Predikningar Ingmar Svanteson

”Herren, vår Gud, vill vi tjäna, och hans röst vill vi höra.” Det är folkets svar när Josua ställer det inför valet vilken Gud de vill tjäna, avgudarna eller den Gud som utvalt dem. Själv sade han: ”Jag och mitt hus, vi vill tjäna Herren”. Folket påminner sig själva om att Gud befriat dem ur Egypten och fört dem hela vä­gen, förjagat deras fiender och gett dem deras land.

Människan behöver en plats att leva på. Så var det för Adam och Eva i paradiset. När Gud genom Josua ingår förbund med sitt folk ger han det ett land att ta i besittning och att leva i. Detta har sin historia, ibland dramatisk och fylld av strid. Men allt har en djupare mening och historien pekar framåt mot ett yttersta mål.

Det som Mose förberett får sin första uppfyllelse genom Josua. Josua är samma namn som Jesus. Det mosaiska förbundet full­bordas i det nya förbundet genom Jesus. Men det nya finns redan fördolt i det gamla. Vi ser en grandios bild – prästerna, bärande på förbunds­arken, står på torr mark mitt i Jordan, medan folket i skydd av den går in i det utlovade landet – bilden för vägen in i Guds rike, Kristi påsk, hans och vårt dop. De hotande kaos­mak­terna hålls tillbaka och en väg öppnas.

Livet är en vandring. Hela tiden ett steg vidare, på väg mot målet. Mose fick inte komma in det utlovade landet, men han fick se det från ett högt berg. Ingen profet liknade Mose. Han var nära målet. Han hade redan ”umgåtts med Herren ansikte mot ansikte”.

”Gläd dig, jungfru Maria, du som ensam besegrar otrons lögner i världen.” Så sjunger kyrkan i sin tidegärd. Det är inte, som man kunde misstänka, främst en poetisk utsa­ga. När Maria glöms bort eller förnekas märks det, förr eller senare, i tron på hennes son.

Varje dag inleds av den fromme juden med denna bekännelse: ”Herren, vår Gud, Herren är en”. Den fortsätter i budet att älska Gud av hela hjärtat och av all kraft. Budet efter­frå­gar människan helt och fullt, utan villkor, un­dantag och gömslen dit Herren inte har tillträde­. Det är en följd av tron på hela tillvarons enda Herre.

Varför blev den helige Laurentius så älskad? Bara i Rom finns mer än 30 kyr­kor med hans namn. Dom­kyrkorna i Lund och Uppsala bär båda hans namn. Kejsaren krävde att han utlämnade kyrkans skatter. Han delade först ut dem till de fattiga och sam­la­de sedan ihop de fattiga och presente­ra­de dem inför kejsaren som ”kyrkans skat­ter”. Händelsen har stannat i kyr­kans kollektiva minne. Det finns ett skimrande ljus kring hans marty­ri­um.

Judinnan Edith Stein läste Teresa av Avila och kapitulerade för san­ning­en. Hon blev syster Teresia Benedicta av Korset. Hennes tre namn anger hennes väg. Efter sitt dop och sin konversion var hon ofta i benediktin­klost­ret Beu­ron, därav namnet ”Be­nedic­ta”. Men hon blev karmelit med tillnamnet ”av Kor­set”. Hon arresterades i Gestapos hämnd­aktion mot ju­disk­föd­da kato­liker och fördes till gas­kammaren i Auschwitz 1942.

Det förvandlande ljuset. De flesta fascineras av ett vackert ansikte, ett ansikte som lyser. Det kan vara både ett barn och en gam­mal männi­ska. Något lyser fram som attraherar och väcker gläd­je. Det är en, låt vara blek, avbild av Kristi ansikte. Vi ser hans ansikte när det för­vandlas för lär­jung­arna på det heliga berget. Evan­gelisten säger att det lyste som solen, men ock­så den jämförelsen är otillräck­lig.

Det dyrbaraste. Vad är det dyrbaraste och mest värdefulla i våra liv? Finns det något som är viktigare än allt annat? Eller är det flera ting som blivit lika mycket värda? Hälsa, familj och vänner, so­cial och ekonomisk trygghet, arbete, framgång och karriär, och bredvid detta också tron? som då blivit en gåva bland många andra, ungefär likvär­diga. Det är avguderi och vi bryter mot första bu­det: ”Du skall inga andra gudar ha vid sidan av mig”.