Predikningar Ingmar Svanteson

Kristus har uppstått från de döda! Vi firade det för sex veckor sedan. Påskljuset vitt­nar om det. Kristi påsk är världsalltets och historiens viktigaste händelse. Dess bud­skap spred sig som en löp­eld i hela den dåtida världen. Inte minst genom aposteln Paulus missions­resor i och runt Mindre Asien, nuvarande Turkiet. I mässans första läsning hörde vi om Pauli andra missions­resa. An­den ledde honom till hamnsta­den Troas ett stycke öder om det nuvarande Istanbul. Om natten hade han en dröm. En makedo­nier säger till honom: ”Kom över till Makedo­ni­en och hjälp oss”. Pau­lus lyder ”ge­nast”.

”Den som har sett mig har sett Fadern.” Apostlarna hade sett Jesu gärningar och hört hans ord. Nu för­kla­rar Jesus vad de anat, men inte till fullo förstått. Han hade inte talat eller utfört något ”eget”. Hans vilja var att gö­ra Fa­derns vil­ja. ”Fa­dern är i mig och utför sina gär­ningar. Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig.”

S. Athanasios är kronvittnet för tron på Kristi Gudom, att Gud bli­vit män­niska. Han tillbringade 17 år i landsflykt för denna tro. För honom var det ingen lek med ord utan en fråga om liv och död. Ordet inte bara visade sig som människa. Ordet antog vår kropp och blev människa. Om inte det hade skett kunde människan inte förvand­las och gudomliggöras. Utan inkarnationen hade döden fått sista ordet.

Mitt i den framväxande kyrkans dramatik växer också hen­nes tro och ord­ningar fram. I går hörde vi hur Paulus insatte präster i de församlingar han grundat. Lukas kallar dem ”äldste” (grek. presbyterer). Det mot­svarar vad vi kal­lar präster, insatta och vigda av apostlarnas ef­terföljare, biskoparna.

”…tappa inte modet.” I Lystra har Paulus botat en man som var född lam. Folket upp­fattar honom och Barnabas som gudar. Men några judar kommer dit och stämningen svänger 180 gra­der. Nu stenar man Paulus och slä­­par honom ut ur staden i tron att han är död. Men när lärjungarna samlas omkring Paulus reser han sig igen. En slags påsk i miniatyr.

Jesus prisar sin Fader för att han dolt tillvarons hemlighet för de lärda och kloka, men uppenbarat det för dem som är som barn. Redan som barn fick Katarina insikt i denna hemlighet. Till för­skräckel­se för hennes föräldrar och för de lärda. Men hon var omut­lig i sin ”glö­d­an­de kärlek till Kristus och hans kyrka”.

Liv som bär frukt. Människan vill gärna uträtta något i livet. Hon vill bidra med nå­got och helst lämna nå­got av värde efter sig. Det kan förvisso bli en fåfäng jakt efter berömmelse och ära, men i grun­den är det en mänsklig önskan. Liksom vinstocken plan­te­ras för att den skall bära frukt, är män­niskans liv tänkt att bära frukt. Bilden av vinstocken är inte svår att förstå. Fadern är vinodlaren. Jesus och kyrkan är vinstoc­ken. Gre­narna är Jesu lärjungar som bär frukt genom den sav de dricker från vin­stoc­ken.

Lukas berättar om ett yttre skeende. Johannes om ett inre. Båda har sitt särskiljande och sin tillväxt, ibland med en yttre dramatik, ibland i det fördolda. Pau­lus och Barnabas förkunnel­se mitt i Mindre Asien väcker allt större glädje hos några, medan andra blir allt­mer avvisande. De drivs bort från platsen och går vida­re. Lu­kas berättar att de ska­kar dammet av sina fötter. Men så tillfo­gar han: ”Och lärjung­arna uppfyll­des alltmer av glädje och he­­lig ande”.

När Paulus förkunnar Kristi död och uppståndelse för sina judiska bröder hän­visar han till deras egna skrifter, lästa varje sabbat. Psaltarens ord om ”konungen på Sion” tillämpades på Israels kung. Denne sågs som ”adopterad” av Gud och kunde därmed kallas hans ”son”. Kyrkan kände igen det som en profetia om Kristus. Han skulle bli konung för alla folk och få dem till arvedel, eftersom han var Guds evige Son. Hans kung­liga rike ”föddes” och fick sin början i hans uppståndel­se: ”Du är min son, jag har fött dig i dag”.

”Hälsa varandra med kärlekens kyss.” Petrus uppmanar sina brevmottagare att hälsa varandra med en ”kärle­kens kyss”. Vulgatan säger: ”helig kyss”. Det kristna bruket att underteckna brev ”med kärlekens kyss” torde inte vara så vanligt idag. Men det sker – kanske oftare än vi anar. I Höga Visan önskar sig bruden ”kyssar” från brudgum­mens mun. Psalmisten önskar sig detsamma genom att lyssna till ho­nom som kal­las ”skönast bland människor” och ur vars mun det ”flödar ljuvligt tal”.