Predikningar Ingmar Svanteson

Mitt i den framväxande kyrkans dramatik växer också hen­nes he­liga ord­ningar fram. I går hörde vi hur Paulus insatte präster i de församlingar han grundat. Lukas kallar dem ”äldste, presbyterer”. Det motsvarar vad vi kallar präster, insatta och vigda av apostlarnas efterföljare, biskoparna.

”Känn ingen oro och tappa inte mo­det.” I Lystra har Paulus botad en man som var född lam. Folket upp­fattar honom och Barnabas som gudar. Men några judar kommer dit och stämningen svänger 180 gra­der. Nu stenar man Paulus och slä­­par honom ur staden i tron att han är död. Men när lärjungarna samlas omkring Paulus reser han sig igen. En slags påsk i miniatyr.

Vägen, sanningen och livet – människans sanna värdighet. Ett hisnande evangelium! Ingen flyger så högt som den fjärde evangelisten. Samtidigt är han oss mänskligt nära. Han tycks förstå människans villkor. ”Känn ingen oro”, låter han Jesus säga. Det finns många skäl till oro och inga käcka svar hjälper. ”Känn ingen oro.” Så inleder Jesus sitt avskedstal till sina lärjungar, innan han går in i sitt lidande. Han uppmanar inte till allmän bekymmerslöshet. Han sä­ger: ”Tro på Gud, och tro på mig.” Genom tron rinner en kraft in i människan, som är starka­re än oro, mörker och ond­ska. Inte en tro på vad eller vem som helst.

Lukas berättar om ett yttre skeende. Johannes om ett inre. Båda har sitt särskiljande och sin tillväxt, ibland dramatiskt, ibland i det fördolda. Pau­lus och Barnabas förkunnel­se mitt i Mindre Asien väcker allt större glädje hos några, medan andra blir allt­mer avvisande. De drivs bort från platsen och går vida­re. Lu­kas berättar att de skakar dammet av sina fötter. Men så tillfo­gar han: ”Och lärjungarna uppfyll­des alltmer av glädje och he­­lig ande”.

När Paulus förkunnar Kristi död och uppståndelse för sina judiska bröder hän­visar han till deras egna skrifter, lästa varje sabbat. Det var ett känt profetord som uppfylldes när Jesus avvisades av ledarna och folket i Jerusalem. Psaltarens ord om ”konungen på Sion” tillämpades på Israels kung. Denne sågs som ”adopterad” av Gud och kunde därmed kallas hans ”son”.

Paulus för evangeliet vidare. Nu till Antiokia i Pisidien, i hjärtat av Mind­re Asi­en. Som vanligt uppsöker han synagogan och börjar med att kort återge Guds historia med sitt utvalda folk, med början i Egyp­ten. När han kommer till konung David märker vi att hans röst blir särskilt ivrig. Han citerar psalm 89 i Psaltaren, dagens responsoriepsalm, där Herren själv sä­ger: ”Jag har funnit David, en man efter mitt sinne”.

”Den som har sett mig har sett Fadern.” Apostlarna hade sett Jesu gärningar och hört hans ord. Nu för­kla­rar Jesus vad de anat, men inte till fullo förstått. Han hade inte talat eller utfört något ”eget”. Hans vilja var att gö­ra Fa­derns vil­ja. ”Fa­dern är i mig och utför sina gär­ningar. Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig.” Detta Guds verk skall fortsätta i och genom hans kyrka. ”Den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag och ännu större.”

”Jag och Fadern är ett.” Athanasios visste det. Men han fick kämpa för tron på Sonens vä­sensenhet med Fadern, bland annat genom 17 år i lands­flykt. Det fanns tider då de arianska bisko­parna var i majoritet. För honom handlade det om själva frälsningen, om att vinna livet. Om Kris­tus inte var gudomlig, ”av samma väsen som Fadern” (trosbekän­nelsen), kunde han inte gudomliggöra män­niskan. Inte heller kunde han sä­ga: ”Jag är livets bröd”.

Ingenting skall fattas mig. Bilden av den gode herden kan i förstone verka avlägsen och kanske romantisk. Än­då väc­ker den en äkta längtan hos många. Varför är annars ”herdepsalmen” 23 i psal­taren så älskad? Varje människa be­höver någon att lita på, någon som inte svi­ker. Någon som är både stark och ömsint. Nå­gon som både känner mig personli­gen och som kan bära ansvar för gemenskapen. Någon som kan föra mig ut ur vilsenhet och ensamhet, utan att göra våld på den per­sonliga friheten.

Jesus prisar sin Fader för att han dolt tillvarons hemlighet för de lärda och kloka, men uppenbarat det för dem som är som barn. Redan som barn fick Katarina insikt i denna hemlighet. Till för­skräckel­se för hennes föräldrar och för de lärda. Men hon var omut­lig i sin ”glö­d­an­de kärlek till Kristus och hans kyrka”.