Predikningar Ingmar Svanteson

Vi firar ”lilla Teresa” samtidigt som vi läser Jobs bok. Job drabbas personligen. Så till den grad att han förbannar sin födelsedag. Han frågar: ”Varför ges liv åt den som plågas så bittert?” Teresa finner sin lilla väg, kärle­ken. Att göra det lilla av kär­lek.

”Herren gav, och Herren tog. Lovat vare Herrens namn!” Jobs reaktion på det som drabbar honom tycks strida mot de frågor, den klagan och de anklagelser som skall följa i de kom­man­de kapitlen. Här tycks allt redan vara klart. Läsa­ren får höra det redan i bokens förs­ta ka­p­i­tel.

Allomfattande och exklusiv, katolsk och helig. Vi skall snart bekänna att kyrkan är både katolsk och helig, både allomfattande och exklusiv. Katolsk betyder att kyrkan har med allt och med alla att göra. Samtidigt är hon helig och tar avstånd från synden och det onda. Hon vittnar om sin Herres vilja att alla människor skall bli räddade och komma till insikt om sanningen, samtidigt varnar hon för den slutliga skilsmässan från Gud. I våra öron låter katolicitet och helighet som varandras motsatser. Men trosbekännelsen vet att hon är både katolsk och helig.

”Gläd dig i din ungdom”, säger Predikaren, ty snart kom­mer den tid då man ”fruktar varje backe”, den tid då ock­så en trappa blir omöjlig att ta sig upp för. Predikaren beskriver ålderdomens ve­dermödor med bistra bilder. Stoftet skall snart vända åter till jorden. Gråtarna vän­tar redan på gatan. Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predi­karen.

”Allt har sin tid.” Predikaren särskiljer olika tider för olika handling­ar. Det är hans beskrivning av människans villkor, men det är också en klok re­gel. In­te göra allt samtidigt utan ge varje syssla sin tid. Att hålla kloka gränser för dagens olika gö­romål. Abboten i klostret skall ”reglera och ordna allt (tider för bön och läsning, för arbete och mål­ti­der) så att det tjänar själarna till frälsning.”

”Allt är fåfängligt! Inget nytt sker under solen.” Predikaren i Gamla Testamentet låter som dyster pes­si­mism. Allt tycks vara ett enda tröstlöst kretslopp. Men är det inte snarare realism? En titt i historien be­kräftar att män­niskans villkor är sig märkligt lika, trots alla ”nyheter”.

Meningen i det som händer. Dagligen översköljs vi av information, mer än vi kan sortera och förstå. Finns det någon mening i det som händer, eller är det bara en blind utveckling, styrd av främmande makter, av slumpen, på väg mot det ofrån­kom­liga slutet? – Dagens tre läsningar antyder en djupare me­ning. Den första läsningen ur Vishetens bok berättar om en man som misshandlas och plå­gas, sådant som vi ofta kan läsa om.

”Följ mig! Och Matteus steg upp och följde honom.” Vi kan höra Jesu röst och vi kan föreställa oss vad som hände med Matte­us när han hörde Jesu ord. Men det måste ha varit något mer än den yttre rösten. Mat­­teus måste också ha hört något mera, något som träf­fade hans hjärta. ”Böj ditt hjärtas öra,” säger Benedictus. ”Hör, du som har öron att höra, hör vad Anden säger till församlingarna.”

Till vilken kategori hör vi? ”förståndiga kristna” eller ”dårar för Kristi skull”? De kristna i Korint hade fått stora andliga gåvor, men Pau­lus är bitande ironisk när han kallar dem ”förståndiga kristna”. ”Ni är för­stås redan mätta, re­dan rika, ansedda och starka.” Medan han och apostlarna är ”dödsdömda, saknar kläder, blir misshandlade, är hem­lösa och smädade.” ”Vi är dårar för Kristi skull, ni är för­stån­diga krist­na.”

Paulus beskriver sig som tjänare och förvaltare, Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter. Det ställer ett enda krav på ho­nom, att han är trogen sitt uppdrag och den som gett honom det. Han står inte under mänskliga domar eller domstolar. Det ger fri­het. Han behöver inte ens döma sig själv. Den som dö­mer och be­dömer honom är den Herre och den Kyrka som gett honom uppdra­get.