Predikningar Ingmar Svanteson

På Sinaiberget får Mose de tio budorden. Han läser dem för fol­ket och folket säger: ”Allt vad Her­ren har sagt vill vi göra.” Så frambärs ett offer, och blodet från offerdjuren stänks på folket som en bekräftelse av förbundet. Ordet förmedlas och tas emot och beseglas genom blod.

Gud ingår förbund med sitt folk. ”Jag är Herren, din Gud.” Så att folket sedan dess alltid kan säga ’min Gud’. Förbundstexten består av bindande bud, men deras avsikt är att upprätta ett ömsesidigt förbund, och där­­­­­­­med skapa ordning och harmoni i stället för kamp, oordning och kaos. Buden ger allt sin rätta plats i en återupp­rättad helhet.

Kyrkan i stort har tagit över vad Benediktinerna har gjort länge, att fira alla de tre syskonen i Be­tania tillsammans. Vi firar dem som Her­rens vänner. Marta visade gästfrihet. Maria lyssnade. Lasaros vittnar om att ha blivit väckt till ett nytt liv. Jesus var fäst vid de tre syskonen. Han behövde deras vän­skap, ty han var verklig männi­ska.

Påven Franciskus har inrättat den fjärde söndagen i juli, i närhet till Joa­kim och Annas dag, som en sär­skild dag för mor- och far­för­äld­rar och för de äldre. Låt oss be för dem, lyssna på dem och lära av de­ras erfarenhe­ter. Benedictus säger att de äldre skall älska de yngre och de yngre vörda de äldre.

Jakob och Johannes vet ännu inte att de har sin skatt i lerkärl. De kän­­ner ännu inte sin svaghet och sitt totala beroende av nåden. Det inre motståndet trodde vi var borta när vi omvände oss, kanske av­lade våra löften. Som när Johannes svarar på frågan om de kan dricka bägaren: ”Ja, det kan vi”. Ändå bejakar Jesus deras beredskap att dricka lidan­dets bä­­­gare. Han tar emot deras föresats, trots att den än­nu var okunnig, oerfa­ren och hög­mo­dig.

Israeliterna hade fångats i en fälla. De hade fienderna bakom sig och ett stängt hav framför sig. De klagade och anklagade Mose. ”Det vore bättre att tjäna egyptierna än att dö i öknen”. Då svarar Mose: ”Herren skall strida för er och ni skall vara stilla därvid.” Att Herren skall strida för dem pekar fram mot hur Mose stav öpp­nar en väg genom havet, fiendernas undergång och folkets befrielse. Men detta i sin tur pekar fram mot Kristi påsk.

Den milda allmakten. Varifrån kommer det onda? Varför utför människor onda gärningar? Olika vetenskaper, psykologi, genetik, sociologi, försöker förklara varför människor utför sådana handling­ar. Och myc­ket kan förklaras – men inte allt. Inför de grövsta brotten står spe­­­­­cialister­na ofta hand­fallna. Ett verktyg för att förstå det onda finns inte längre i vår efterkristna kultur, att män­niskan kan synda. När hennes frihet bort­förklaras och hon berövas sitt moraliska an­svar blir ondskan ännu svårare att förstå.

I Höga Visan söker bru­den sin brudgum. Först utan att finna ho­nom. Hon fort­sät­ter att söka – och finner sin älskade. Maria från Magdala kan inte låta bli att söka sig till graven. När hon fin­ner den tom, berättar hon det för apostlarna. Hon fortsätter att sö­ka och återvänder till graven. Hennes gråt för­blin­dar hennes ögon. Gråten är ännu inte ren.

I den första läsningen kommer vi rakt in i Herrens påsk. Herren håller dom över Egyptens alla gudar, vilket betyder dom över alla onda makter. Därför instiftas påskalammsmåltiden. De vars dörrar är bestrukna med påskalammets blod räddas och förs ut i friheten. Det sanna påskalammet är Kristus, vars blod är starkare än all ond­ska, synd och död. ”Detta är Herrens påsk”.

Med Mose som redskap griper Gud in för att rädda sitt folk. Han står för sina löften till folkets fäder Abraham, Isak och Jakob. Men denne Gud är långt mer än en stamgud eller bara en Gud för Israels barn. Hans namn, ”JAG ÄR”, avslöjar att han är all­tings Skapare och Herre. Hela tillvaron har sin yttersta orsak i honom, som själv är utan orsak. Han är den som ”ÄR”.