Predikningar Ingmar Svanteson

”Låt ingen föra er vilse.” – ”Följ med och se!” Johannes varnar för gnostikerna, som föraktade krop­pen. För den som har ”gnosis”, den enligt dem rätta insikten, spe­lade det där­­för ingen roll vad man gjorde med kroppen. En­dast det ”andli­ga” var viktigt. Även om vi inte är gnostiker försöker fienden att bagatellisera syn­­den. Kanske med ”fina” motiveringar om att inte förminska tron till mo­ral, eller genom att kalla den sub­jektiva känslan för samvete.

”Den som förblir i honom syndar inte.” Det är lätt att huka sig när man hör detta. Men det är inte ett högt mo­ra­liskt ideal. Johannes formulerar en verklighet. Att ”förbli” i Jesus är att leva i sitt dop, att vara skyddad av ho­nom som har döpt oss med helig Ande. Det finns ingen naturnödvändighet i att synda, trots att det sker så ofta. Allra minst när det gäller en allvarlig synd.

”Detta är den sista tiden.” Johannes skriver det i sitt brev. Att vi hör det på årets sista dag betyder inte att det syftar på de timmar som är kvar av år 2022. Inte heller på någon särskilt dramatisk tid i människans historia som väckt frågor om just den tiden skulle vara den sista. Den ”sis­­­ta tiden” kan bara inträffa en gång. Den måste vara ”unik”. En ”tid” som bara inträffar en enda gång i människans histo­ria.

”Mörkret viker och det sanna ljuset lyser redan.” Så känns det förvisso inte alltid, men Johannes vittnar om att det gamla kärleksbudet har förvandlats och blivit ett ”nytt bud”. Det har fått ny kraft. Evangelisten Lukas vet att den kraften är den helige Ande, som le­der Symeon till templet och öppnar hans ögon, så att han kan sä­ga: ”Mina ögon har skå­dat frälsningen.”

De oskyldiga barnen i Betlehem firas som martyrer, trots att de inte själva kunde be­känna tron. Tradi­tio­­nen är mycket gammal och utbredd i hela kyrkan. Kyrkan tror som hon ber. Ledd av Anden har hon firat dem som martyrer för Kristi skull. In­tuitivt eller i efterhand har hon förstått. Kris­ti offer sonar ”inte bara våra synder utan hela värl­­­dens”. Kristi offer, korsets vidun­derliga kraft, har förtrampat ondskans väl­de, också ”retroaktivt”.

”Han såg och trodde.” Den fjärde evangelisten berättar diskret om sin egen väg till tro. Det han såg, den tomma graven och de hoprullade bindlarna, blev tec­ken på att hans Herre hade uppstått. I den tron kan han sedan i sitt evangelium vittna om alla de ”tecken” han tidigare ha­de sett och hört. I en julprefation sjunger kyrkan: ”Ordet vart kött och tog sin bo­ning bland oss för att det nya ljuset, som strålar av din här­lighet, skulle skina klart för vår an­des öga”.

Det förtätade Ordets seger, också över vrede och bitterhet. I går föddes Kristus till jorden, för att Stefanos idag skulle födas till himlen. Det ”förtätade Ord” vi talade om i går, har tagit sin boning i diakonen Stefanos, den förste martyren. Kyr­kans liturgi har förstått det och därför firades tidigt Ste­fanos mar­tyrium som en fort­sätt­ning av det vi firade i går.

Förtätat ord. Julen är fylld av skenbara motsatser. Det vi ser och smakar är glitter och glögg. Men det vi firar är ett fattigt föräldrapar på väg att skattskrivas. De fick inte ens plats i här­bärget när Maria skulle föda. Det skedde obemärkt, men barnet väcker fortfarande hopp och gläd­je, samtidigt som det alltmer väcker strid och blir motsagt. Det nyfödda barnet i Betlehem gör Gud synlig, samtidigt som Guds männi­skoblivande är svå­rare att fatta än något annat i den krist­na tron.

Ju närmare julen vi kommer desto ettrigare blir demonerna. Inte bara i familjer eller bland de ensamma. Också i kyrka och klos­ter. Det borde inte förvåna oss. De gillar inte det barn vars födelse vi snart skall fira. Barnets ljus är dem förhatligt. Antingen frestar de med klagan, irritation, aggressiv vrede, eller med uppgivenhet, missmod, kryddat med självömkan.

”Så länge han lever, skall han vara given åt Herren”. Hanna, Samuels mor, har bett om och fått en son. Nu ger hon ho­­nom tillbaka till Her­ren. ”Så länge han lever, skall han vara gi­ven åt Herren”. Hon vet att Samuel är en gåva. Nu ger hon gå­van tillbaka. Hon fullgör något som väger tyngre än smärtan att förlora sonen för egen del.