Predikningar Ingmar Svanteson

När den helige Benedictus byggde två kapell på Monte Cassino, vigde han det ena åt Johannes Döparen. Munkarna kände igen sin kallelse i hans och de andra profeter­nas. Om vi jämför profeten med prästen ser vi profetens kallelse tyd­ligare. De samarbetar i varje mässa. Prästen tar profetens ord i sin mun och säger: ”Se Guds lamm, som borttager världens synd.”

Paulus sänker sig till korinthiernas nivå. Han skryter och talar ”i dårskap”. Han är hebré, israelit och en Abrahams ättling, som andra judekristna. Han har tjänat Kris­tus ännu mer. Hans merit­lista är överväldigan­de: fängelse, spöstraff, ste­ning, skeppsbrott, faror, arbete, vaka och slit. Men så anar man listen i hans dåraktiga tal. ”Om det ändå skall skrytas, vill jag skryta med min svaghet”. Allt han har gjort och blivit utsatt för är ett vittnesbörd om något annat. Nå­gon annan har verkat i och genom hans svaghet.

Paulus ”vill överlämna en ren jungfru” till Kristus. Han har ”tro­lo­vat” för­samlingen ”med en enda man, Kristus”. Men falska lärare har trängt in i församlingen och han är rädd att de tro­endes ”tankar skall förföras och locka bort dem från upprik­tig­heten och renheten gentemot Kristus”. Sådan förförelse kan ske genom halvsanna eller vilseförande lä­ror om Kristus och hans Kyrka.

Aloisius (1568-1591) valde redan som barn den smala vägen. När pesten drab­bade Rom erbjöd han sig själv som vår­dare. Han smittades och gav sitt 23-åriga liv för de pest­smittade. I ett brev till sin mor vittnar han om ”den gudom­liga godhe­tens djup, det­ta hav utan gräns och bot­ten”. Han gav det som han ”beslutat i sitt hjärta.” En människas liv är sum­man av de beslut hon fattat. ”Den som sår snålt får en snål skörd och den som sår rikligt får en riklig skörd.”

”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.” Moraliskt verkar uppmaningen hopplöst omöjlig – men om vi tänker ef­ter, är den det enda naturliga. Människan är ju skapad till Guds av­bild och likhet. Vem vill inte bli det han är skapad till?  Paulus ger ett exempel på hur det kunde se ut. De kristna i Makedonien, som var fat­ti­ga, ”tiggde och bad om att få vara med och hjälpa de heli­ga” i Jerusalem som var i stor nöd. De gav ”först och främst sig själva”, sedan ”över sin förmåga”, en ”fri­kos­tig­hetens gåva”.

Som får utan herde. Jesu ord är märkligt aktuella. När han ser människor­na, då ser han att de är ”illa med­­­­­­­far­na och hjälplösa, som får utan herde”. Diagnosen är aktu­ell, inte bara om vi tänker på dagens konflikthärdar och olycksdrabbade länder. Den gäller kanske ännu tydligare den rika värl­dens mora­liska och andliga vilsenhet. I vår del av världen har vi tillgång till enor­ma teknis­ka resurser, men många, inte minst bland de unga, vet inte läng­re var­för de lever, inte heller att vi människor behöver var­andra. De läm­nas att gå ut i livet utan karta och kompass. Som får utan herde.

Denna minnesdag har sitt historiska ursprung i Fatima (Portu­gal) 1917, där Maria uppenbarade sig för tre barn, med upp­maning till bot och ro­senkransbön. Minnesdagen firas numera da­gen efter Jesu hjärtas dag. Ma­rias re­na hjär­ta har sin källa i Sonens. Minnesdagen liknar högti­den den 8 december, Jung­­fru Marias utkorel­se och full­komliga renhet, Immaculata. Då firar kyrkan hur Gud i Ma­ria be­re­der en värdig boning åt sin Son. Idag firar vi hur Maria tar emot denna utko­relse och nåd.

”Alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Her­rens här­lighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna här­lig­het som kommer från Herren, Anden.” Det tredje kapitlet i andra Korinthierbrevet har, med början hos Orige­nes (200-talet), varit vägledande för kyrkans sätt att läsa den heliga Skrift och gö­ra det på ett andligt sätt. En slöja för våra ögon måste lyf­tas bort så att vi kan se.

”Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla.” Jesus kommer inte med något absolut nytt. Däremot med något förnyat. En återställd skapelse och en förnyad lag. Han kallar det ”att uppfylla”. Det okända och det som framställs som absolut nytt kan locka och verka häftigt. I jäm­fö­relse med sådant kan det katolska fram­stå som svagt.

Människans ord avslöjar hennes inre. Inte minst hennes bristande sam­ling. De snabba och upprörda or­den som se­dan måste tas tillbaka. Hur många har inte fått bita sig i tung­an? Om Kristus säger aposteln: ”Han var inte både ja och nej, i ho­nom finns bara ett ja.” – Det är hans ja till människan. För att hela henne. ”Alla Guds löf­ten har fått sitt ja ge­nom honom.” Guds löften är pålitliga och san­­na.