Predikningar Ingmar Svanteson

Vi hör en varm ton i Pauli brev till församlingen i Kolossai. Paulus påminner dem om att de har räddats ur mörkrets välde och ber att de skall ”fyllas av kunskap om Guds vilja, med all andlig vishet och in­sikt”. Hur det går till ser vi när Jesus tar apostlarna i sin tjänst.

Frambär er själva som ett levande och heligt offer. Vad är vår uppgift och kallelse som kristna? Alla tre läsningarna i dagens mässa handlar om det, hur människan svarar på Guds kallel­se och gå­vor. Vi hörde i första läsningen om profeten Jeremias kallelse. I evangeliet om att leva i Kristi efterföljelse. Men vi koncentre­rar oss på den andra läsning­en ur Pau­lus väldiga brev till romarna.

Det är lätt att tycka synd om mannen som grävde ner sitt pund. Han hän­visar till sin herres förmenta stränghet, men den ursäkten håller knap­past. Hans herre kal­lar honom ”en slö och dålig tjänare”. Han gjorde inte ens det han kunde ha gjort. Det pund han fått var en ansenlig summa. Den summan hade kunnat förökas, om så bara genom att sätta in den på ban­ken.

”Detta är Guds vilja: att ni skall bli heliga.” Aposteln talar i första hand om kroppen, den egna och broderns. Krop­pen skall inte utlämnas åt ”lidelser och begär”, utan hål­las ”i helgd och ära”. Det handlar om mer än moral och bud. Helighet är inte moralisk perfek­tionism, som aldrig lyc­kas och som slu­tar i odrägligt högmod eller bitter uppgivenhet.

”Håll er vakna, ty ni vet inte vilken dag er herre kommer.” Det är paradoxalt att denna uppmaning skall behövas. Genom vår tro har vi fått del av enorma skatter. Varför kan vi då inte bara få luta oss bakåt och njuta av dem? Skälen är flera. Det finns en fiende som ingenting högre vill än beröva oss Guds rikes skatter. Vidare måste det prövas om vi verk­ligen älskar Gud. Folkets kärlek prövades under den långa vandringen genom öknen.

Paulus berättar hur han ”förmanade och uppmuntrade” de troen­de i Thessalonike.  Han ”vädjade” till ”varenda en av er” att leva ett liv ”vär­digt den Gud som kallat dem till sitt rike och sin härlig­het”. Han gjorde det också genom sitt föredöme. Han ville inte ligga försam­lingen till last rent ekonomiskt, även om han hade rätt till lön. Ingen skul­­le kunna säga att han arbe­ta­de för egen vinnings skull.

Johannes Döparen och andra profeter måste räkna med mot­stånd. Ondskans ande­mak­ter gillar inte rätt­rådighet och helighet. För att fullgöra sitt uppdrag görs profeten Jeremia till ”en fast stad, till en järnpelare och en kopparmur”. De tidiga munkarna kände igen sin kallelse i profeterna och mar­tyrerna.

Att förundras över kyrkan. ”Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud!” – så utbrister aposteln Paulus i dagens andra läsning. Och han fortsätter med att citera profeten Jesaja: ”Vem kan kän­­­­na Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare?” Detta utrop är motiverat inte bara med tanke på Gud, utan också när vi tänker på Kyr­­­­kan.

Moabitiskan Rut har kommit till Betlehem med sin svärmor Noo­mi. Det är skördetid och Rut ger sig ut för att plocka ax. ”Och det hände sig så för henne” berättar författaren till Ruts bok. ”Det hände sig” att åkerstycket hon kom till hörde till en viss Bo­as. Var det en tillfällighet att hon kom till hans åker, en slump? Den kalla fatalismen dyker upp där man minst anar det. Motpolen till den domi­nerande tron på att människan själv gestaltar sitt öde.

Ruts bok kan läsas som en vacker och lärorik kortnovell. Den moa­bitiska kvinnan Rut har blivit änka, men följer med sin judiska svärmor Noomi, när denna återvänder till sitt land. Rut är trogen sin svärmor, som ock­så har blivit änka. Rut säger: ”Dit du går vill också jag gå och där du stannar vill också jag stanna”. Hon vill de­la sin svärmors osäkra öde.