Predikningar Ingmar Svanteson

Översteprästen Kajafas ”talade inte av sig själv. Han talade profetiskt”. Gud låter denne skrupel­frie realpo­liti­ker uttrycka den gudomliga pla­nen. ”Det är bättre att en enda människa dör för folket än att hela folket går under.” Gud använder Kajafas politiska plan för att genomfö­ra sin gudomli­ga plan.

Också vi kristna är Abrahams barn. Genom blodet tillhör vi olika folk och natio­ner, men genom tron tillhör vi det heliga folk och det för­bund som Gud ingick med Abraham. Han fick löftet att bli ”fader till mång­a folk”. Det skulle vara ett ”e­vigt för­bund”. Folket skulle få ”landet” till ”evig besittning”. Det är inte ett geo­grafiskt land. Je­sus kallar det ”Guds rike”. Dess förgård är den he­li­­ga Kyrkan.

Frihet står sedan länge högt i kurs i vår kultur, men vad är frihet? Den som till exempel tar sig friheten att låta begä­ren styra – makt, njut­ning, pengar – hamnar snart i slaveri. Den som väljer att styras av egenviljan märker snart att han kör över andra – och blir ensam.

”När någon hade blivit biten av en orm, såg han upp på kopparor­men och blev så vid liv.” Folket hade talat ”mot Gud och mot Mo­­­se”. I Johannesevangeliet intensifieras ”knotandet” till det yttersta. Mot­­­­stån­det mot Jesus blir en bild för människans djupare blind­het, hennes otro. Je­sus säger: ”Om ni inte tror att jag är den jag är, skall ni dö i era synder”.

Susanna blir dömd på de två domarnas vittnesmål, även om de var falska. Susan­nas eget vitt­nesmål räckte inte. Men Susanna ber och Herren sänder Daniel, som avslö­jar de fal­ska vittnesmålen. Så skipas rätt­vi­sa. Som be­kant sker det inte alltid. Ändå upphävs inte re­geln om att det behövs två vittnen. Det gäller både rättsfrå­gor och trosfrågor. Jesus anklagas för att vittna i egen sak. Han hänvisar till Faderns vittnesbörd. Men hur vittnar Fadern om sin Son?

”Aldrig har någon män­niska talat som han.” Jesu ord är unika och fascinerande, men de väc­ker också motstånd. Profeten Jeremias uppgift blir därför tvåfaldig, att bryta ner motståndet och att bygga upp något nytt. Fol­kets ledare ville inte lyss­na på profetens varnande ord. Tvärt­om ville de röja honom ur vä­gen. Han kallar sig ett ”oskul­d­s­­­fullt lamm som förs bort för att slaktas”.

Få texter i Gamla Testamentet är så profetiska som detta kapitel ur Sa­lo­mos Vishet. Det målar en tydlig bild av Kristi lidande, sedd med ”de gud­lö­­sas” ögon. Därmed avslöjas hur ondskan ”tänker”, dess ”förvända sätt att tänka”. De onda utmanas av ”den rättfärdige”. I stället för att se och lära känner de sig ”skym­fade”. Denna känsla får dem att gå till angrepp.

Folket har ”tagit sig till vad fördärvligt är”. När Mose dröjer uppe på ber­get blir de otåliga och gjuter sig en kalv, som de tillber och kallar sin gud. Det kan tyckas barnsligt och dåraktigt, men är en bild för människans böjelse att söka det materiella, det skapade före Ska­pa­­ren, när denne tycks hen­ne avlägsen och oåtkomlig. Mose vädjar och bönfaller för folket. Han på­minner om Guds egna löften till fä­der­na.

Jesus har botat den lame mannen i Betesda, men hänvisar till att det är Fadern som verkar genom ho-nom. ”Sonen kan inte göra nå­got av sig själv.” Detta blir en ännu större anstöt för judarna än att botandet sked­de på en sabbat. Jesus jämställde sig med Gud. De hade förstått Jesu anspråk rätt. Tragiken för dem som av­visar detta anspråk består i att just i det an-stötliga lig­ger själva evangeliet. ”Liksom Fadern uppväc­ker de dö­da och ger dem liv, så ger också Sonen liv åt vem han vill”.

Profeten Hesekiel ser i en vision hur vatten rinner från templet ut i havsvattnet för att göra det friskt. Allt får liv och alla slags frukt­träd växer upp. Deras frukter tjänar till föda och deras löv till läkedom. Jesus Kristus är källan till den nåd som rinner fram i den heliga Kyrkan. ”En ström går fram, vars flöden ger glädje åt Guds stad.”