Predikningar Ingmar Svanteson

Isak får sin Rebecka. Han för in henne i sin moders tält. Han tar henne till sig och hon blir hans hustru. Han har henne kär och tröstas i sin sorg. Det är en varm och vacker berättelse, infogad i Guds stora berättelse om hur Gud älskar sitt folk och tar det till sin brud.

Vad är det som får Tomas att tro? Vad får honom att bekänna Jesus som Herre och Gud? Han ville tro, personligen, med hela sin varelse, inklusive förståndet. Men inte ens vilja och förstånd räcker ända fram. Tron är en gåva. Något som ges människan. Teologin kallar det nåd.

Behandlingen av Hagar, tjänstekvinnan, och hennes son är till en början hjärtskärande. Abraham tvingas följa Saras råd, styrt av avundsjuka, och skickar i väg Hagar och hennes son Ismael. Men Gud har sin plan och sörjer för Hagar och hennes son. Planen, att arvet helt skall tillfalla Isak, löftets son, skall i det längre perspektivet bli till välsignelse också för Ismaels ättlingar.

Lot var räddhågad, vankelmodig och hade svårt att fatta beslut. Det hade kunnat kosta honom livet. Men Gud ”tänkte på Abraham” som hade bett Gud skona Sodom och Gomorra för de rätt­färdigas skull. Normalt är det ingen dygd att fly. Tvärtom! Men det finns situationer och miljöer som utsätter den oerfarne för frestelser och ger tillfällen till synd som han inte kan motstå. Där gäller maningen: ”Fly för ditt livs skull!”

Vem är hon – den kyrka som vi bekänner vår tro på i varje högmässa? Ibland vanställd av skandaler och svek, ibland förstelnad till institution och tomma rutiner. Ändå lever hon. Ibland skymtar hon fram i sin förunderliga glans. Hon bär på en skatt, en pärla som skimrar av det ljus, den glädje och den frid som varje människa längtar efter. Men hon bär sin skatt i bräckliga yttre kärl.

Festen har sitt historiska ursprung i Fatima (Portugal) 1917, där Maria uppenbarade sig för tre barn, med upp­maning till bot, rosenkransbön och att världen skulle helgas åt hennes rena hjärta. Påven Pius XII vigde världen åt Marias rena hjärta 1942. Nu är festen, först firad 22 augusti, flyttad till dagen efter Jesu hjärtas dag. Marias rena hjärta har sin källa i sonens.

Alla bibelns liknelser, bilder och utläggningar om Guds kärlek koncentreras i en dramatisk händelse: Soldaten sticker sitt spjut i Jesu hjärta och därur rinner det fram blod och vatten. Gud lönar det högsta onda med det högsta goda. Den som har sett mig, säger Jesus, har sett Fadern. Jesu mänskliga hjärta är oupplösligt förenat med Faderns gudomliga hjärta. Tron ser Guds hjärta i Jesu hjärta.

Guds barmhärtiga försyn – att allt som händer samverkar till det bästa för dem som älskar Gud – det är vår tro. Men det eliminerar inte människans frihet. Hon kan sabotera allt, också försynen. Och då hjälper det inte ens att man har gjort underverk i hans namn. Sabotaget består i att höra men inte handla efter det man hör.

Abram klagar: ”Jag går ju barnlös bort. Mig har du inte gett någon livsfrukt”. Herren ger honom ett enormt löfte: ”räkna stjärnorna… så skall din säd bli”. Abram trodde på Herren, men ber om ett tecken, och uppmanas att bära fram ett offer. Rovfåglar angriper de slaktade djuren och Abram får driva bort dem. En förskräckelse och ett stort mörker kommer över honom. När det blivit alldeles mörkt ser han en flammande låga. Då sluter Herren ett förbund med Abram.

När den helige Benedictus byggde två kapell på Monte Cassino, vigde han det ena åt Johannes Döparen. Munkarna kände igen sin kallelse i hans och de andra profeternas. Om vi jämför profeten med prästen ser vi profetens kallelse tydligare. De samarbetar i varje mässa. Prästen tar profetens ord i sin mun och säger: ”Se Guds lamm, som borttager världens synd.” Ändå är de olika. Prästens kallelse förmedlas av Kyrkan. Profeten får den direkt från Gud. Ibland redan innan han eller hon är född.