Predikningar Ingmar Svanteson

”Om jag låter dem gå härifrån utan mat orkar de inte ta sig hem.” Jesus bekymrade sig om folket den gången ute i ödemarken. Samtidigt blir det en kon­centrerad bild av hela hans livsverk. Utan hjälp orkar inte människan till sitt egentli­ga ”hem”. Bibelns berättelse om hur människan drivs ut ur paradiset avvisas av den mo­derna tanken som en saga.

Vad talade de om, Benedictus och Scholastica, när bro­dern hade kom­mit över sin chock över systerns bön om åskväder för att hin­d­ra honom att gå hem till sitt kloster? Gregorius berättar att de ”hela natten igenom kunde dela sina er­fa­renheter av det andliga livet och styrka varandra”. Hela natten? Deras ”erfarenheter” var genomsyrade och präglade av den heliga Skrift. Be­nedictus hade ju anbefallt ”andlig läsning” (lec­tio divina). De såg livet i Skrif­tens ljus och Skriften fullborda­des i deras liv.

Mannen och hustrun ”skall bli ett kött”. Påve Johannes Paulus II kallar denna förening mellan man och hustru ”ett ursprungligt sakrament”. Genom den per­sonliga intimiteten har de del i Guds intimitet i Treenighetens mys­te­rium, där Fadern och Sonen ömsesidigt ger sig åt varandra genom Anden.

Bibelns första kapitel svarar på frågan: Varifrån kom­­mer allt? Andra och tredje kapitlet besvarar en annan fråga: Hur såg det ut från början och varför ser det ut som det gör idag? Människan spelar nyckelrollen. Hon har sitt liv direkt från Gud, som blå­ser liv, sin livsande, i henne. Hon lever från början i harmoni med Gud, med sig själv och med natu­ren. Bibeln kallar det ”paradiset” eller ”Edens lustgård”. Teo­login kallar det ett tillstånd av ”helighet och ursprunglig rättfärdig­het”.

Skapelseverket når sin höjdpunkt i människan. Fiskarna och djuren frambringas ur vattnet och ur jorden. ”Må vatt­net och jorden frambringa levande varelser.” Om männi­skan står det att hon skapas direkt av Gud. Med an­svar för den övriga skapelsen. ”Allting lade du under hans fötter”. Högtidligt, som frukten av ett samråd, säger Gud: ”Låt oss göra männi­skor till vår avbild, till att vara oss lika”. Fäderna såg det som ett råd­slag mellan de tre Gudomspersonerna i den Heliga Treenig­heten.

Fyra veckor har vi följt Hebreerbrevet i vardagens mässor. Brevet når sin kulmen i en uppmaning: ”Vi vill genom Jesus ständigt fram­­bära lov­sång som ett offer till Gud.” Brevet har beskrivit hur Gamla förbundets offer har nått sin full­bor­­dan i Sonens evigt gällande offer.  Det passande svaret på detta offer är lovsång och tacksägelse.

Redan som ung blev Ansgar benediktinmunk i Corbie i Frankrike, men skicka­des till Corvey i Westfalen vid den tid på 800-talet när kris­tendomen började sträcka sig mot Norden. Ansgar grundade församlingar i Danmark men hade inte stor fram­­gång i sitt missionsarbete i Sverige. Det skul­­le dröja flera sek­ler innan de frö som Ansgar hade sått bar synlig frukt. Ansgar dog som ärkebiskop i Ham­burg-Bremen 865.

Två hinder på trons väg. Olika och ändå lika. Människorna i Jesu hemstad tog anstöt av hans förkunnelse och under. Han hade ju levt mitt ibland dem, vuxit upp som ett barn bland deras egna barn. De kunde inte tänka sig Gud så mänsklig och så nära. Jesus säger att ”de inte ville tro”. Deras förutfattade meningar om Gud hind­rade dem att tro.

Jesus uppväcker syna­gogföreståndaren Jairos dotter. Det är ett svar på hans enträgna bön. Jairos kastade sig ner för Jesu föt­ter. Ett stort steg för en syna­gogföreståndare. Kvinnan i evangeliet hade lidit av blödningar i tolv år. Lika många år som flic­kan har levt. Inga gyne­ko­loger hade kunnat hjälpa henne och det hade ”kostat henne allt hon ägde”. Hon ”hade hört vad som be­rät­tades om Jesus”. Det hon hört räckte för att tända trons låga i henne.

På sina vandringar passerar Jesus den judiska gränsen, in på hedniskt område. Markus beskriver en värld i den ondes våld, represente­rad av en besatt man, fångad av destruktiva krafter. Han lever bland gravar, han skriker och sar­gar sig själv. Att hans demoner skickas in i svinen förstärker ytterligare den orena atmosfären, eftersom svinen av judarna ansågs som ore­na.