Predikningar Ingmar Svanteson

Pauli ögon hade öppnats för Kristi nåd och barmhärtighet. Han förstod att det fullbordade allt det han fått del av som jude: ”här­ligheten, förbunden, lagen, gudstjänsten och löftena”. Därför drivs han av en glödande iver att öppna ögonen på sina bröder. Han vill t.o.m. fördömas och skiljas från Kristus, om det kunde hjälpa dem. Så kan bara den säga som älskar med Kristi kärlek.

Kyrkan firar Alla själars dag i ljuset från Kristi uppståndel­se. I det lju­set ”besöker” vi och ber för dem som gått före oss. Vi behöver detta ljus för att inte dras in i dödens mörker och för­lora vår frid och vår lycka, som vi hörde i Klagovisorna. Men re­dan där skymtar ett hopp. ”Herrens nåd är det att det inte är ute med oss… Därför vill jag hoppas på honom… Det är gott att hop­pas i stillhet på hjälp från Herren”.

”I hoppet är vi räddade.” Räddningen är ett faktum, men kan ännu inte ses med ögonen. Det vi ser med ögonen är lagt under ”tomhetens välde”. Aposteln kallar det ett ”slaveri under förgängelsen”. Också de troende delar dessa villkor. Också de mås­te ropa om befrielse. Våra villkor jämförs med födslo­våndor. Men något är på väg att födas fram.

I Romarbrevets åttonde kapitel har aposteln nått den teologiska höjdpunkten i sitt väldiga brev. Han beskriver hur Anden fullbor­dar Kristi verk, både i Kyr­kan och i den troende som inte längre är slav, utan kan ro­pa: ”Abba! Fader!” Detta föregrips när Jesus botar kvinnan som varit sjuk i arton år. Hon befrias och upprättas. ”Genast kunde hon räta på sig, och hon prisade Gud.” Hon är redan vid målet.

Liv eller död. Evigt liv eller evig död. Den slutliga skillnaden i till­varon. Vi hör det både ur Pauli och ur Jesu mun. Psaltarens förs­ta psalm beskri­ver det som två vägar. Paulus använder en annan bild. Människan ställer sina lemmar och krafter antingen i orenhetens och laglöshetens tjänst, vilket leder till död, eller i rättfärdighetens tjänst, vilket leder till helighet och liv.

I Romarbrevets femte kapitel har Paulus undervisat om tillva­rons förvandling genom Kristi död och uppståndelse. I sjätte ka­pitlet un­dervisar han om hur människan får del av denna förvand­ling genom dopet. Dopet är livets största gåva, men den tas emot i tro och är därför också ett val. ”Ni valde” säger aposteln, ”att av hela ert hjärta ly­da den lära som ni blivit införda i”. Den döpte har valt att ställa si­na ”lemmar” i ”rättfärdighetens” tjänst.

Aposteln ger en hisnande sammanfattning av alla människors villkor ge­nom Kristus. Alla är av naturen Adams barn, men alla är också nyskapade av den nye Adam, Kristus. Adams överträdelse ledde till ”en fällande dom för alla männi­skor”. Den nye Adams rättfärdiga gärning ”ledde till frikännande för alla människor”.

Abraham tvivlade inte på det löfte han hade fått av Gud. Han var förvissad om att Gud både ville och kunde infria sitt löfte. Paulus säger att han därmed ”räknades som rättfärdig”. Men denna rättfär­dighet var inte bara en bedömning hos Gud. Något skedde med Abraham. Han blev rättfärdig, han gjordes rättfärdig.

Viktigt, men inte det viktigaste. ”Den som gräver en grop för andra, faller själv i den.” Fariséerna fick smaka den medici­nen när de gi­ll­­rade sin fälla för Jesus. De ställde frågan: ”Är det rätt el­ler inte att ge kej­saren skatt?” Bakgrunden var den förhatliga skatt som romarna hade pålagt det judiska folket. Den skul­­le betalas med ett mynt, en denár, som ungefär motsvarade en dagslön.

Abraham är trons fader. Maria är trons moder. Abraham trodde på det löfte om en son som han fått, trots att hans ålder tala­de emot det. Han trodde på den ”Gud som ger de döda liv och ta­lar om det som ännu inte finns som om det redan fanns”. Hans tro över­går i hopp. ”Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trod­­de”.