Kortpredikan 31 augusti 2024, Vårfrumässa

1 Kor 1: 26-31; Ps 33: 12-13, 18-21; Matt 25: 14-30

Efter att ha förkunnat korsets kraft ber Paulus de kristna i Korinth att tän­­ka efter. ”Tänk på när ni blev kallade”.

När de kallades var det inte många som hör­de till de starka, förnäma och visa. Han utesluter inte att några gjorde det, men de flesta tycks ha varit svaga, ringaktade och förbisedda. Sannolikt en högst blandad ska­ra med många från samhället utkanter.

De senare har lättare att förstå nåden, att allt är gåva. Kristus har blivit deras vishet, rättfärdighet, helighet och frihet.

Liknelsen om talenterna visar på en annan risk. Att allt är nåd får inte bli ett alibi för att gräva ner sina pund eller att låta lättjan styra.

Det är lätt att ömka och tycka synd om den tjänare i liknelsen som gräv­de ner sitt pund.

Nåden och korsets kraft skapar också frimodighet. Nåden ger kraft att använda de givna punden med kreativitet och fantasi. ”Kristus har blivit vår frihet.” Nåden återupprättar och ger en ny frihet.

Den gode tjänaren är fullt upp­tagen med att förvalta sitt pund och han gör det med glädje, utan att snegla på vilka pund de andra har fått.

När han hör orden: ”Du är en god och trogen tjänare”, så vet han att allt ändå är nåd. Ödmjukheten är frimodig och frimodigheten ödmjuk.

Jungfru Maria är det tydligaste exemplet. Hon var både ödmjuk och fri­modig.

Vi lär oss och praktiserar det i varje eukaristi, när vi bär fram oss själva, förenar oss med Kristi offer och tar emot den förvandlade gåvan.

pater Ingmar Svanteson