Predikningar Ingmar Svanteson

”Kom ihåg”, säger aposteln till de en gång hedniska efesierna, hur det var ”på den tiden utan Kristus”. De levde ”utan hopp och utan Gud”. De var inte bara långt från Gud, de levde också skilda från varandra, i två eller flera läger, skilda åt av ”fiendskap”. ”Men nu” – något har hänt med enorma konsekvenser. De som varit ”långt borta” har nu ”kommit nära”. Avståndet är upphävt och fiendska­pen är besegrad.

Aposteln söker ord för att uttrycka det enorma budskap han förmedlar, det nya som efesierna fått del av. Det är som skillnaden mellan död och liv. ”Ni var döda… men har gjorts levande”. De och vi var döda ”då vi följde våra mänskliga begär och handlade som kroppen och våra egna tankar ville”. Han kallar dem ”olydnadens människor” och ”vredens barn”.

Allt är sammanfattat i honom. Låt oss för denna predikan hämta hjälp av ett ord ur Efesierbre­vet från en av den gångna veckans vardagsmässor. ”Allt är samman­fattat i honom (Kristus), allt i himlen och på jorden.” Det är motpolen till det som sliter sönder det mänskliga livet, politiskt, socialt, både det egna livet och det gemensam­ma. Inte heller kyrkan skonas. Man a-nar en ond makt bakom. Bibeln ger ondskan ett namn, djävulen (grek. diábolos), vilket betyder den som åtskiljer, kastar isär och söndrar det som Gud har förenat. Därför tar vi vår tillflykt till honom, vår Herre Jesus Kristus, som Gud har sänt för att sam­man­fat­ta allt, försona, förena och förnya allt.

Paulus har inlett sitt brev till efesierna med den hisnande utsagan: ”all­ting är sam­man­fattat i Kristus.” Aposteln påstår att samma ”oerhörda kraft” som uppväckte Kris­tus från de dö­da finns i hans Kyr­ka – och i oss, som är hans lemmar. ”Honom som är huvud över allting gjorde han till huvud för kyrkan, som är hans kropp”.

Enligt dåtida judisk uppfattning fanns det 70 (eller 72) icke-judiska folk. Lukas be­rättar hur Jesus, utöver de tolv, utser och utrustar yt­terligare 72 för sitt upp­drag. I Apostlagärningarna be­rättar Lukas hur budskapet skall nå ”till jordens yttersta gräns”. Kyrkan är sänd till alla folk. Herren skickar ut lär­jungarna ”två och två till varje stad och plats dit han själv ämnade sig”. I detta ser Gregorius den store ett möns­ter.

Varför avvisas profeter och apostlar? Varför ansätter de Jesus med besvärliga frågor för att få honom fälld? Det finns en bundsförvant till det onda i människans hjärta, ett fnös­ke som fattar eld. Och hon vill inte utan vidare bli av med det. I inledningen till Efesierbrevet vittnar aposteln Paulus om det han kallar Guds ”viljas hem­lighet”, ett ”beslut” som inte stannade i Guds upp­höjda avskildhet, utan ”skulle ge­nom­föras när tiden var inne”.

Paulus undervisar om skillnaden mel­lan vad han kallar ”köttet” och ”an­den”. Aposteln räknar upp vad ”köttet” leder till: ”otukt, orenhet, strider, ofördrag­samhet, vre­­­de, intriger, splittringar, kätterier, makt­kamp, dryckenskap, utsväv­ning­ar och annat av samma slag”. Den som ”tillhör Kristus har korsfäst sitt kött med alla dess lidelser och be­gär”.

Den heliga Teresa av Avila blev kyrko­histo­riens första kvinnliga kyrko­lä­rare. Hon fick stora gåvor, men också imponerande kraft när hon på mödosam­ma resor grun­dade nya kloster. Hon lär att vägen till Gud går ge­nom ”Kris­ti allrahe­ligaste Man­dom”, dvs. genom hans mänsklighet. Genom Sonen till Fadern. Hon hänvisar till en rad hel­gon ”med kärlek till Kristi mänskli­ga natur”.

Abraham fick två söner, Ismael och Isak, en med sin slavinna Ha­gar och en med Sara, ”den fria kvinnan”. Detta rymmer ”en dju­pa­re mening”. De två sönerna symboliserar två sätt att leva, slaveri och frihe­t. Slaven styrs av främmande, ofta god-tyckliga och till slut brutala makter.

Nåden gör det omöjliga möjligt. Mötet mellan den rike mannen och Jesus är inte bara beskrivet med ord. Evangelisten berättar att ”Jesus såg på honom med kärlek”. Vi vet vad ett leende betyder. Vi talar om kärlek vid första ögonkastet. Vi vet att blickar kan dräpa. Men ”Jesus såg på honom med kärlek.” Det var inte vilken blick som helst. Den såg hans innersta, ba­kom ytan, bakom masker och ord. Ingenting kunde döljas för den blicken. Men blickens skärpa var inte det vikti­gas­te. Jesus såg på honom med kärlek, en kärlek som ville hans bästa.