Predikningar Ingmar Svanteson

Att bli alltmer seende. Som kristna delar vi de flesta livsvillkoren med alla andra människor. Vi följer samma la­gar, både samhällets lagar och de fysiska som gäller för kroppen. ”Den yttre männi­skan bryts ner”, säger aposteln. Också troende som kommer upp i åren ser och hör sämre. Men så tilläg­ger aposteln: ”den inre människan förnyas dag för dag”. Allt bryts inte ner. Lär­­jungens inre synför­må­ga kan växa till. Vi är, som kollektbönen uttryckte det, ”lju­sets barn”. Vi har fått del av ljuset och därmed möjlighet att se något mer än vad de fysis­ka ögonen ser. ”I ditt ljus ser vi ljus”, säger psalmisten. Vi är kallade att växa till och bli alltmer klarsynta.

”Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak.” Ändå gör Herren det, genom sitt ord. Officerens tjänare botas. Herren gjorde det när han gästade Abraham och gav Sara löfte om en son. Han gjorde det när han blev människa i Marias skö­te. Han gör det i varje eukaristi.

”Herre, vill du, så kan du göra mig ren.” Den spetälske mannens tilltal är en bekännelse till den Herre som kommer ner från Bergspredikans berg. I sin predikan har Jesus flera gånger sagt: ”Ni har hört att det blev sagt…, men jag säger er”. Vi hör hans anspråk. Herren ställer sig på samma nivå som den som givit lagen. 

Har det någonsin tagits en större risk i historien än när Gud frälser män­niskan och gör det genom att använda sig av mänskliga redskap? Hans ”metod” är att göra redskapen helt beroende av honom själv. När det ser kritiskt ut för både kyrkan och vår tro på den, behöver vi se efter en gång till hur Herren bygger sin kyrka. Petrus lyder ängelns befallning när han räddas ur fängelset. Själv tror han att det är en dröm eller en syn. Först när han sansat sig ”vet han” att det är Her­ren som har räddat ho­nom – i samverkan med för­sam­lingens ivriga förbön.

”Guds härlighet är den levande människan, människans liv är att se Gud.” En vidunderlig utsaga av Irenaeus (d. 202), lärjunge till Polykar­pos, som var lärjunge till aposteln Johannes. Guds härlighet, strålglansen från Gud, lyser som klarast när den för­verk­ligas i männi­skan, Guds avbild. Irenaeus bekämpade gnosticismen och försvarade där­med skapelsen som god. Med samma intensitet försva­rade han enheten mellan de två förbunden. Abrahams Gud är också vår Gud. Troheten i det gamla För­bundet fortsätter i troheten mot den apostoliska tra­ditionen och suc­ces­sionen.

”Åt din säd skall jag ge detta land.” Abraham uppmanades att bryta upp till ett nytt land. För de troende be­tyder det inte ett geografiskt land utan det egna och renade hjärtat. ”Uppbrottet” sker när det hjärtat renas från främmande makter och män­­­niskan tar det rena hjärtat i besittning. Guds rike föregrips.

Var inte rädda! Tre gånger i detta korta evangelium upprepar Jesus samma maning: Var inte rädda! Det är ett tröstande budskap i en hotfull värld. Men det ger inte grönt ljus för naivitet. Hoten är ver­k­­­liga både för nuet och evigheten. Människan måste både veta och välja vem hon kan och skall lita på. En svensk röst har sagt: ”Den rätt kan läsa sitt Fader vår, han rädes varken fan eller trollen”. Medan den som för­söker va­ra vän med allt och alla till slut blir ensam och skyddslös. Gudsfruktan be­hövs. Gudsfruktan driver ut människofruktan. Det är därför Jesus säger: Var inte räd­da!

När den helige Benedictus byggde två kapell på Monte Cassino, vigde han det ena åt Johannes Döparen. Munkarna kände igen sin kallelse i hans och de andra profeter­nas. Om vi jämför profeten med prästen ser vi profetens kallelse tyd­ligare. De samarbetar i varje mässa. Prästen tar profetens ord i sin mun och säger: ”Se Guds lamm, som borttager världens synd.”

Paulus sänker sig till korinthiernas nivå. Han skryter och talar ”i dårskap”. Han är hebré, israelit och en Abrahams ättling, som andra judekristna. Han har tjänat Kris­tus ännu mer. Hans merit­lista är överväldigan­de: fängelse, spöstraff, ste­ning, skeppsbrott, faror, arbete, vaka och slit. Men så anar man listen i hans dåraktiga tal. ”Om det ändå skall skrytas, vill jag skryta med min svaghet”. Allt han har gjort och blivit utsatt för är ett vittnesbörd om något annat. Nå­gon annan har verkat i och genom hans svaghet.

Paulus ”vill överlämna en ren jungfru” till Kristus. Han har ”tro­lo­vat” för­samlingen ”med en enda man, Kristus”. Men falska lärare har trängt in i församlingen och han är rädd att de tro­endes ”tankar skall förföras och locka bort dem från upprik­tig­heten och renheten gentemot Kristus”. Sådan förförelse kan ske genom halvsanna eller vilseförande lä­ror om Kristus och hans Kyrka.