Predikningar Ingmar Svanteson

Den åttonde psaltarpsalmen återges i Hebreer­­bre­vet enligt den grekiska översätt­ning­en. Psalmen blir än­nu ett bibliskt vitt­nesbörd om den Herre som brevets in­led­ning för­kunnar som Guds Son. Psalmen kan fortsätta: ”Med härlig­het och ära krönte du honom, allt la­de du under hans fötter”. Samtidigt påminns vi om att vi inte är där riktigt än. ”Ännu ser vi inte att allt har lagts under ho­nom”. Bre­vet talar om att han blev ”fullkomnad genom lidande”, men fort­sät­ter: ”Mitt i för­­sam­­lingen skall jag sjunga ditt lov.”

”Meningen med vår fri­het är att ta emot sanningens gå­va.” – Så säger den helige Hilarius, biskop av Poitiers i Gallien på 300-ta­let. Hilarius hade ett ouppgivligt krav i sitt sökande. Livet mås-te ha me­ning. Det kan inte sluta i förintelse. Men varken filosofi el­ler oli­ka religioner gjorde honom tillfreds. Ett första svar fann han hos Mose i det Guds­namn som uppen­barades för Mose vid den brinn­ande busken: ”Jag är den jag är”. I begripliga ord uppen­barades att Gud var omöjlig att gripa. Gud finns i allt och står över allt, utan början och utan slut.

Himlen har öppnat sig. Det är lätt att se mörka moln på himlen. Men i dagens evangelium ser vi motsatsen. När Jesus döps i Jordan av Johannes Döparen öppnar sig him­len. Och detta sker vid alla dop. I den tidiga kyrkan var Tretton­de­dagsti­den en tid för dop. Påven själv förrättar dop i Sixtinska kapellet varje år vid denna tid. Vid varje dop öppnar sig himlen. När Jesus döps up­penba­ras hans gudomliga hem­lig­het. Faderns röst från him­len ljuder: ”du är min älskade son”; ett slags ”fa­derskaps­erkännan­de”. Det bekräftas när den he­lige Ande kommer ner över ho­nom som en duva. Jesu dop är en bild för vad som sker i varje dop i Fa­derns och Sonens och den helige Andes namn. Dopda­gen är därför den viktigaste dagen i en människas liv. Den dag då himlen öppnar sig.

”Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?” Hela veckan efter Epifania har vi hört om tydliga teck­en på denna tro: bröd­un­dret, förkunnelsen i synagogan, botandet av sjuka, segern över vind och vågor, idag över spet­­älskan. Herrens härlighet breder ut sig över jor­den. Kristi enhet med Fadern up­­pen­baras. Också när han drar sig undan till öde trak­ter för att be.

De som hörde Jesus tala i Nasarets synagoga häpnade över de ”ljuvliga” ord som utgick ur hans mun. De inte bara lyssnade med sitt förstånd. De kände sötman i Jesu ord. I det ögon­blic­ket var de mys­tiker. Gregorios av Nyssa (d. 405 och broder till Basileios den store) var en av den tidiga kyrkans stora mystiker. Han ville hela tiden ta ett steg vidare. Ef­ter varje steg ville han ta ett nytt.

”Han steg i båten till dem, och vinden lade sig.” En bild både för människans utsatta villkor och för tron. Tron gör som lärjungarna i båten. De hör hans ord: ”Lugn, det är jag. Var inte rädda.” I Jesu ord, ”det är jag”, hör vi or­den till Mose vid den brinnande busken, och därmed den Gud vars namn stavas ”JAG ÄR”.

”Gud är kärlek.” Också för de fördömda. En bysantinsk ikon visar Kris­tus på sin tron. Han utstrålar sin kär­leks ljus. De välsignade ser mot detta ljus och blir själva lysande. Profeten Jesaja (60:19) har redan sagt det: ”Herren skall vara ditt eviga ljus”.

Vägvisare till den stora glädjen. ”När de vise männen såg stjärnan fylldes de av stor glädje.” Så berättar evangelisten Matteus. Hans kollega Lukas berättar vad herdarna fick höra av ängeln un­der julnatten: ”Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket”. Idag, tret­ton dagar senare, hör vi hur de tre stjärntydarna fylldes av den glädjen. De leddes av stjärnan från sitt hemland, för­modligen Babylonien, först till Je­rusa­lem, sedan till Bet­lehem, där de fann barnet och dess moder. Redan profeten Je­saja hade för­utsagt det: ”Vid den synen skall du stråla av fröjd, och ditt hjärta skall bä­va och vidga sig”.

Företalet. Stora litterära verk har ofta ett företal. Musikaliska storverk inleds med ett förspel, en ouvertyr. Av­sik­ten är både att väcka förväntan och att ge en försmak av det som skall följa. Benedictus regel har ett företal, en prolog, både inbjudande och före­gri­p­ande, dessutom präglat av intensitet och skön­het. Men vilket fö­re­tal kan mäta sig med företalet till Johannesevangeliet, Jo­han­nesprolo­gen?

”Den som förblir i honom syndar inte.” Det är lätt att huka sig när man hör detta. Men det är inte ett högt mo­ra­liskt ideal. Johannes formulerar en sakramental verklighet. Att ”förbli” i Jesus är att leva i sitt dop, att vara skyddad av ho­nom som har döpt oss med helig Ande. Det finns ingen naturnödvändighet i att synda, trots att det sker så ofta. Allra minst när det gäller en allvarlig synd.