Predikningar Ingmar Svanteson

Vilken skara! – Den fattiga änkan hörde dit. Niels Stensen likaså. Jo­hannes beskriver dem. De har lärt sig den nya sången. De är friköpta från jorden. De följer Lammet vart det än går. De etthundrafyrtiofyra tusen. Responsoriepsalmen be­sjunger dem: ”De som har oskyl­­diga händer och vars hjärta är rent, de som inte be­drar. De söker Guds ansikte”. Jesus såg den inre kvaliteten hos änkan som gav allt hon ha­­­de att leva på och därmed sig själv. Aposteln beskriver vad som sker genom henne: ”Jag är fattig men gör många rika, jag har ingen­ting men äger allt”.

Vilken lycka att få tillhöra ett rike som regeras av en sådan Konung! Alla riken i historien har sin uppgång och sitt fall. Om detta rike står det att dess välde är evigt, det skall aldrig upphöra och aldrig gå under. Om många riken gäller att deras herrar själva har tagit sig makten, ofta med list eller våld, men om den­ne härskare står det att makten är honom given. Han har fått makten genom att köpa sina medborgare fria från tyranniska härskare som de slavade under. Han betalade med priset av sitt eget blod. Medborgarna faller ofta tillbaka i slaveriet under syndens välde, men Konungens tålamod och vilja att förlåta tycks aldrig ta slut. Han regerar från ett kors från vilket det hela tiden rinner fram blod och vatten, källor till glädje och lycka.

Abboten Columbanus, död år 626, härstammade från Irland, men predikade och grundade kloster på kontinenten som lämnade bestående av­tryck. Några menar att de iriska munkarna räddade kristen­do-men i Europa, som vid denna tid försvagats av konflikter och främ­man­­­­de folks invasio­ner – inte helt olikt vår egen tid. Columbanus uppmanar oss att beakta den värdighet som ligger i att Gud skapade oss till sin avbild. Vi är skapade av lera, men är upphöjda till att vara hans avbild.

Paulus talar om ett bygge. Grun­den finns redan. Den är Jesus Kristus. Men när han kom­mer till stenarna i bygget ställer han en retorisk fråga: ”Förstår ni inte att ni är Guds tempel?” Petrus skall kalla dem ”levande ste­nar”. Jesus talar om samma bygge när han rensat templet, uppmanat judarna att riva ner det, och sedan säger att ”det skall uppstå igen på tre dagar”. Han talar om sin kropp. Stenarna blir lemmar i hans kropp.

I gårdagens avsnitt från Filipperbrevet uppmanades vi att ”arbe­ta med fruktan och bävan på vår frälsning”. Men så fortsatte apos­teln: ”Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gär­ning förverkligar hans syfte”. Den äkta paradoxen och det verkli­ga mys­teriet! Det fullbordas in­te utan männi­skans arbete och vil­ja, ändå är det Gud som ”ver­kar”.

”Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning… ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte.” I förstone verkar det motsägelsefullt. Människan upp­­manas att arbeta, samtidigt som Gud tycks göra allt. Men samverkan mellan Gud och människa har sin grund i Logos, som blev män­niska för att frigöra och fullborda människan.

Människans elände började när Adam ville vara ”som Gud”, när han ville vara sin egen her­re. Han upphöjde sig, men blev förödmjukad. Gud botade människans grundskada genom att göra motsatsen, genom att ödmjuka sig. Kristus ”ägde Guds gestalt”, han var Gud, men avstod från allt och blev som vi. Gud ödmjukade sig i Kristus och blev människa.

Carlo Borromeo (d. 1584) var präst och biskop till fullo. Men där­igenom påverkade han också lekmännen och blev till hjälp för he­la Guds folk. Till sina präster säger han: ”Om du frambär mässan, me­ditera över vad du frambär. Må allt du gör ske i kärlek.” Men det gäller ju alla, präster, ordensfolk, lekfolk. Var närvarande i det du gör. Låt de andras kallelse sporra dig att göra vad du gör.

Allhelgonatid. Det är fortfarande ”allhelgonatid” i luften. Vi har nyligen firat både Alla helgons och Alla själars dag. Kyrkan låter oss se bortom döden och in i himlen. Dagens evangelium berättar att Jesus säger till en skriftlärd: ”Du har inte långt till Guds rike”. Ordet antyder en rörelse mot ett mål. Det är vad allhelgonatiden visar oss, mitt i novembermörkret. Slutet är inte förgängelse, mörker och död, utan alltings fullbordan i ett evigt ljus. Jesus kallar det Guds rike.

Kyrkan ber för de döda, för dem som inte längre själva kan på­verka sitt öde. Bönen för de döda är en barmhärtighetsgär­ning. Vi ber i tro. I tro på honom som visade sig starkare än dö­den. Påskljuset lyser den­na dag i Kyrkans kor. Ett av de första vittnesbörden om denna påsktro är Job, den hårt drabbade, den rättfärdige som fick lida. Mitt i den långa raden av plågsamma kapitel lyser ett ord fram, som exe­geterna har svårt att för­klara. Det lyser nästan som en blixt: ”Jag vet att min befri­a­re lever”.