Predikningar Ingmar Svanteson

Varför blev den helige Laurentius så älskad? Bara i Rom finns mer än 30 kyr­kor med hans namn. Dom­kyrkorna i Lund och Uppsala bär båda hans namn. Kejsaren krävde att han utlämnade kyrkans skatter. Han delade först ut dem till de fattiga och sam­la­de sedan ihop de fattiga och presente­ra­de dem inför kejsaren som ”kyrkans skat­ter”. Händelsen har stannat i kyr­kans kollektiva minne. Det finns ett skimrande ljus kring hans marty­ri­um.

Judinnan Edith Stein läste Teresa av Avila och kapitulerade för san­ning­en. Hon blev syster Teresia Benedicta av Korset. Hennes tre namn anger hennes väg. Efter sitt dop och sin konversion var hon ofta i benediktin­klost­ret Beu­ron, därav namnet ”Be­nedic­ta”. Men hon blev karmelit med tillnamnet ”av Kor­set”. Hon arresterades i Gestapos hämnd­aktion mot ju­disk­föd­da kato­liker och fördes till gas­kammaren i Auschwitz 1942.

Det förvandlande ljuset. De flesta fascineras av ett vackert ansikte, ett ansikte som lyser. Det kan vara både ett barn och en gam­mal männi­ska. Något lyser fram som attraherar och väcker gläd­je. Det är en, låt vara blek, avbild av Kristi ansikte. Vi ser hans ansikte när det för­vandlas för lär­jung­arna på det heliga berget. Evan­gelisten säger att det lyste som solen, men ock­så den jämförelsen är otillräck­lig.

Det dyrbaraste. Vad är det dyrbaraste och mest värdefulla i våra liv? Finns det något som är viktigare än allt annat? Eller är det flera ting som blivit lika mycket värda? Hälsa, familj och vänner, so­cial och ekonomisk trygghet, arbete, framgång och karriär, och bredvid detta också tron? som då blivit en gåva bland många andra, ungefär likvär­diga. Det är avguderi och vi bryter mot första bu­det: ”Du skall inga andra gudar ha vid sidan av mig”.

På Sinaiberget får Mose de tio budorden. Han läser dem för fol­ket och folket säger: ”Allt vad Her­ren har sagt vill vi göra.” Så frambärs ett offer, och blodet från offerdjuren stänks på folket som en bekräftelse av förbundet. Ordet förmedlas och tas emot och beseglas genom blod.

Gud ingår förbund med sitt folk. ”Jag är Herren, din Gud.” Så att folket sedan dess alltid kan säga ’min Gud’. Förbundstexten består av bindande bud, men deras avsikt är att upprätta ett ömsesidigt förbund, och där­­­­­­­med skapa ordning och harmoni i stället för kamp, oordning och kaos. Buden ger allt sin rätta plats i en återupp­rättad helhet.

Kyrkan i stort har tagit över vad Benediktinerna har gjort länge, att fira alla de tre syskonen i Be­tania tillsammans. Vi firar dem som Her­rens vänner. Marta visade gästfrihet. Maria lyssnade. Lasaros vittnar om att ha blivit väckt till ett nytt liv. Jesus var fäst vid de tre syskonen. Han behövde deras vän­skap, ty han var verklig männi­ska.

Påven Franciskus har inrättat den fjärde söndagen i juli, i närhet till Joa­kim och Annas dag, som en sär­skild dag för mor- och far­för­äld­rar och för de äldre. Låt oss be för dem, lyssna på dem och lära av de­ras erfarenhe­ter. Benedictus säger att de äldre skall älska de yngre och de yngre vörda de äldre.

Jakob och Johannes vet ännu inte att de har sin skatt i lerkärl. De kän­­ner ännu inte sin svaghet och sitt totala beroende av nåden. Det inre motståndet trodde vi var borta när vi omvände oss, kanske av­lade våra löften. Som när Johannes svarar på frågan om de kan dricka bägaren: ”Ja, det kan vi”. Ändå bejakar Jesus deras beredskap att dricka lidan­dets bä­­­gare. Han tar emot deras föresats, trots att den än­nu var okunnig, oerfa­ren och hög­mo­dig.

Israeliterna hade fångats i en fälla. De hade fienderna bakom sig och ett stängt hav framför sig. De klagade och anklagade Mose. ”Det vore bättre att tjäna egyptierna än att dö i öknen”. Då svarar Mose: ”Herren skall strida för er och ni skall vara stilla därvid.” Att Herren skall strida för dem pekar fram mot hur Mose stav öpp­nar en väg genom havet, fiendernas undergång och folkets befrielse. Men detta i sin tur pekar fram mot Kristi påsk.