Predikningar Ingmar Svanteson

Munken Maximos Confessor (d. 662) blev martyr för sin övertygelse att Kristus, förutom sin gudomliga vilja, också hade en äkta mänsklig vilja. Utan mänsklig vilja hade han inte delat våra mänskliga villkor. Endast så är Kristus ett verkligt föredöme för oss, när han i Getsemane överlåter sig åt Guds vilja.

Mose ger Josua uppdraget att föra Israels barn över Jordan, besegra folken och ta det utlovade landet i besittning. Den tidiga kyrkan läste och förstod detta som en bild för en andlig kamp. ”Folken” som skall besegras är inte människor av kött och blod utan tillvarons andliga fiender. Josua är en profetia om Jesus. De har samma namn. De för sitt folk in i det rike, där de onda makterna besegras.

Alla folk är Herrens. Ändå utvalde han ett av jordens alla folk. ”Han utvalde er bland alla folk,” säger Mose till Israels folk. Han förkunnade ”för Israel sina stadgar och bud. Så har han inte gjort för något främmande folk”. Denna utkorelse låter i mänskliga öron diskriminerande och anstötlig, men har sin källa i Guds kärlek till alla folk, särskilt de minsta och mest utsatta. Det är första steget i en plan.

Förtröstan och visshet – trons kännetecken. Vad har den personliga tron för kännetecknen? Ofta uppfattas tron som vag och osäker, en känsla, som skiftar med vädret och konjunkturerna. För andra framstår tron som ett paket med dogmer, som man förväntas acceptera med huvudet under armen. Fienden ställer gärna upp sådana omöjliga alternativ – som att välja mellan pest och kolera. Om vi låter blicken svepa över dagens liturgi blir intrycket ett annat.

Judinnan Edith Stein läste Teresa av Avila och kapitulerade för sanningen. Hon blev syster Teresia Benedicta av Korset. Efter sitt dop och sin konversion var hon ofta i benediktinklostret Beuron, därav namnet ”Benedicta”. Men hon blev karmelit med tillnamnet ”av Korset”. Hon arresterades i Gestapos hämndaktion mot judiskfödda katoliker och fördes till gaskammaren i Auschwitz 1942.

Femte Moseboken är en sammanfattning av Guds unika handlande med sitt folk. Inget annat folks gud har handlat så, talat ur elden, befriat dem ur ett annat folk, besegrat andra och större folk och gett det ett eget land. Det utvalda folket är tecknet på att ”Herren är Gud, uppe i himmelen och nere på jorden, han och ingen annan.”

Mose och Aron kritiseras av Herren, trots att de fick vatten att strömma fram ur klippan. De får ett kännbart ”straff”. Herren säger: ”Eftersom ni inte trodde på mig och inte höll mig helig inför Israels barns ögon, därför skall ni inte få föra denna församling in i det land som jag har gett dem.” Det betyder inte att Mose går förlorad. Vi mötte honom igår på Förklaringsberget.

På Förklaringsberget ser vi hela vår tros mysterium. Jesus ber och hans utseende förvandlas. Han återspeglar sin Faders ansikte. Ur molnet, symbol för den helige Ande, hör vi Faderns röst. Treenigheten skymtar fram. Mose och Elia samtalar med Jesus. De två förbunden bejakar och bekräftar varandra. Lagen och profeterna bereder väg för Sonen. De tre talar om Jesu ”uttåg ur världen”, den påsk som skall försona, förnya och fullborda allt.

Israels barn gråter och längtar tillbaka till Egyptens kött och grönsaker. Deras knotande smittar ner också Mose, som blir ”misslynt” och klagar över att tvingas bära folket som ett spädbarn. ”Jag förmår inte ensam bära hela detta folk, ty det blir mig för tungt.” Ofta är Gud omutlig när det gäller knotande, men denna gång får Mose hjälp.

Den verkliga rikedomen. Många av Jesu liknelser är svåra att förstå, men knappast denna. Den rike bonden får god skörd och bygger större lador för att bli ännu rikare. Det behöver inte handla om lador i bokstavlig mening. Det kan handla om alla slags ägodelar. Det kan till och med, om man lever i kloster och har frånsagt sig mycket, handla om småsaker, som betraktas som privata och som bevakas med stor noggrannhet.