Predikningar Ingmar Svanteson

Påven Johannes XXIII sammankallade Andra Vatikankonciliet för att kyrkan skulle förkunna Kristus som folkens ljus. Det är Kristi härlighet som skall avspegla sig i kyrkans ansikte. Endast så blir hon ett tecken och ett redskap för föreningen med Gud och för he­la mänsklighetens enhet. Abraham blev välsignad genom att han trodde på Guds löfte. Han förklarades ”rättfärdig” genom sin tro. Hans välsignelse skul­le spridas till alla folk.

I evangeliet uppmanas vi till ”påträngande” bön. Utan bön ingen fred. Utan bön har vi ingen­ting att erbjuda den vi möter eller den hung­rande gästen, inte heller i klostret. När bönen glöms bort tar annat över, projekt och aktiviteter, be­kymmer och oro. Den egna själen svälter och krymper. Den fångas av oväsentligheter.

Paulus vill få sitt arbete bekräftat av de ledande apost­larna i Je­ru­sa­lem. Han vill inte ”slita, eller ha slitit, förgäves”. Ja­kob, Kefas (Petrus) och Jo­hannes ”förstod vilken nåd han ha­de fått”. Vad kunde inte ha hänt genom kyrko­historien om karismatiska och profetiska ledare hade gjort som Paulus? Och om kyrkan varit beredd att känna igen sanna drag av helighet och sanning som drivkraft till katolsk enhet?

Paulus har fått sitt apostoliska uppdrag direkt från Gud. När han ifrågasätts är det detta uppdrag han bygger på och hänvisar till. Det betyder inte att han bygger upp något eget. Han söker upp Petrus i Jeru­salem och när församlingarna i Judéen får höra om Pauli förkun­nelse prisar de Gud. Så bevaras enheten. Splittring och sektbildning förhindras.

”Visa mig, Herre, din väg, och gör mig villig att gå den.” Den heliga Birgittas bön är inte bara en allmän bön om att finna sin väg i li­vet. ”Visa mig, Her­re, din väg”.Det är en bön om att se Herrens väg, och villighet att följa den. Redan som barn visades denna väg för Birgitta. Som sjuåring såg hon i en vision den kors­fäste. Hon frå­gar honom: ”Vem har gjort dig allt de­t­ta?” Kristus svarar: ”Alla som föraktar mig och min kärlek.”

Äktenskapet – ett enhetens, kärlekens och glädjens tecken. I almanackor kan man ibland finna korta visdomsord, avsedda för eftertanke. Så ock­så i ”Katolsk Kalender”. För den gångna veckan kan man läsa en vers hämtad från Andra Va­tikankonciliet: ”Föreningen mellan man och kvinna är den primära formen av mänsklig ge­menskap. Utifrån det djupaste i sin natur är människan nämligen en socialt inriktad va­rel­se, och utan att stå i relationer kan hon var­ken leva eller utveckla sina anlag”. Vi hörde samma sanning i första läsningen där Gud sä­ger: ”Det är inte gott att mannen/människan är ensam”. Människan är en gemenskapsvarelse och detta blir synligt i äktenskapets före­ning mellan man och kvinna.

”Saliga de ögon som ser vad ni ser.” Jesus säger det till sina lärjungar. Det som dessa ögon ser är ”som barn”, till skillnad från de ”lärda och kloka”. De uppmanas att inte glädja sig över att andarna lyder dem, men över att deras namn är ”uppteck-nade i himlen”.

Helgonen är inte enbart moraliska förebilder, de är gå­vor från höj­den – som solstrålar. Inte minst Guds lille fat­tige. Hans liv förkunnar att det finns en hemlighet i fattigdomen, en hemlig ingång till en rikedom som övergår all jordisk rikedom. Egen fattigdom, men också svaghet, oförmåga, ja till och med synd, kan bere­da väg till en större rikedom. Franciskus gjorde sig inte bara fattig på ägode­lar, mot slutet av sitt liv blev han också så gott som blind.

Den salige Columba Marmion, irländaren som blev benediktin och 1909 abbot i benediktinklostret Maredsous i Belgien, visste att de gudomliga skrifter­na inte bara var ärevördiga texter. De var mysterier att gå in i. De som gör det blir delak­tiga av det som tex-terna be­rät­tar om. Under sin tid som abbot växte hans tre stora verk fram. Från bör­jan var det reträttföredrag. ”Kristus – sjä­lens liv; Kristus i sina mys­­­terierochKristus – munkens förebild”.

Gud har skapat allt, både synligt och osyn­ligt. Kyrkans tro säger att varje människa har en skyddsängel med uppgift att skyd­­da och bevara människan på hennes väg till målet. Så värdefull är människan att inget i himlen skulle saknas i mödan att bekymra sig om henne.