Predikningar Ingmar Svanteson

”Under den helige Josefs trogna vård lät Gud frälsningens mysterier ta sin början på vår jord.” Kollektbönens ord påminner om det mänskliga livets rotsystem och om villkoren för att växa till. Det gäller först familjen, där människan lär sig det grundläggande mänskliga. Mänsklighetens stora familj förutsätter de små familjerna.

Jesus har botat den lame mannen i Betesda, men hänvisar till att det är Fadern som verkar genom honom. ”Sonen kan inte göra något av sig själv.” Detta blir en ännu större anstöt för judarna än att botandet skedde på en sabbat. Jesus jämställer sig med Fadern.

Vill du bli frisk? En märklig fråga till en människa som varit sjuk i 38 år. Representerar han helt enkelt människan, som är ”sjuk”, skadad av det tron kallar synden? Jesus ”såg honom”. Han tilltalar honom och gör sig därmed känd för honom som människans Läkare. Okunnighet om Jesus Kristus och vem han är, är den första ”sjukdomen”.

Vi skymtar dopundervisning bakom valet av läsningar. De beskriver vägen till tro och antyder en ny skapelse. Jesaja berättar om den nya skapelsen. Redan i förväg fyller den honom med fröjd och jubel. Där skall inte mer höras gråt och klagorop.

Att få sin syn eller att förbli blind. Människan har fem sinnen. Av dem anses synen vara det förnämsta. Med synen orienterar vi oss i verkligheten och tar oss fram på vägen. När vi förstår något säger vi att det ”har gått upp ett ljus”. Slutmålet för människan är att se Gud. I dagens evangelium hör vi om en man som var född blind. Han får inte bara fysisk synförmåga, utan också andlig klarsyn. Men bredvid honom står andra. Jesus säger att de är blinda, trots att de kunde se med sina fysiska ögon.

Den ödmjuke tullindrivaren möter vi i Benedictus regel, på ödmjukhetens tolfte steg. Det är den broder som gör tullindrivarens ord till sina: ”Herre, jag är inte värdig, jag syndare, att lyfta mina ögon mot himlen”. Med honom händer det något. Benedictus säger att han ”strax når den fullkomliga kärleken till Gud som ’driver ut fruktan’”. Det märks inte i ”fromma” gester, men däri att ”det goda blir en vana och dygden en lust”. Vad är det som händer med honom?

”Den som är vis, han må ge akt på detta, den som är förståndig må besinna detta.” Profeten Hosea föregriper kärleksbudet, som uppmanar människan att älska Gud ”av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft”. Profeten beskriver Guds kärlek, så att vi kan spegla oss i den.

Mitt i fastetiden hör vi profeten Jeremia tala Herrens ord: ”Hör min röst, så vill jag vara er Gud, och ni skall vara mitt folk.” Men profeten tvingas bistert konstatera: ”De ville inte höra eller böja sitt öra till mig, utan vandrade efter sina egna rådslag.” Att följa de egna rådslagen är något annat än att följa sitt samvete, det vetande som är samstämt med Guds vilja och vetande.

”Akta dig väl, så att du inte glömmer vad dina ögon såg och inte låter det vika från ditt hjärta.” Mose manar folket att inte glömma vad de sett med sina egna ögon. Herren förde dem ut ur Egypten och ingick sedan förbund med dem på Sinai. När de glömmer, förlorar de kraften att hålla ut i motgångar och lockas av de tomma avgudarna.

Vissa ord i den heliga Skrift har fått fäste i Kyrkans liturgi. Delar av Asarjas bön i den brinnande ugnen beds i varje katolsk mässa. När gåvorna burits fram på altaret ber prästen tyst och djupt böjd inför altaret: ”Herre, vår Gud, inför ditt ansikte ber vi med ödmjukt sinne och förkrossat hjärta: Tag emot oss och låt det offer som vi frambär i dag bli dig till behag”.