Predikningar Ingmar Svanteson

I Johannes Up­penbarelse syftar Babylon på Rom, som staden var när bi­belns sista bok skrevs, kejsarstaden, plat­sen för moraliskt förfall och ofta blodig för­föl­jelse av de kristna. ”Babylon” blir en sym­­­bol för ond­skans mys­terium, ”ett tillhåll för demoner, ett näste för alla ore­na an­dar”. Det är vad den helige Andreas upplevde i sitt vietnamesiska fängelse. Han blev martyr 1883. Inte bara tortyr och våld, utan också hat, hämnd, oanstän­digheter, för­ban­nelser.

Abboten Columbanus, död år 626, härstammade från Irland, men grundade kloster på kontinenten som lämnade bestående av­tryck. Några menar att de iriska munkarna räddade kristen­domen i Europa, som vid denna tid försvagats av konflikter och främ­man­­­­­­­de folks invasio­ner – inte olikt vår egen tid. ”Genom att hålla ut skall ni vinna ert liv.” Tålamod och uthållighet är oansenliga dygder – men avgörande. Ingen dygd har något värde utan att män­niskan håller ut i den. Li­vet liknar mera ett maratonlopp än ett sprinterlopp. Ofta beskrivs de fullkomliga som just tålmodiga.

Jungfrun och martyren Cecilia bevarade sitt hjärta odelat. Hon ha­de lovat Kristus trohet. Ingen­ makt i världen kunde hin­d­ra hen­ne att förbli i den kärleken, trots att det kosta­de henne det fysiska livet. Även om det historiska underlaget för hennes martyrium är svagt, väckte berät­telsen gensvar i de troende. På 400-talet bygg­des en basilika i Rom till hennes minne. När hennes kista öpp­nades långt senare (år 1599) skall kroppen ha varit oförstörd.

Må ditt rike komma. År 1925 instiftades den högtid vi firar idag, Kristus Konungens Dag. Påven Pius XI ville vi­sa på ett alternativ till totalitarism, ateism och sekularisering, som var på fram­marsch. Utan Kristus har världen var­ken rikt­ning, mål eller bestånd. Häromdagen hörde jag någon säga: Det är som om vår väster­länd­ska kul­tur har förlorat sin kärna. I första läsningen hörde vi hur David blev smord till ko­nung och därmed samlade alla Is­raels tolv stammar i ett rike. I and­ra läsning­en ur Kolosserbrevet hörde vi en av bibelns mest hisnande be­skriv­ning­ar av vem Kristus är.

Mechthild av Magdeburg, tysk mystiker på 1200-talet, inträdde som 60-årig i klostret i Helfta, där hon delade liturgins och Skriftens värld med bland annat Ger­t­­rud den stora. När den heliga Mechthild tyngs ner av svaghet och kla­gan får hon i en vision se två kalkar, den ena fylld med lidan­dets rö­da, den andra med trös­tens vita vin. Det vita vinet är det ädlare, sä­ger Herren, ”men mest välsignade är de som dricker båda: det vita och det röda”.

Lukas placerar liknelsen om de tio punden alldeles före intåget i Jerusalem. Otåliga anhängare trodde att Guds rike skulle komma ”re­dan nu”. Liknelsens man ”av hög börd”, som reste bort för att få kungavärdighet, kan vara en antydan om Herodes den Stores son Archelaos, som år 4 f.Kr. hade rest till Rom för att av kejsaren få makten över Judéen. Men liknelsens bud­skap är riktat till dem som fått uppdraget att förvalta Guds rikes hemlig­heter, både her­dar och troende.

Breven i Uppenbarelsebokens inledning är riktade till församling­ar i Mindre Asien, men kunde lika väl riktas till församlingar idag. En församling tycks ha fångats av ljumhet och liknöjdhet. De tidiga mun­­karna kal­lade det acedia, leda. Johannes varnar med kusligt allvar. Det är bättre att vara ”kall eller varm”. De likgiltiga kristna går det illa. Men Johannes skriver av kär­lek. ”Jag tillrättavisar och tuktar alla dem jag älskar.”

Genom tålamod skall ni vinna ert liv. Evangeliet låter i förstone lika oroande som dagens tidningar. Men trots att också Je­sus talar om ”förfärliga ting” varnar han för att gripas av panik. ”Tap­­pa inte besin­ning­en. Detta måste först hända, men det är ännu inte slu­tet”. Kyrkan vet att det hela tiden pågår en andlig kamp mellan gott och ont. Hon tror inte att det automatiskt blir bätt­re och bättre här på jorden, trots alla tekniska och ve­tenskapliga framsteg.

Theodoros, d. 826, blev ledare för Studiosklostret i Kon­stanti­no­­pel. Det monastiska livet blomstrade, den liturgiska bönen, studi­er och manuellt arbete. Han lade den teologiska grunden till den krist­na bild­kons­ten, iko­­­nografin. Motståndarna till att avbilda Kris­tus sade att Gud in­te lå­ter sig avbil­das och att Kristi enbart mänskliga kropp ingenting säger oss.

Pauli korta brev till Filemon är präglat av värme, ömhet och till­gi­venhet. Filemon tillhörde de ledande i församlingen i Kolossai. Han hade en slav, Onesimos, som hade flytt, men fått kon­takt med Paulus. Denne hade undervisat och döpt honom och han var nu Paulus till hjälp i fängelset. Nu vill Paulus skic­­ka tillbaka ho­nom till Filemon. Det var stränga straff för slavar som flytt, men rätt skall vara rätt.