Predikningar Ingmar Svanteson

Kyrkan firar apostlarna, en efter en, utspridda över året. Kyrkofadern Chrysostomos förundras över att dessa olärda män, utan makt och inflytande, kunde övertyga lärda och mäktiga, folk efter folk, i land efter land. I apostlarnas kallelse ser vi grundmönstret till varje kal­lelse. Natanael, som identifierats med Bartolomaios, blev kal­lad genom att bli ”sedd”. ”Jag såg dig under fikonträdet,” sä­ger Jesus.

Ännu en grandios profetia. Profeten får se de förtorkade och döda ben som skall få liv igen. En bild för att Israels folk skall hämtas hem ur sin för­sking­ring och upp ur sina gravar. Ytterst en antydan om Guds plan med alla människor, genom honom som uppstår från de döda för att göra all­ting nytt.

”Var och en skall ge som han har beslutat i sitt hjärta.” Paulus på­min­ner korinthierna om detta för insamlingen till de kristna i Jeru­salem. Idag hör vi det på martyren Laurentius dag, som gav sitt liv. För Paulus är ”hjärtat” platsen både för viljans beslut, för förnuftig ef­ter­tanke och för den känsla som inte ger av tvång, utan av gläd­­­je. ”Gud älskar en glad givare.” Glädjen är en känsla, men nu är den formad, helgad och ställd i Her­rens tjänst. Hjärtat är plat­sen för samvetet, där män­niskan bejakar Guds vilja och därmed når sin egen glädjes fullbordan.

Ju bättre det gick för israeliterna, desto präktigare avgudabilder res­te de. För Israel och Nordriket på 700-talet f.Kr. ledde det till allt djupare avfall från förbundet med Herren. Människan har svårt att hantera rikedom och framgång. Det be­kräftar Skriftens och Kyrkans lära om arvsynden. När avgudar och ideologier avslöjas i sin tomhet står folken utan ledare. När olyckorna kommer ropar folket till bergen: ”Dölj oss”, och till höjderna: ”Fall över oss”.

”Vind sår de, och storm skall de skörda.” Den kultur som sår i köttets åker borde inte för­vånas över den skörd som växer upp. Profeten ser dess början i avguderiet. Att ”göra sig” avgudar kan tyc­kas harmlöst, men påver­kar dem som gjort dem och som an­vänder dem. Profeten säger: ”De som har gjort dem skall bli dem lika, ja, alla som förtröstar på dem.”

Evangeliets två underverk är dramatiska, befrielse och uppväckelse, men profeten Hosea når längre och framför allt djupare. Han sjunger om Israels ungdomstid, när hon levde i glädje och trohet med sin brudgum, den Herre som befriat henne och ingått förbund med henne. Sedan dess har hon varit otrogen, frestad ge­nom sitt väl­stånd att tillbe avgudarna.

Hinder kan röjas undan på vägen till en allt större glädje. Människan kan vara allt från en förhärdad syndare till ett helgon med glädje i hjärtat. Da­gens läsningar uppvisar hela spännvidden. Profeten Hesekiel skic­kas till Israels barn som har trotsi­ga hjärtan och hårda pannor. Jesus själv avvisas och blir en stö­testen för sina tidi­gare grannar i Nasaret. I andra läsningen hör vi om glädjen. Paulus glä­der sig till och med åt svaghet, svårigheter och nöd. – Kan­ske suckar vi när vi hör om sådant, men låt oss i stäl­­­let bli nyfikna på hur en sådan glädje kan upplivas, ty den finns i den döptes hjärta un­der la­ger av synd och annat skräp. Hinder kan röjas undan på vägen till en allt större gläd­je.

De uppenbart ogudaktiga och de fromma fariséerna har något gemensamt. De känner inte nåden. De ser den som en själv­klarhet eller som en rättighet, om de alls frå­gar efter den. Profeten Amos beskriver dem som trixar med mått och priser – och med sanningen. De styrs av girig­he­ten. Thomas Merton talar om de brö­der som hela tiden söker dis­penser för att få fort­sätta ett be­hagligt liv.

”Jesus såg vad de tänkte.” Kampen om människan är kam­pen om hennes tankar. De onda tankarna är inte bara obehagliga. De för oss bort från oss själva till ett främ­mande land. Som när Is­rael fördes bort i fångenskap, eller förlamas, som man­nen på sin bår. Vi kan inte sluta att tänka, men vi kan välja vad vi utsätter oss för. Välja vilka röster vi lyssnar till.

Vad är det som får Tomas att tro? Vad får honom att bekänna Jesus som Herre och Gud? Han ville tro, personligen, med hela sin varelse, inklusive förståndet. Men inte ens vilja och förstånd räcker ända fram. Tron är en gåva. Något som ges männi­skan, gratis. Teologin kallar det nåd.