Predikningar Ingmar Svanteson

Susanna blir dömd på de två domarnas vittnesmål, även om de var falska. Susan­nas eget vitt­nesmål räckte inte. Men Susanna ber och Herren sänder Daniel, som avslö­jar de fal­ska vittnesmålen. Så skipas rätt­vi­sa. Som be­kant sker det inte alltid. Ändå upphävs inte re­geln om att det behövs två vittnen. Det gäller både rättsfrå­gor och trosfrågor. Jesus anklagas för att vittna i egen sak. Han hänvisar till Faderns vittnesbörd. Men hur vittnar Fadern om sin Son?

”Aldrig har någon män­niska talat som han.” Jesu ord är unika och fascinerande, men de väc­ker också motstånd. Profeten Jeremias uppgift blir därför tvåfaldig, att bryta ner motståndet och att bygga upp något nytt. Fol­kets ledare ville inte lyss­na på profetens varnande ord. Tvärt­om ville de röja honom ur vä­gen. Han kallar sig ett ”oskul­d­s­­­fullt lamm som förs bort för att slaktas”.

Få texter i Gamla Testamentet är så profetiska som detta kapitel ur Sa­lo­mos Vishet. Det målar en tydlig bild av Kristi lidande, sedd med ”de gud­lö­­sas” ögon. Därmed avslöjas hur ondskan ”tänker”, dess ”förvända sätt att tänka”. De onda utmanas av ”den rättfärdige”. I stället för att se och lära känner de sig ”skym­fade”. Denna känsla får dem att gå till angrepp.

Folket har ”tagit sig till vad fördärvligt är”. När Mose dröjer uppe på ber­get blir de otåliga och gjuter sig en kalv, som de tillber och kallar sin gud. Det kan tyckas barnsligt och dåraktigt, men är en bild för människans böjelse att söka det materiella, det skapade före Ska­pa­­ren, när denne tycks hen­ne avlägsen och oåtkomlig. Mose vädjar och bönfaller för folket. Han på­minner om Guds egna löften till fä­der­na.

Jesus har botat den lame mannen i Betesda, men hänvisar till att det är Fadern som verkar genom ho-nom. ”Sonen kan inte göra nå­got av sig själv.” Detta blir en ännu större anstöt för judarna än att botandet sked­de på en sabbat. Jesus jämställde sig med Gud. De hade förstått Jesu anspråk rätt. Tragiken för dem som av­visar detta anspråk består i att just i det an-stötliga lig­ger själva evangeliet. ”Liksom Fadern uppväc­ker de dö­da och ger dem liv, så ger också Sonen liv åt vem han vill”.

Profeten Hesekiel ser i en vision hur vatten rinner från templet ut i havsvattnet för att göra det friskt. Allt får liv och alla slags frukt­träd växer upp. Deras frukter tjänar till föda och deras löv till läkedom. Jesus Kristus är källan till den nåd som rinner fram i den heliga Kyrkan. ”En ström går fram, vars flöden ger glädje åt Guds stad.”

Vi skymtar dopundervisning bakom valet av läs­ning­ar. De beskriver vägen till tro och antyder en ny ska-pelse. Jesaja berättar om den nya skapelsen. Redan i för­väg fyller den honom med fröjd och jubel. Där skall inte mer höras gråt och klagorop. Vägen dit går genom tro. ”En man i kunglig tjänst” hade hört om Jesus och ber honom bota sin son.

Vad är frihet? Vad är frihet och varför är den så svår att hantera? Sonen som gick hemifrån, glad i hågen och stadd vid kassa, nyfiken på det bru­sande livet borta i främmande land, för honom slutade friheten i elände. Han slösade inte ba­ra bort sina pengar. Ordet för-mögenhet (lat.substantia) står för hela hans liv. Han över­gav det land där han hade sin förankring. När han till slut tvingades leva bland svinen hade han ingenting kvar av värdighet. Men vi hör­ inte ens en varning ur faderns mun. So­nen hade laglig rätt till sin del av arvet. Men, måste människan hamna i elände in­nan hon för­står? Då kan det ju vara för sent. Vartill har människan fått sin frihet?

Den ödmjuke tullindrivaren möter vi i Benedictus regel, på öd­mjuk­­he­tens tolfte steg. Det är den broder som gör tull­indri­varens ord till si­na: ”Her­re, jag är inte värdig, jag syndare, att lyfta mina ögon mot himlen”. Med honom händer det något. Benedictus säger att han ”strax når den fullkomliga kärleken till Gud som ’driver ut fruktan’”. Det märks inte i ”fromma” gester, men däri att ”det goda blir en vana och dygden en lust”. Vad är det som händer med honom?

”Den som är vis, han må ge akt på detta, den som är förståndig må besinna detta.” Profeten Hosea föregriper kärleksbudet, som uppmanar människan att älska Gud ”av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft”. Profeten hjälper oss genom att beskriva Guds kärlek, så att vi kan spegla oss i den. Hans kärlek liknar ”ett olivträd i fägring, och doft skall han sprida som Libanon”. Redan hans namn skall vara ”som Libanons vin”.