Predikningar Ingmar Svanteson

Jesus prisar sin Fader för att han dolt tillvarons hemlighet för de lärda och kloka, men uppenbarat det för dem som är som barn. Redan som barn fick Katarina insikt i denna hemlighet. Till förskräckelse för hennes föräldrar och för de lärda. Men hon var omutlig i sin ”glödande kärlek till Kristus och hans kyrka”.

Påskens evangelium passerar gränser både utåt, geografiskt och etniskt, och inåt, i människans innersta. I Antiochia börjar man predika också för ickejudar. Ryktet når Jerusalem och man skickar dit Barnabas för att ”visitera” vad som är på gång. Barnabas, som var en god man, fylld av helig ande och tro, bekräftar det som ett nådens verk.

Den unga judekristna kyrkans steg in i hednavärlden var större än vad vi nog kan föreställa oss. Det är inte Paulus utan Petrus som tar det steget, och det sker efter ett direkt ingripande av Gud själv. Anden faller också över ickejudiska lyssnare till Guds ord. ”Så har Gud gett också hedningarna möjlighet att omvända sig och få liv.”

Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Den tjugotredje psaltarpsalmen, som vi sjöng efter första läsningen, hör till de mest älskade psalmerna i psaltaren. ”Herren är min herde, ingenting skall fattas mig.” Vem vill inte leva i en sådan verklighet? Psalmen väcker längtan efter någon som är både stark och ömsint. Som både kan hålla samman det stora och samtidigt känner varje enskilt får och kallar det vid namn. Någon som kan föra ut ur vilsenhet, ensamhet och ångest. Men är det sant? Är det inte bara en vacker dröm?

”Hälsa varandra med kärlekens kyss.” Petrus uppmanar sina brevmottagare att hälsa varandra med en ”kärlekens kyss”. Vulgatan säger: ”helig kyss”. Det kristna bruket att underteckna brev ”med kärlekens kyss” torde inte vara så vanligt idag. Men det sker - kanske oftare än vi anar. I Höga Visan önskar sig bruden ”kyssar” från brudgummens mun. Psalmisten önskar sig detsamma genom att lyssna till honom som kallas ”skönast bland människor” och ur vars mun det ”flödar ljuvligt tal”.

Saul ”rasade av mordlust mot Herrens lärjungar”. Hans ”mordlust” gör honom till redskap för samma ondska som trodde sig kunna besegra Herren genom att få honom dömd till lidande och död. Ondskans plan gick om intet och vändes genom uppståndelsen till seger. Herren förintar Sauls mordlust och tar honom i sin tjänst.

”Hur skall jag kunna förstå utan att någon vägleder mig?” Den etiopiske hovmannen hörde till dem som drogs till den mosaiska tron. Han är nu på hemväg efter en pilgrimsresa till Jerusalem. Han måste ha ägt en skriftrulle som innehöll Jesajas 53:e kapitel, om Herrens lidande tjänare.

Lukas berättar vad som händer efter Stefanos martyrium. Lärjungarna tvingas lämna Jerusalem. De skingras över hela Judéen och Samarien. Därmed får de nya möjligheter att predika budskapet. Redan från början är martyrernas blod kyrkans bästa utsäde. Lukas berättar om denna ”utsida”. Johannes berättar om ”insidan”. Hela Treenigheten är involverad.

Anselm av Canterbury (d. 1109) ställde hela sitt liv till Guds och kyrkans förfogande, inte minst sin tankeförmåga. Han förundrades över det hans förnuft visade honom. Gud är: ”det högsta av allt, så att vi inte kan tänka något högre”. Ändå kan Anselm inte nå detta ”högsta”. ”Du är överallt och dock ser jag dig inte. Du är i mig och omkring mig, och dock erfar jag dig inte!”

Stefanos var fylld av ande och kraft. Ingen kunde hävda sig mot ”visdomen och anden i det han sade”. Men i stället för att lyssna med öppet sinne skickades falska vittnen fram för att få honom fälld. Motståndet kom denna gång från de judar som återvänt från diasporan till Jerusalem och templet. De ville behålla det invanda. De kände sig hotade av det nya som Stefanos vittnade om.