livshållning är därför svårsåld och svårsmält, särskilt i en tid och kultur som sätter individens känslor och vilja i centrum, påstår att världen och jag själv är och blir det jag just nu råkar vilja eller ”känna för”, och uppmanar oss att ”ta för oss”, av varandra, och oss själva, så mycket vi bara kan.
Den sanna ödmjukheten är så fundamental att Jesus framförallt lär oss den genom sitt sätt att leva den, ja, själv vara den, genom sitt lidande och sin död. Han, Ordet som skapat allt, blir människa och kommer till det han själv har skapat. Där tar han den sämsta plats som kan tänkas – den dömde förbrytarens – och går frivilligt in i den mest förnedrande död som då fanns – korsfästelse – efter att korruption, feghet och lögner släpat honom och all hans heder i smutsen.
Men eftersom han ödmjukat sig så fullständigt – trots att han om någon skulle kunnat ha motsatt hållning – för att gå i närkamp med mörker och död och öppna en väg för oss syndare bortom det, har han förhärligats i sin uppståndelse och blivit ”förmedlaren av ett nytt förbund” som andra läsningen ur Hebréerbrevet påminde om.
I detta förbund erbjuds ”ett hem”, befrielse och ”lycka”, som vi hörde i responsoriepsalmen, åt faderlösa, änkor och fångna. Dessa grupper omnämns inte, varken här eller på andra ställen i särskilt Gamla Testamentet, för att säga att alla vi som inte tillhör dem inte skulle ha något att hämta hos Gud. Nej, de manifesterar istället livssituationer där människor måste ödmjuka sig i meningen inse att de inte själva styr över sina öden, att de är beroende av andra, och inte autonoma individer.
Vi påminns så om att det också egentligen, på djupet, gäller oss alla. Att inte inse det är att bedra sig själv. Och att inte agera efter det är att begränsa verkningsfältet för Guds kärlek. Den som vill ha, ja behöver, vår samverkan för att kunna verka i världen. För det är precis vad Jesus menar med sin avslutande uppmaning till värden i dagens evangelium: Just för att egot då inte kan matas med gentjänster är det den yttersta formen av ödmjukhet att sträcka ut en hand, på det sätt som är möjligt för en förstås, till den som är helt beroende av min generositet för en något mer dräglig tillvaro. Och när kärleken, viljan av den andras bästa bara för hans eller hennes egen skull, som den andra, så kan flöda genom mig p g a ödmjukheten, kan jag förstå hur jag, om inte för mitt materiella välstånd så för min gemenskap med Gud, min frälsning, är beroende av andra.
Lagen om ödmjukhet påminner om att det goda vi har, och kan göra något av till glädje och nytta för både oss själva, förstås, och för fler, är gåvor från Gud. Och därför ämnade att användas i tjänst för Guds rike. För att uttrycka Guds vilja.
När Jesus på flera andra ställen i evangelierna uppmanar oss att bli som barn för att kunna komma in i Guds rike, är det en enkel beskrivning av den sanna ödmjukheten. Den som bygger på tillit och, faktiskt, lydnad, något man kan kräva av barn. Gud, som har skapat och gett oss allt vi har, vet bättre än vi själva vad som främjar vårt eviga väl. Och det är inte vår bekvämlighet här, även om sådant ibland kan vara en välkommen effekt av att annat är rätt ordnat, men långt ifrån självklart och alltid bara en bonus; ingenting som Gud egentligen garanterar oss här med tanke på arvsyndens skada i oss och världen. Målet är istället vår befrielse från denna skada genom vår kroppsliga uppståndelse och vårt eviga liv hos Gud.
Sann ödmjukhet är således i ordet bästa mening glad, därför att den öppnar dörren till gemenskapen med Gud. Men vi kan inte skaffa oss den på egen hand. Vi kan bara ta emot också den som gåva, att stegvis förstå och alltmer bejaka, växa in i. Som något som förändrar och omvandlar oss inifrån och ut.
För gåvan är Jesus Kristus själv, i Kyrkans sju sakrament och oförändrade kärna av förkunnelse från apostlarna som undervisades direkt av Herren. En lära som uttrycker både det som öppnar oss för Gud och det som blir konsekvensen av att vi tagit emot hans Ande; men också varnar för vad som för oss bort från Gud. Jesuitordens grundare, den Helige Ignatius av Loyola, betonar i sina Andliga övningar sambandet mellan vad han ser som den grundläggande formen av ödmjukhet – viljan att låta Guds vilja råda helt i ens liv – å ena sidan, och insikten att den Katolska kyrkan genom sin tro och lära talar på Jesus Kristus uppdrag, och viljan att ta emot all den hjälp som hon erbjuder närhelst jag behöver det, å den andra. Som t ex när jag inte skulle förstå eller först sympatisera med något Kyrkan lär. Då kallar ödmjukheten mig inte att gräva ner mig i eller, ännu värre, utåt kokettera med mina ”åsikter”, utan istället att försöka lyssna och omfamna vad 2000 år av helig tradition från apostlarna säger som en högre visdom än min egen. Trots, ja, i synnerhet, om det kräver uppoffringar.
Så, kära vänner, ödmjukhetens lag, Jesus Kristus själv, vill alltså hjälpa oss att bli människor fullt ut, genom att Guds avbild i oss får blomma till vår likhet med Gud, och därmed i evigt liv. Amen.
pater Thomas Idergard
