Predikningar Ingmar Svanteson

Berättelsen om Noa finns fortfarande i vår kulturs kollektiva minne. Efter berättelsen om syndafallet och det första brodermordet beskrivs hur människor­na sjunker allt djupare i ondska. Deras hjärtan beskrivs som onda. I hjärtat avgörs människans öde. Gud beskrivs på ett alltigenom mänskligt sätt. Inte för att dra ner ho­nom på ett mänskligt plan, men för att tala ett språk som människan förstår.

När förhållandet till Gud har skadats är steget inte långt till det första brodermordet. Beskrivningen blir som en andra syndafalls­berättelse. Det är inte historia i vanlig mening. Berättelsen beskriver vad som på­går hela tiden. Människan kän­ner igen sig. Kains onda planer syns i hans mörka blick, medan den som har gott i sinnen ser frimodigt upp. Vi påminns om att syn­den är något främman­de för människan. Synden ”lurar vid dör­ren” men människan bör ”råda över den”.

Syndafallsberättelsen om det förlorade paradiset är ingen saga. Den som med uppriktigt hjärta läser be­rättelsen i ljuset av kyrkans tro kän­ner igen sina villkor på jorden. Hon känner igen sin längtan ef­ter det para-dis som gått förlorat och det som hindrar henne att nå det. Människan vill vara sin egen herre, men kastas tillba­ka på sig själv och sina begränsade möjligheter, vilket slutar i den ”jord” var­ifrån hon kom-mit. I smärta får kvinnan föda sina barn. Med vedermöda får mannen skaffa mat.

Under 800-talet missionerade Ansgar i Danmark och Sverige. Ungefär samtidigt mis­sionerade de två bröderna Kyrillos och Methodios i Bulga­rien, Mä­h­ren och Kroatien. De ska­pade ett slaviskt skriftspråk och en slavisk liturgi. Bröder­na firade li­tur­gin på folkspråket och västliga biskopar op­po­nera­de. Bröder­na vände sig till Rom och påven avgjor­de saken genom att lägga deras liturgi på altaret. Han be­kräftade enheten i mångfalden.

Man och hustru ”skall bli ett kött”. Den salige påven Johannes Paulus II kallar denna förening mellan man och hustru ”ett ursprungligt sakrament”. Genom den per­sonliga intimiteten har de del i den heliga Treenighetens inre enhet, där Fadern och Sonen ömsesidigt ger sig åt varandra genom Anden.

Människan har sitt liv direkt från Gud, som blå­ser liv, sin livsande, in i henne. Hon lever från början i harmoni med Gud, med sig själv och med natu­ren. Bibeln kallar det ”paradiset” eller ”Edens lustgård”. Teo­login kallar det ett tillstånd av ”helighet och ursprunglig rättfärdig­het”.

Skapelseverket når sin höjdpunkt i människan. Fiskarna och landdjuren frambringas ur vattnet och ur jorden. ”Må vatt­net och jorden frambringa levande varelser.” Om männi­skan står det att hon skapas direkt av Gud.

Vad talade de om, Benedictus och Scholastica, när bro­dern hade kom­mit över sin chock över systerns bön om åskväder för att hin­d­ra honom att gå hem till sitt kloster? Gregorius berättar att de ”hela natten igenom kunde dela sina er­fa­renheter av det andliga livet och styrka varandra”. Hela natten? Deras ”erfarenheter” var genomsyrade och präglade av den heliga Skrift. Be­nedictus hade ju anbefallt ”andlig läsning” (lec­tio divina). De såg livet i Skrif­tens ljus och Skriften fullborda­des i deras liv.

Vad får predikan att bära frukt? Hur många predikningar har inte hållits som bara runnit ut i sanden? Vad får den kristna förkunnelsen att bära frukt? Alla dagens tre läsningar ger ett och samma svar. Profeten Jesaja, apostlarna Paulus och Petrus, alla tre får en avgörande insikt, en självkännedom som gör att de kan tas i tjänst och deras arbete bära frukt. Jesaja får se Herren i templet. Serafer omger honom som sitter på tronen. Den ena ängeln ropar till den andre: ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot”. Dörrtrösklarna skakar i sina fästen och templet fylls av rök. Jesaja ropar: ”Ve mig, jag är förlorad! Jag har orena läppar och bor bland ett folk med orena läppar”. Han ser sig själv i Guds ljus. Han ser sin orenhet, sin synd. Det motsvarar den ångerfulla bekännelsen i bikten.

Fyra veckor har vi följt Hebreerbrevet i vardagens mässor. Nu når brevet sin kulmen. ”Så vill vi genom Jesus ständigt frambära lov­sång som ett offer till Gud.” Brevet har beskrivit hur Gamla förbundets offer har nått sin full­bor­­dan i Sonens evigt gällande offer av sig själv. Uppmaningen till lovsång är det passande svaret på detta offer. Lovsången har dock en fortsättning: ”Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud”. De tro­ende upp­manas också att lyssna till sina ledare och foga sig efter dem.