Predikningar Ingmar Svanteson

”Gläd dig i din ungdom”, säger Predikaren, ty snart kom­mer den tid då man ”fruktar varje backe”, den tid då ock­så en trappa blir omöjlig att ta sig upp för. Predikaren beskriver ålderdomens ve­dermödor med bistra bilder. Stoftet skall snart vända åter till jorden. Gråtarna vän­tar redan på gatan. Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predi­karen.

”Allt har sin tid.” Predikaren särskiljer olika tider för olika handling­ar. Det är hans beskrivning av människans villkor, men det är också en klok re­gel. In­te göra allt samtidigt utan ge varje syssla sin tid. Att hålla kloka gränser för dagens olika gö­romål. Abboten i klostret skall ”reglera och ordna allt (tider för bön och läsning, för arbete och mål­ti­der) så att det tjänar själarna till frälsning.”

”Allt är fåfängligt! Inget nytt sker under solen.” Predikaren i Gamla Testamentet låter som dyster pes­si­mism. Allt tycks vara ett enda tröstlöst kretslopp. Men är det inte snarare realism? En titt i historien be­kräftar att män­niskans villkor är sig märkligt lika, trots alla ”nyheter”.

Meningen i det som händer. Dagligen översköljs vi av information, mer än vi kan sortera och förstå. Finns det någon mening i det som händer, eller är det bara en blind utveckling, styrd av främmande makter, av slumpen, på väg mot det ofrån­kom­liga slutet? – Dagens tre läsningar antyder en djupare me­ning. Den första läsningen ur Vishetens bok berättar om en man som misshandlas och plå­gas, sådant som vi ofta kan läsa om.

”Följ mig! Och Matteus steg upp och följde honom.” Vi kan höra Jesu röst och vi kan föreställa oss vad som hände med Matte­us när han hörde Jesu ord. Men det måste ha varit något mer än den yttre rösten. Mat­­teus måste också ha hört något mera, något som träf­fade hans hjärta. ”Böj ditt hjärtas öra,” säger Benedictus. ”Hör, du som har öron att höra, hör vad Anden säger till församlingarna.”

Till vilken kategori hör vi? ”förståndiga kristna” eller ”dårar för Kristi skull”? De kristna i Korint hade fått stora andliga gåvor, men Pau­lus är bitande ironisk när han kallar dem ”förståndiga kristna”. ”Ni är för­stås redan mätta, re­dan rika, ansedda och starka.” Medan han och apostlarna är ”dödsdömda, saknar kläder, blir misshandlade, är hem­lösa och smädade.” ”Vi är dårar för Kristi skull, ni är för­stån­diga krist­na.”

Paulus beskriver sig som tjänare och förvaltare, Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter. Det ställer ett enda krav på ho­nom, att han är trogen sitt uppdrag och den som gett honom det. Han står inte under mänskliga domar eller domstolar. Det ger fri­het. Han behöver inte ens döma sig själv. Den som dö­mer och be­dömer honom är den Herre och den Kyrka som gett honom uppdra­get.

Lukas kontrasterar den magra fångsten med den över­väldigande. När apostlarna på Jesu befallning ror ut på djupet och lägger ut näten får de mer än två båtar fulla. Trons lydnad bär frukt. Paulus beskriver teologiskt den hisnande frukten av den­na förvand­ling: ”Allt till­hör er. Liv och död, nutid och fram­tid, allt är ert”.

Korinthierna har fått stora andliga gåvor, de har ”helgats genom Kristus Jesus”, men de har stannat på ”mjölksta­diet”. De tål än­nu inte ”fast fö­da”. Tecknet på detta är att de lever i ”ofördragsamhet och strid”, att de de­lar in sig i partier. En ”hör till Apollos”, en annan ”hör till Paulus”. Barnen måste växa till och förstå att det är Gud som ger växten. Pau­lus och Apollos är tjänare och de behövs, men det är Gud som ger väx­ten. Till mognaden hör att inte bli felaktigt beroende av den ena eller an­d­­ra prästen, teologen eller påven.

Gregorius ville egentligen inte bli påve. Helst ville han förbli munk. Men när han kallades ställde han sig till förfogan­de. Med Paulus kun­de han säga: ”Jag är er tjänare för Jesu skull”. Gregorius ställer höga krav på sig själv och på alla herdar. De skall vara som väktar­na/spa­nar­na hos profeten Hesekiel, som skulle upp­täcka fienden i tid och varna för den. Därför måste de stå på ett ”högt ställe”, så att de kunde se.