Predikningar Ingmar Svanteson

Med Mose som redskap griper Gud in för att rädda sitt folk. Han står för sina löften till folkets fäder Abraham, Isak och Jakob. Men denne Gud är långt mer än en stamgud eller bara en Gud för Israels barn. Hans namn, ”JAG ÄR”, avslöjar att han är alltings Skapare och Herre. Hela tillvaron har sin yttersta orsak i honom, som själv är utan orsak. Han är den som ”ÄR”.

”Jag vill gå dit bort och betrakta den underbara synen och se varför busken inte brinner upp.” Mose har sett eldslågan slå upp ur busken, utan att busken förtärs. Det är inte bara en ovanlig syn, den är också underbar. Det tvingar honom att dra skorna av fötterna. Det är den nödvändiga beredelsen.

Mose räddas ur Nilflodens vatten, för att senare föra folket ge­nom detta vatten ut ur slaveriet. Han fostras och får undervisning vid Faraos hov. Mose liv står under Guds ledning och försyn. Men när han dräper egyptiern handlar han utan klokhet. Han måste prövas i öknen. Jesus förebrår de städer där han utfört en rad underverk. De såg utan att se. De har större ansvar än det ökända Sodom.

”Jag har inte kommit med fred utan med svärd.” Jesu ord är svåra att höra. Många skruvar på sig. Handlar inte evangeliet om fred och försoning? Förvisso, men vägen dit är en kamp. Det började redan i Egypten, när Israels barn uppfattades som ett hot och Farao försökte döda alla nyfödda israeliska gossebarn.

Kan man tröttna på Benedictus och hans regel? Ja tyvärr, men då beror det inte på regeln utan på att man har glömt vad regeln förmedlar. Då blir hans regel bara ett historiskt dokument, vördnadsvärt, men inte mer. Samma fenomen gäller ju för umgänget med Guds ord. Läsarens egen inre hållning avgör vad vi uppfattar i den heliga texten. Den oandlige och ”köttslige” märker bara textens utsida, och tröttnar.

Josef prövar sina bröder. Inte för att plåga eller straffa dem. Han vet att prövningen behövs och han kommer senare att villkorslöst förlåta dem. Han gråter när han ser deras vånda. Det var brödernas avundsjuka och vrede mot Josef som drev dem att sälja honom. De blev döva för hans bön om förbarmande.

”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” Jakob hade bedragit och lurat. Han hade lurat till sig sin bror Esaus välsignelse genom att bedra sin blinde far Isak. Den nattliga brottningen vid Jabboks vadställe är kulmen på en utdragen omvändelse. Den okände mannen, hans eget samvete, Guds representant i hans innersta, frågar efter hans namn.

Jakob förstod det först när han vaknat ur drömmen. Herren var där hela tiden, men Jakob ”visste det inte”. Synagogföreståndaren faller ner för Jesus och ber honom att lägga sin hand på hans sjuka dotter. Kvinnan med blödningarna rör vid tofsen på Jesu mantel.

Vi har ofta hört det – Guds rike är nära. Guds rike är varken långt borta eller helt närvarande. Det är inte avlägset, men heller inte helt och fullt här. Inte ännu. Det är nära. Det rymmer både en uppmaning och ett löfte. Det uppmanar oss att vara vaksamma och väntande och inte bekymmerslöst räkna med att det bara finns där när vi behagar söka det.

Lögn och bedrägeri hör till det mest omänskliga som människan kan ge sig hän åt. Dessutom är det annolikt det svåraste hon kan utsättas för. Men bedrägeriet finns med också i Guds folks historia. Också det tar Guds plan i sin tjänst. Låt vara att det var hans mor Rebecka som regisserade bedrägeriet – Jakob gick med på det och fick, trots det, del av välsignelsen.