Kortpredikan 2 mars 2024
Mik 7: 14-15, 18-20; Ps 103: 1-4, 9-12; Luk 15: 1-3, 11-32
Profeten förundras.
”Vem är en sådan Gud som du? – du som förlåter kvarlevan av din arvedel dess överträdelse, du som har lust till nåd”.
Fadern i liknelsen ”fylldes av medlidande och sprang emot sin son och omfamnade honom och kysste honom”.
Senare går han också ut till den äldre sonen och försöker tala honom till rätta.
Förundras vi över Guds barmhärtighet, eller tar vi den som självklar?
Den äldre sonen analyserar korrekt och rättvist. Människan förstör och förlorar sitt liv när hon syndar, men hans bitterhet avslöjar att han är blind och döv för det viktigaste.
Av den förlorade sonen hör vi inte ett ord. Han är så förundrad att han förstummas.
Profeten talar om en ”avskild boning i skogen”. En träffande bild för klostret, eller för hjärtat. En plats där människan växer i förundran. Bönen övergår i tyst förundran, utan ord – eller, det Gud förbjude, förblindas och förhärdas.
Människan röjer väg för förundran genom ångerns tårar, som ger en allt djupare självkännedom. Att den förlorade kom till besinning, betyder att han kom ”till sig själv”.
Förlåtelsen är inte bara ny varje gång. Den inte bara befriar från skuld, den ikläder oss Kristi rättfärdighet, ”min finaste dräkt”, säger fadern.
Fadern antyder det himmelska arvet i orden till den äldre sonen: ”Allt mitt är ditt.”
Låt oss be om tillväxt i denna förundran. Endast Anden kan ge oss den. Den föregriper himmelriket.
pater Ingmar Svanteson
