Predikningar Ingmar Svanteson

Drottningen av Saba förundras över kung Salomos vishet. Han har fått den för att kunna ”skipa lag och rätt”. Hon förundras ock­så över skönheten i det som Salomo byggt upp. Kyrkan kan inte tiga om rätt och fel i världen. Vi ber att hon skall göra det med mod och vishet. Vi är stolta över det hon byggt av kultur och skönhet genom historien. Om Jesus sägs det: ”Här är vad som är mer än Salomo.” Han går ett steg vidare och ser djupare än Salomo.

”Kan då Gud verkligen bo på jorden?” Det är Salomos frå­ga när han står i det nyuppförda templet i närvaro av Israels hela för­sam­­­­ling. Salomo vet att himlarna och him­lar­nas himmel inte kan rymma honom. Den verklige Gu­den är inte som avgudarna, de som människan själv gör och använder för egna syften. Salomos svar på sin egen fråga blir en bön. ”Men vänd dig ändå till din tjänares bön och åkallan…”. Bönen bygger på Guds eget löfte: ”Mitt namn skall vara där”.

Ljuset som lyser i mörkret. Det ljus vi bar i våra händer vid gudstjänstens inledande procession, ett ljus med en flämtande låga, är starkare än mörkret. Det ljuset symboliserar barnet i Symeons famn. Dess liv var hotat från början och slutade på ett kors, men visade sig vara star­kare än döden. Till det yttre såg man ingen skillnad mellan detta barn och andra barn. Men den gamle Sy­meon och Hanna såg. De hade inte glömt Jesa­jas profetia som vi hör­de under jul­natten för fyrtio dagar sedan: ”Ett barn blir oss fött, en son blir oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila”. De flesta i de­ras sam­tid hade slutat hoppas.

Redan som ung blev Ansgar munk i Corbie i Frankrike. Han skic­ka­des till Corvey i Westfalen, Tyskland, vid den tid på 800-talet när kyrkan började sträcka sig mot Norden. Ansgar grundade församlingar i Danmark men hade inte stor fram­­­gång i sitt missionsarbete i Sverige. Det skul­­le dröja flera sek­ler innan de frön som Ansgar hade sått bar synlig frukt. Ans­gar dog som ärkebiskop i Ham­burg-Bremen 865.

Som sammanfattning av Davids historia låter oss kyrkan höra ur Jesu Syraks bok. Den vise Syrak beskriver David som den store hjälten. ”Han lekte med lejon som med killingar.” Han fällde Gol­jat till marken och krossade filistéerna. Men David visste att det var Gud som gav både styrkan och segern. Enligt Jesu Syrak införde David en storslagen liturgi i templet. Han lät sången lju­da från tidig morgon ”med sköna melodier”. För­fattaren, som skriver långt senare när templet var byggt, ser ändå David som upphovet till altartjänsten i templet.

David anbefaller en folkräkning, som snarast blev en mönstring. Joab, hans överbefälhavare, ge­nomför den och kan rapportera antalet ”stridsdugliga män”. Det kan tyckas som en nor­mal åtgärd för en kung som vill veta vilka resurser som finns, men Gud ser det som en svår synd. Straffet drab­bar dessutom fol­ket. Vari synden består får vi inte veta. Hade Da­vids tro på Guds be­skydd börjat svikta så att han mera började lita till militära re­sur­ser?

David gråter över sin son Absalom, trots att han har gjort uppror. David önskar att han fått dö i Absaloms ställe. Hans gråt och hans kärlek pekar mot honom som skall födas av Davids ätt. Jesus gråter över Jerusalem, trots att staden dräper sina profe­ter. Han ger sitt liv för den. Sådan är hans kärlek.

Fräls oss ifrån ondo/den onde. Evangelisten Markus, som vi lyssnar till detta år, har inlett sitt evangelium med att be­rätta om Jesu dop, hans frestelse, hans predikan och att han kallar lärjungar. Kort återgivna händelser som lägger grunden för och presenterar hela hans mission. Nu un­dervisar han i Ka­farnaums synagoga, men vi får inte höra vad han predikade. Vi får veta att folket över­väldigades av Jesu ord, ”för han undervisade med makt och in­te som deras skriftlärda”.

Timotheos och Titus var aposteln Paulus mest betrodda medar­be­tare. När han ”lämnar över” sitt uppdrag till dem blir det ett första steg i den ”apostoliska successionen”. Paulus skriver till dem om ”vår reli­gions sanning” och om ”den sunda läran”. I sitt brev till Ti­tus skriver han om trons ”hopp om evigt liv”. Det är ”successionen”, förmedlingen, av den apostoliska läran. Den sanna och en gång för alla givna.

Hur kunde David handla som han gjorde? David stannar kvar i Jerusalem när hans män drar ut i strid. Om vi förstår det på ett andligt sett – David avstår från kampen att be­vara sitt hjärta rent – då blir det lättare att förstå hans avskyvärda handlande. Da­vid låter sig fångas av begäret, begår äktenskap­s­brott och låter mörda kvinnans man. Han handlar som i blindo. Det är vad som sker när människan lämnar vaksam­­heten, lägger ner de andliga vapnen, och utsätter sig för vad som råkar kom­ma i hennes väg. Fienden kan utan motstånd ta hjärtat i besittning.